Skräck I Skogen: Lastbilschaufförens Mardröm

Regnet slog mot vindrutan som tusentals kalla fingrar som försökte ta sig in. Linn knöt händerna hårdare runt ratten, kände hur svetten kyldes i handflatorna trots värmen i hytten. Klockan på instrumentpanelen visade 23:17, och mörkret utanför var kompakt. Hon var tvungen att köra igenom skogen på den smala landsvägen för att hinna med sin leverans innan morgonen.

”Bara fyra mil till,” mumlade hon för sig själv och kastade en blick på mobiltelefonen som visade svag signal. Hon hade lovat Peter att ringa när hon kom fram, oavsett tid. Tanken på sin sambo fick henne att le svagt. Peter skulle säkert vara vaken, lutad över någon trasig motor i deras garage. Han arbetade alltid sent när Linn var ute på vägarna.

Radion brusade svagt, en nattlig pratshow med en värd vars röst var mjuk och lugnande. Linn vred upp volymen för att distrahera sig från mörkret som tryckte sig mot rutorna. Hon hade alltid hatat mörkret, ända sedan barndomen. Den irrationella skräcken hade följt henne in i vuxenlivet, något som gjorde hennes yrkesval till en daglig kamp.

”Idiot,” viskade hon till sig själv. ”Varför blev du lastbilschaufför om du är mörkrädd?”

Svaret var enkelt: pengarna var bra, och med en fyraårig dotter hemma hade de behövt den extra inkomsten. Ellas leende dök upp i hennes tankar – ett leende som lyste upp själva mörkret runt henne.

En skarp smäll fick lastbilen att skaka. Linn tappade greppet om ratten för en sekund, hjärtat slog ett extraslag när fordonet gjorde en hastig rörelse åt höger.

”Vad fan?!”

Hon bromsade in, och den tunga lastbilen gled flera meter på den våta asfalten innan den stannade. Motorn dog med ett hostande ljud. När hon vred om nyckeln kom bara ett klickande ljud. Tystnad fyllde hytten när även radion tystnade.

Linn fumlade efter sin mobiltelefon. Ingen signal. Hon svalde hårt och granskade omgivningen genom vindrutan. På båda sidor av vägen tornade mörka träd upp sig, långt över lastbilstaket. Regnet föll obarmhärtigt från en svart himmel, och vägbelysning var ett minne blott på denna avlägsna sträcka.

Hon måste gå ut och se vad som hänt. Tanken fick henne att rysa. Skräck i skogen var inte något hon hade räknat med denna kväll. Hon famlade efter ficklampan i handskfacket, testade den – ett svagt, gult ljus. Batterierna var på väg att dö.

Med ett djupt andetag öppnade hon dörren och klev ut i regnet.

Kylan slog emot henne omedelbart. Linn riktade ficklampans svaga sken mot lastbilens högerframhjul. Däcket var helt platt, gummi hängde i trasiga sjok. Men det var inte allt – något hade skurit upp däcket från sidan. Det såg nästan ut som… klomärken.

”Omöjligt,” mumlade hon och rörde försiktigt vid de djupa skårorna.

En plötslig vindpust fick träden att viska runt henne. Linn svepte nervöst ficklampan i en båge runt sig. Skogen tycktes plötsligt mycket närmare, som om träden hade flyttat sig mot vägen. En mörkrädd lastbilschaufför mitt ute i ingenstans var inte precis hennes drömscenario.

Hon hade ett reservdäck, men skulle aldrig klara av att byta det själv på den tunga lastbilen. Linn klev tillbaka in i hytten och försökte mobiltelefonen igen. Fortfarande ingen signal. Enligt navigatorn var närmaste bebyggelse en bensinstation cirka fem kilometer framåt.

”Fem kilometer genom skogen,” viskade hon för sig själv och kände hur paniken började krypa uppför ryggraden.

Hon tänkte på Ella, vars porträtt hängde från backspegeln. ”Mamma kommer hem,” lovade hon fotografiet. För Ella och Peter skulle hon övervinna denna rädsla.

Efter att ha packat ner en vattenflaska, energibar, och ficklampan i en liten ryggsäck, låste hon lastbilen och började gå längs vägen. Regnet hade avtagit något till ett stadigt duggande. Hennes arbetskängor plumsade genom pölar medan hon höll ficklampans svaga sken riktat framför sig.

Efter bara tio minuters promenad kände Linn att något var fel. Skogen kändes… vaken. Varje gång hon svepte ljuskäglan mot träden tyckte hon sig se skuggor röra sig just utanför ljusets räckvidd. Snabba, smidiga rörelser som försvann när hon försökte fokusera på dem.

”Bara djur,” mumlade hon. ”Rävar eller rådjur.”

Men djupt inom sig visste hon att det var något annat. Ingen räv rörde sig på det sättet. Inget rådjur skulle följa en människa så medvetet.

Ett knäckande ljud fick henne att frysa till. Det kom från skogen, bara några meter in bland träden. Linn riktade den svaga ficklampan dit. Två reflekterande punkter glimmade till i mörkret – som ögon, men alldeles för högt upp för att tillhöra något naturligt skogsdjur.

”Hallå?” ropade hon med darrande röst. ”Är det någon där?”

Reflexerna försvann. Sedan hörde hon det. Ett långt, väsande andetag, följt av ett ljud som påminde om klor mot bark. Något rörde sig parallellt med henne inne bland träden, något stort.

Paniken fick henne att öka takten. Snart halvsprang hon längs vägen, medan regnet tilltog igen och trummade mot hennes jacka. Bakom sig hörde hon hur det mystiska väsendet i skogen också ökade farten.

Hennes ficklampa flackade och dog. Linn svor högt och skakade den förtvivlat, men endast ett svagt sken återvände ett ögonblick innan det försvann helt. Nu var hon omgiven av totalt mörker, bortsett från den svaga månglimten som då och då bröt genom molntäcket.

”Håll det samman,” viskade hon till sig själv. ”Fortsätt framåt.”

Hon tänkte på Peter som skulle oroa sig när hon inte hörde av sig, på Ella som väntade på att mamma skulle komma hem med den lilla leksaken Linn hade lovat att köpa i Sundsvall. De behövde henne. Hon kunde inte ge efter för skräcken.

Plötsligt klev något ut på vägen framför henne. Det var bara en silhuett, men Linn frös till is. Gestalten var onaturligt lång och tunn, med armar som hängde nästan till marken. I det svaga månskenet kunde hon inte urskilja något ansikte, bara en mörk kontur.

”V-vem är du?” stammade hon.

Varelsen rörde sig inte, men ett svagt, gnisslande ljud spred sig från den, som när man drar fingernäglar över en griffeltavla. Linn backade långsamt.

”Jag vill bara förbi,” sa hon med skakig röst. ”Jag behöver hjälp med min lastbil.”

Varelsen tog ett steg framåt. Nu föll månljuset över den, och Linn kvävde ett skrik. Det var nästan mänskligt, men felkonstruerat på något fundamentalt sätt. Huden var blek som döden själv, kroppen förvridet avlång. Ansiktet var tomt på alla mänskliga drag förutom två svarta hål där ögonen borde sitta.

”Linn.” Rösten var torr som löv som prasslar över höstmark. ”Linn Bergström.”

Hur kunde den veta hennes namn? Iskalla kårar spred sig genom hennes kropp.

”Vad vill du?” viskade hon.

Varelsen sträckte ut en arm. Dess fingrar var långa, avsmalnande till klospetsiga ändar. ”Din rädsla. Den smakar… söt.”

Linn snubblade bakåt och föll hårt på den våta asfalten. Överlevnad i regning skog med trasig lastbil hade plötsligt blivit en kamp för livet. Varelsen närmade sig med ryckiga, spindellika rörelser.

”Stanna där du är!” skrek hon.

Till hennes förvåning stannade väsendet. Det lutade huvudet i en onaturlig vinkel. ”Du bär på något starkare än rädsla,” sa det och drog in luft genom de klaffande hålen i ansiktet. ”Kärlek. Oro. Ansvar.”

Varelsen tycktes betrakta henne nyfiket. ”Ett barn. Du har ett barn.”

Ella. Tanken på att denna varelse ens tänkte på hennes dotter fyllde Linn med plötslig vrede. Hon reste sig upp, adrenalinet pumpade genom kroppen.

”Rör inte min familj,” morrade hon.

”Familj,” upprepade varelsen med ett tonlöst ljud som kunde ha varit ett skratt. ”Jag kan hjälpa dig härifrån, Linn Bergström. Men allt har sitt pris.”

Det tog ett steg närmare. ”En mörkrädd lastbilschaufför som du… jag kan ta bort din rädsla för alltid. Men du måste ge mig något i gengäld.”

”Vad?” frågade Linn, trots att en röst inom henne skrek att inte lyssna.

”Ett löfte,” väste varelsen. ”När din dotter blir gammal nog att förstå rädsla… då ska du skicka henne till mig. Till skogen.”

”Aldrig!” Linns skrik ekade mellan träden. ”Jag skulle aldrig…”

Men orden dog i hennes hals när varelsen rörde sig med omänsklig hastighet. Plötsligt stod den bara centimeter från henne, dess andedräkt kall mot hennes ansikte, luktande av jord och förmultning.

”Då stannar du här,” väste det. ”För alltid. En del av skogen. En del av skräcken.”

Väsendets långa fingrar snuddade vid hennes kind. Där de rörde huden kände hon en brännande kyla som spred sig inåt. Det var som om hennes livsenergi sögs ut genom beröringen.

”Nej!” Hon slog vilt omkring sig och lyckades bryta kontakten. ”Jag tar mig härifrån själv!”

Hon började springa, blind i mörkret, med regnet piskande i ansiktet. Bakom sig hörde hon väsendet röra sig genom skogen, dess rörelser snabbare än hennes. Det var som om det lekte med henne, lät henne tro att hon kunde komma undan bara för att sedan visa att flykten var meningslös.

Linn snubblade över något på vägen och föll hårt. Smärtan sköt upp från hennes vristled. Desperat försökte hon resa sig, men benet bar inte. Panik vällde upp inom henne när hon hörde varelsen närma sig bakifrån.

”Du kan inte fly från det du fruktar mest,” viskade rösten, nu alldeles intill hennes öra. ”Din rädsla är din fängelsecell.”

Linn kröp framåt på alla fyra, vägrande att ge upp trots smärtan. Hon tänkte på Ella, på löftet om att komma hem. På Peter som skulle vara förtvivlad om hon försvann.

”Jag är inte rädd,” flämtade hon, även om lögnen var uppenbar. ”Jag är inte…”

”Bevisa det,” väste varelsen. ”Ge mig något du älskar. Något litet. En minnesbild. En första kyss. Ett barns skratt.”

Linn förstod plötsligt. Detta väsen livnärde sig inte bara på rädsla utan på själva essensen av mänskliga erfarenheter. Hon stannade upp, vände sig långsamt om och mötte de tomma ögonhålen.

”Om jag ger dig ett minne… låter du mig gå då?”

Varelsen nickade långsamt. ”Ett rättvist utbyte.”

Linn slöt ögonen och sökte i sitt minne. Inte Ella. Aldrig Ella eller Peter. Men något annat… Hon tänkte på sin första långresa som chaufför, den triumferande känslan av frihet när hon kört över Öresundsbron med solen glittrande i vattnet. Ett vackert minne, men ett hon kunde offra.

”Ta det,” viskade hon och visualiserade minnet, lät det stiga fram i sitt medvetande.

Varelsen sträckte ut en hand och rörde vid hennes panna. En isande känsla spred sig genom hennes huvud, och plötsligt blev minnet suddigt, avlägset, som om det tillhörde någon annan. Linn flämtade till av den plötsliga förlusten.

”Acceptabelt,” mumlade varelsen och drog sig tillbaka. ”Men otillräckligt för din fullständiga frihet.”

Den pekade framåt längs vägen. ”Du kommer att finna hjälp där framme. Men vi kommer att mötas igen, Linn Bergström. När mörkret faller och du är ensam. Du tillhör skogen nu, en liten del av dig.”

Sedan drog sig gestalten bakåt in bland träden, smälte samman med skuggorna tills den försvann helt. Linn låg kvar, skakande och genomblöt på den våta asfalten. Efter vad som kändes som en evighet såg hon strålkastare närma sig på vägen.

En bil stannade bredvid henne, och en äldre man klev ut.

”Herregud, är du okej?” ropade han över regnet. ”Vad gör du här ute?”

Tre veckor senare satt Linn vid köksbordet, med händerna knutna runt en kopp kaffe. Utanför fönstret föll höstlöven i en virvel av rött och gult. Peter kom in i köket, med oron tydlig i hans annars så självsäkra ansikte.

”Du sov oroligt igen,” sa han och strök Linns hår. ”Samma mardröm?”

Linn nickade stumt. Varje natt sedan den förfärliga upplevelsen i skogen hade hon drömt om varelsen. Ibland stod den bara och betraktade henne på avstånd, ibland sträckte den ut sina långa fingrar mot Ellas rum.

”Det bleknar med tiden,” försäkrade Peter, men Linn hörde osäkerheten i hennes röst.

Lastbilsfirman hade varit förstående. Den havererade lastbilen på natten hade bärgats dagen efter. Däcket hade varit trasigt, men ingen kunde förklara de märkliga skårorna. Officiellt hade hon drabbats av utmattning och hallucinationer, kanske en lätt hjärnskakning efter att ha fallit på den våta vägen.

Men Linn visste bättre. Ibland, i ögonvrån, tyckte hon sig se en onaturligt lång skugga följa efter henne. På natten vaknade hon ibland av ett väsande andetag utanför sovrumsfönstret. Och det var något annat – det saknade minnet. Ett tomrum där något borde finnas, en känsla av förlust som hon inte kunde placera.

”Mamma, titta!” Ella kom inspringande med en teckning i handen. ”Det är skogen!”

Linn tog emot pappret med darrande händer. Hennes fyraåriga dotter hade ritat en mörk skog med höga, svarta träd. Och mellan stammarna… en avlång, tunn figur.

”Vem är det här, älskling?” frågade hon med torr mun.

Ella log, ett oskyldigt leende som fick Linns hjärta att krympa. ”Det är min nya vän! Han säger att han känner dig, mamma. Han säger att du har lovat att jag ska få besöka honom när jag blir stor.”

Peter gav Linn en förvirrad blick, men Linn kunde inte svara. Hon stirrade på teckningen, på den avlånga figuren vars armar nästan nådde marken.

”Han hälsar ibland på mig i mina drömmar,” fortsatte Ella glatt. ”Han säger att han gillar mina minnen.”

Den natten, långt efter att Peter och Ella somnat, stod Linn vid köksfönstret och stirrade ut mot skogsbrynet bakom deras hus. Hon hade alltid hatat mörkret, men nu var det något annat – en vetskap om vad som dolde sig där.

”Jag gav dig vad du bad om,” viskade hon mot mörkret. ”Låt min dotter vara.”

Från skogens djup tycktes skuggorna röra sig, forma sig till en välbekant gestalt som långsamt höjde en hand i en hälsning. Eller kanske var det bara vinden som lekte med trädens grenar.

Linn vände sig bort från fönstret, och i samma ögonblick hörde hon Ellas röst från sovrummet.

”Mamma? Han är här igen. Han säger att du vet vad han vill ha.”

Med bultande hjärta gick Linn mot sin dotters rum, medveten om att kampen mot skräcken i skogen bara hade börjat. Mörkret utanför deras hus tycktes pulsera av förväntan, och någonstans, långt inne bland träden, väntade väsendet på att få skörda sin belöning.