Psykologisk Skräck Dagbok

1 mars

Jag heter Olof Ström, 43 år och detta är min psykologiska skräck dagbok. Dr. Ljung säger att det kan hjälpa mig att ”sortera mina tankar” om jag börjar skriva ner vad jag upplever. Som om mitt problem vore att jag inte kan organisera mina tankar! Nej, mitt problem är att min exfru, mitt jobb och samhället har konspirerat för att placera mig på detta förbannade ställe: Sanatoriet. 

Jag kom hit för tre dagar sedan, inskriven ”frivilligt”, om man kan kalla hot om tvångsvård för frivilligt. Sanatoriet är precis så fruktansvärt som jag föreställde mig – ett massivt gotiskt komplex med mörka korridorer där dagsljuset aldrig tycks nå. Väggarna är fläckade, som om själva byggnaden svettas sin egen ångest. Mina fotspår ekar när jag går, men ibland hör jag andra steg, som följer mig, fast när jag vänder mig om är korridoren tom.

De kallar mig paranoid. Säger att jag har hallucinationer. Men de hör inte viskningarna från ventilationsrören nattetid.

4 mars

Idag mötte jag Dr. Ebba Ljung, min behandlande läkare. Hon är yngre än vad jag förväntat mig, kanske tidiga trettioårsåldern. Hon har en intensitet i sina blåa ögon som antyder att hon ser mer än vad hon säger. 

”Berätta om rösterna, Olof,” uppmanade hon.

Jag förklarade för henne att det inte är röster i mitt huvud, utan röster från väggarna. Byggnaden talar. Hon skrev något i sitt anteckningsblock, hennes ansikte försökte dölja intresse.

”Det finns en historia här,” sa hon försiktigt. ”Sanatoriet var ett av Sveriges första moderna mentalsjukhus. Men metoderna var… annorlunda på den tiden.”

Hennes försiktighet fick mig att misstänka att hon vet mer än hon vill erkänna.

När jag gick tillbaka till mitt rum mötte jag sjuksköterskan Nina Andersson för första gången. Hon har en märkligt tyst gång, verkar dyka upp från ingenstans. Hennes blonda hår är alltid perfekt uppsatt, men hennes ögon avslöjar inget. När hon gav mig mina mediciner såg jag att hennes händer darrade.

”Har du arbetat här länge?” frågade jag.

”Längre än någon annan,” svarade hon, trots att hon inte kan vara mer än 35. ”Väggarna här har många hemligheter, Olof. Vissa saker är bäst att inte fråga om.”

7 mars

Inatt vaknade jag av att den stora väggklockan i korridoren slog tre slag, djupa dånande ljud som vibrerade genom hela byggnaden. Det är märkligt – den gigantiska antika klockan går ofta fel, stannar i timmar, för att sedan plötsligt börja igen. Men när den slår, känns det i benmärgen.

Efter klockslaget hörde jag ett rytmiskt, metalliskt ljud. Klick-klack, klick-klack. Som om någon drog något tungt längs korridoren utanför. När jag öppnade dörren såg jag bara Nina, som stod vid slutet av den dåligt upplysta korridoren. Hon stirrade på mig utan att röra sig, hennes ansikte halvt i skugga. När jag blinkade var hon borta.

Jag vet att det låter som vanföreställningar, precis vad en psykologisk skräckberättelse skulle innehålla. Men jag vet vad jag såg. Detta är ingen hallucinationer skräckberättelse – det är verklighet.

Jag har märkt att mitt rum känns mindre idag. Väggarna har kommit närmare. Jag mätte avståndet med mina steg igår – åtta långa steg från dörr till fönster. Idag är det bara sex.

10 mars

Mötte en annan patient idag, Karl. Han sitter oftast tyst i dagrummet, stirrar ut genom fönstret. Vi har inte pratat mycket förrän idag när han plötsligt satte sig mittemot mig vid schackbordet.

”Du har börjat märka det nu, eller hur?” frågade han, hans röst lägre än ett viskande. ”Hur byggnaden andas. Hur den flyttar sig.”

Jag nickade, rädd att Dr. Ljung eller någon av skötarna skulle höra.

”De byggde detta ställe för att bota vansinne,” fortsatte Karl medan han flyttade en bonde utan att följa några schackregler. ”Men arkitekten var besatt av geometrier som inte följer våra lagar. Han designade en byggnaden som ett experiment – en anordning för att samla lidande.”

Hans ord kändes som iskalla fingrar längs min ryggrad. Det värsta var att det gav mening. 

”Sjukhuset matar på rädsla,” sa Karl innan han reste sig och lämnade mig med schackbrädet i oordning. ”Ju mer rädd du blir, desto hungrigare blir det.”

Dr. Ljung berättade senare att Karl varit på Sanatoriet i fjorton år. ”En briljant matematiker en gång i tiden,” sa hon. ”Innan hans besatthet av icke-euklidisk geometri drev honom till ett sammanbrott.”

13 mars

Denna klaustrofobiska skräckberättelse om psykisk ohälsa som är mitt liv fortsätter. Mitt psykologiska förfall går snabbare nu. Jag sover knappt. Den stora klockan slår oregelbundet under natten, alltid tre slag, och varje gång vaknar jag kallsvettig.

Mitt rum krymper definitivt. Jag vet att det låter galet, men fönstret är nu bara fyra steg från dörren.

Nina gav mig extra medicin ikväll. När våra händer nuddade vid varandra såg jag något flimra över hennes ansikte – som om en annan, äldre kvinna blickade ut genom hennes ögon.

”Du borde inte skriva så mycket,” sa hon och nickade mot den här dagboken.

”Dr. Ljung sa att jag skulle skriva,” svarade jag.

”Dr. Ljung bryr sig mer om forskning än om patienter.” Nina böjde sig närmare. ”Hon tror inte att du är sjuk, Olof. Hon tror att det du ser är verkligt.”

Innan jag kunde fråga vad hon menade hade hon försvunnit ut ur rummet.

Jag bläddrade tillbaka i mina tidigare anteckningar och upptäckte något oroande. Sidor jag inte minns att jag skrivit. Kryptiska symboler och spiralformade mönster täcker flera sidor. Min handstil, men inte mina tankar.

15 mars

Idag konfronterade jag Dr. Ljung om sjukhusets historia.

”Finns det någon sanning i det Karl berättar? Om arkitekten och byggnadens design?”

Dr. Ljung stängde dörren till sitt kontor och sänkte rösten. ”Sanatoriet ritades av Gustav Malmberg på 1890-talet. Han var fascinerad av det ockulta och trodde att vissa geometriska mönster kunde påverka sinnet.”

”Som ett experiment?” frågade jag.

”Mer som en fälla,” svarade hon. ”Många av patienterna på den tiden var inte mentalt sjuka alls – bara obekväma för sina familjer. Rika män som ville bli av med misshagliga hustrur, föräldrar som skämdes över udda barn.”

Hon drog fram en gammal planritning över byggnaden. Sedd ovanifrån bildar korridorerna en symbol jag inte känner igen.

”Gustav designade sjukhuset för att förstärka lidande och fånga själar,” fortsatte hon. ”Elektroterapi, isoleringsceller, lobotomi – allt var delar av hans plan.”

”Varför berättar du det här för mig?” frågade jag.

”För att jag tror inte du är psykotisk, Olof. Jag tror att du är sensitiv för det som finns här.”

17 mars

Väggarna i mitt rum är nu bara tre steg från varandra. Fukt rinner längs tapeterna, bildar mönster som ser ut som ansikten i skymningsljuset. Jag har börjat drömma om patienter från förr – kvinnor i vita sjukhuskläder vandrande genom korridorer som inte längre existerar, män fastspända på bord, deras ögon tomma efter behandlingar.

Denna dagbok från ett hemsökt sjukhus med övernaturliga inslag har blivit mitt enda ankare till verkligheten. Men jag märker att vissa anteckningar skrivs utan min vetskap. Sidor fylls av teckningar – den gamla klockan, korridorernas mönster, spiraler och symboler. Jag fann en sida där jag ritat Dr. Ljungs ansikte, men under porträttet finns en annan kvinna, äldre, med samma ögon.

Karl satte sig bredvid mig vid frukosten. ”Du finner snart vägen ut,” viskade han. ”Men det betyder inte att du kommer att gå.”

Innan jag hann fråga vad han menade hade han försvunnit. Senare samma dag fick jag veta att han hittats död i sitt rum. Hjärtstopp, sa de. Men Nina, med sina skugglika rörelser och väsande viskningar, berättade något annat:

”Han visste för mycket. Sanatoriet låter ingen gå när de väl förstått.”

20 mars

Klockan slog tre slag igen inatt. Jag vet nu att det är en signal – varje gång den slår förändras något i sjukhusets struktur. Korridorer som tidigare gick rakt fram, svänger nu. Dörrar leder till nya rum. Det är som om byggnaden omformar sig själv.

När jag beskrev detta för Dr. Ljung nickade hon bara.

”Gustav trodde att om han kunde skapa en byggnad som existerade delvis utanför vår vanliga rumslighet, kunde han fånga smärtan från patienterna för att uppnå odödlighet,” förklarade hon. ”Det finns rapporter som tyder på att han lyckades, åtminstone delvis.”

”Är han…fortfarande här?”

”På sätt och vis. Hans medvetande, kanske. Utspritt genom väggarna, golven, och framför allt – klockan.”

Jag frågade om Nina, och Dr. Ljungs blick mörknade.

”Var försiktig med Nina. Hon har varit här längre än någon av oss.”

22 mars

Inatt satt jag i biblioteket och forskade i sjukhusets historia. Det var då jag hittade ett gammalt foto från 1905, då sjukhuset öppnades. Bland personalen stod en kvinna vars ansikte fick mitt blod att frysa – Nina, exakt likadan, med samma genomträngande blick. Namnskylten på bilden: ”Sjuksköterska N. Andersson”.

När jag senare konfronterade Nina med fotot, log hon.

”Du närmar dig sanningen nu, Olof. Det är därför rummet krymper – byggnaden försöker pressa ut det som är kvar av din motståndskraft.”

”Vem är du?” frågade jag.

”Jag var Gustav Malmbergs första patient, hans fru. Han experimenterade på mig först, innan de andra. När jag dog, band han min själ till sjukhuset.” Hon rörde vid min hand. ”Precis som han kommer att göra med dig, om du inte hittar ett sätt att undkomma.”

25 mars

Mitt rum är nu knappt större än en garderob. Jag kan inte längre sträcka ut mina armar utan att röra väggarna. Luften är tät av mögel och fukt. Jag försökte berätta för Dr. Ljung, men hon har varit frånvarande de senaste dagarna.

Jag hittade en journal från 1946 som nämner en Dr. E. Ljung som arbetade här då – med samma utseende som min Dr. Ljung. Teorin börjar ta form i mitt sinne – både Nina och Ebba är fångade här, själar bundna till sjukhuset under olika tidsperioder.

Den stora klockan slog igen, mitt i dagen denna gång. Tre tunga slag som fick byggnaden att skaka. När de tystnade fanns en ny dörr i mitt rum – en som inte funnits där tidigare. En dörr av åldrat trä med en symbol inristad – samma symbol som Gustav Malmbergs planritning formade.

Jag vet att klockan kallar på mig nu. Nina har varnat mig att inte gå igenom dörren, att det är en fälla. Men Dr. Ljung menar att det kan vara den enda utvägen.

Vad är värst – att förbli fast i ett sinne som långsamt krossas av en ondsint byggnad, eller att riskera något ännu värre bortom den dörren?

27 mars

Jag gick igenom dörren. Bortom den fanns ett rum jag aldrig sett förut – en cirkulär kammare med den stora klockan hängande i mitten. Runt väggarna stod glasmontrar fyllda med dagböcker, hundratals av dem. En enorm psykologisk skräck dagbok-samling från alla som varit fångade här.

I mitten av rummet stod en gammal man i en läkarrock från förra sekelskiftet – Gustav Malmberg själv, hans ansikte lika levande som för hundra år sedan, men samtidigt genomskinligt, som om han bara delvis existerade i vår verklighet.

”Ditt medvetande är starkt,” sa han. ”Din rädsla har närt mig väl. Men nu behöver jag mer… intimt sällskap.”

Dr. Ljung stod plötsligt bredvid mig. ”Spring, Olof,” viskade hon. ”Hitta klockmästarnyckeln och stoppa pendeln.”

Malmberg skrattade när Nina trädde fram ur skuggorna.

”Det finns ingen flykt,” sa Nina. ”Men det finns plats för fler själar i väggarna.”

Jag rusade mot klockan medan rummet började förändras omkring mig. Väggar böjde sig inåt, golvet vällde upp som en våg. Jag grep tag i klockans pendel, höll den stilla med all min kraft.

Ett öronbedövande tjut fyllde rummet när tiden stannade.

30 mars

Jag skriver dessa ord från ett nytt rum, mycket ljusare än mitt förra. De säger att jag hittades medvetslös i källaren, mina händer krampaktigt låsta runt något osynligt. 

Dr. Ljung är borta. Ingen på sjukhuset säger sig känna till någon läkare med det namnet. Nina finns kvar, men hon undviker mig. Ibland, när ljuset faller på rätt sätt, kan jag se igenom hennes ansikte – till den tomhet som finns bakom.

Sjukhuset känns… sovande. Korridorerna är raka igen, väggarna på rätt avstånd. Den stora klockan är tyst. Men jag vet att det bara är tillfälligt.

Jag har lagt märke till andra patienter som beter sig som Karl gjorde – stirrar ut genom fönstren, viskar till varandra. De har samma blick som jag nu ser i spegeln. Vi vet alla samma sak:

Sanatoriet är inte besegrat. Det vilar bara, samlar kraft. Och det kommer inte att släppa oss – någonsin.

Jag fortsätter att skriva denna dagbok, men inte längre för min egen skull. Jag skriver för nästa person som kommer att se vad jag ser, höra vad jag hör.

Om du läser detta och känner igen tecknen – de sjungande väggarna, viskningarna i ventilationen, fotstegen som följer dig när ingen är där – vet då att du inte är galen.

Det betyder bara att Sanatoriet har valt dig som sin nästa.

—Avslutningssida av Olofs dagbok, hittad i sjukhusets arkiv, daterad 2005. Anteckning i marginalen av okänd hand: ”Patient #4722 – Utskriven 15/4/2005. Återinskrivning planerad när tiden är rätt.”