Sjöhaga mentalsjukhus tronade som ett gråsvart monument bland de täta granarna i den småländska skogen. Mellan de mörka träden skymtade den slitna fasaden, fönstren som järngaller mot omvärlden. Erik Lindholm stirrade ut genom ett av dessa fönster, hans fingrar trummade nervöst mot fönsterkarmen medan höstregnet piskade mot rutan. Han hade varit inlagd i tre månader nu, sedan sammanbrottet.

I sin dagbok skrev Erik den kvällen: ”13 oktober 2022. Väggarna tycks komma närmare för varje dag. Dr. Gustafsson säger att jag gör framsteg, men jag känner mig mer vilsen än någonsin. Lisa gav mig en extra filt idag. Hon var den enda som såg att jag frös. Ibland tror jag att hon är den enda verkliga människan här.”

Korridoren utanför hans rum låg tyst och öde när mörkret föll. Erik lyssnade efter de vanliga ljuden – personalens fotsteg, slamret av medicinvagnen, de andra patienternas mummel. Men istället hörde han det igen: ett rytmiskt skrapande som verkade komma från väggarna själva. 

Ingen trodde på honom när han berättade om ljuden, eller om skuggorna som rörde sig i ögonvrån när personalen släckte ljuset. Dr. Gustafsson kallade det ”paranoida vaneföreställningar” i sin journal, och ökade medicindosen. Men Erik visste bättre. Det var något som försökte nå honom, något som fångats i sjukhusets väggar.

”De kommer på natten”, hade han skrivit i dagboken, ”gestalter med tomma ögon och sargade huvuden. Jag tror att de vill berätta något för mig. Om sjukhuset. Om doktorn. Om vad som händer när ljuset släcks.”

Erik ryckte till när han hörde den tunga dörren i korridorens slut öppnas. Dr. Gustafssons steg var omöjliga att missta – tunga, bestämda, som om golvet borde vika sig under hans auktoritet. Den gamla läkaren med sitt vita, vältrimmade skägg och de kalla ögonen som verkade se rakt igenom sina patienter. Erik hade sett hur de andra patienterna tystnade när doktorn närmade sig, hur de drog sig undan som skrämda djur.

Behandlingsrummet på övervåningen, där ingen patient någonsin berättade vad som skedde, var Dr. Gustafssons territorium. I sin dagbok hade Erik nedtecknat rykten från andra patienter: ”De säger att han experimenterar med gamla metoder i det rummet. Metoder som inte längre används. Metoder som lämnar människor som tomma skal.”

Lisa Bergman sorterade medicinerna på vagnen med vana händer. Hon var ny på Sjöhaga, bara sex månader in i sin anställning, men hade redan börjat se mönster som skavde inom henne. De ovanligt höga doserna. De frekventa ”specialbehandlingarna” som Dr. Gustafsson ordinerade. Patienternas slocknade blickar efter dessa sessioner.

”Hur mår Erik idag?” frågade hon en äldre kollega som passerade med armarna fulla av journaler.

”Som vanligt. Pratar om röster i väggarna och skuggor som rör sig.”

Lisa nickade. Hon hade läst hans journal. Traumatisk förlust, psykotiskt genombrott, paranoia. Men till skillnad från många andra verkade Erik fortfarande… skarp. Medveten, på ett sätt som vissa andra patienter inte längre var.

När hon senare den kvällen gjorde sin rond, stannade hon vid Eriks rum. Han satt hopkrupen på sängen, anteckningsblocket i knät.

”Får jag se vad du skriver?” frågade hon mjukt.

Erik tittade upp med feberaktiga ögon. ”De vill inte att jag ska berätta. De bevakar mig.”

”Vilka, Erik?”

”Han och dem. Väsendet följde mig tillbaka från behandlingsrummet förra veckan. Jag såg det – kroppen vriden som om benen gick åt fel håll, huvudet… deformerat. Det rör sig i takt med ljuden i väggarna.”

Lisa kände den bekanta klumpen i magen. Hallucinationer, skulle Dr. Gustafsson säga. Men det var något med Eriks beskrivningar, detaljerna, som skilde sig från typiska psykotiska upplevelser hon läst om under sin utbildning.

När hon lämnade sitt skift den kvällen stannade Lisa kvar längre än nödvändigt. Hon letade sig ner till källararkivet, där gamla journaler förvarades. Sjöhaga hade varit i drift sedan 1940-talet, och hon hade hört rykten om sjukhusets tidigare praktiker. Lobotomi. Elchocker. Tvångsinspärrning av ”olämpliga” individer.

I arkivet hittade hon en brun mapp märkt ”Behandlingsprotokoll 1954-1968”. I halvdunklet från den fladdrande lysrörsbelysningen läste hon om experimentella ingrepp, om patienter som blivit ”lugna” efter transorbital lobotomi. Hon frös till när hon såg bilderna – patienter med tomma blickar, läkare som höll upp vassa instrument som liknade isglass-pinnar. 

På ett foto i botten av mappen stod en ung läkare leende bredvid operationsbordet. Lisa kände igen ansiktet, trots att bilden var över femtio år gammal. Ett yngre, mindre rynkigt ansikte, men samma kalla ögon. Dr. Gustafsson.

Samma natt, när korridorerna låg tysta, nedtecknade Erik i sin dagbok: ”De oväntade och skrämmande ljuden ekar genom korridorerna vid natt igen. Skrapande, som om någon drar metalliska verktyg längs väggarna. Och naglarna… jag hör naglarna som river i betong. Ibland tror jag att de försöker berätta hur det var, vad som hände här. Ibland tror jag att de vill varna mig.”

Behandlingsrummet på tredje våningen hade låsta luckor för fönstren och väggar så tjocka att inga ljud trängde ut. Erik satt fastspänd i en stol som påminde om en gammal tandläkarstol, medan Dr. Gustafsson förberedde utrustningen på ett rostfritt stålbord.

”Dina hallucinationer har blivit värre, Erik,” sa läkaren utan att titta upp. ”Vi måste pröva något mer direkt.”

Erik försökte svälja, men munnen var torr av rädsla. ”De är inte hallucinationer. Jag ser dem. Hör dem. De vill berätta vad du gjorde mot dem.”

Dr. Gustafssons hand stannade upp över instrumenten. Hans blick mötte Eriks, och för ett ögonblick såg Erik något annat än klinisk distans i den gamle mannens ögon. Något som liknade… rädsla?

”Vad har du hört?” frågade doktorn, rösten plötsligt skarpare.

”De berättar om hur du öppnade deras skallar. Hur du stympade deras hjärnor med metallpinnar. Hur du reducerade dem till dockor. Väsendet med det deformerade huvudet… han var poet innan du tog orden från honom.”

Dr. Gustafsson grep hårt om en spruta. ”Nonsens. Du är mer sjuk än jag trodde.”

Men innan han hann närma sig, öppnades dörren. Lisa stod där, blek men beslutsam.

”Erik ska tillbaka till sin avdelning nu. Jag har kontaktat sjukhusledningen om dina… oortodoxa metoder.”

Dr. Gustafsson bleknade men återfick snabbt fattningen. ”Fröken Bergman, du överskrider dina befogenheter. Försvinn härifrån innan jag rapporterar dig.”

Medan de argumenterade kände Erik hur temperaturen i rummet sjönk drastiskt. I ögonvrån såg han hur skuggorna i hörnet förtätades, tog form. Väsendet materialiserades långsamt – en gestalt med förvridna lemmar och ett huvud som tycktes krossat på ena sidan. Bakom det kom fler, en procession av skadade gestalter som rörde sig mot Dr. Gustafsson.

Läkaren måste ha känt något, för han vände sig plötsligt om. Hans ögon vidgades av en fasa som Erik aldrig sett hos den annars så kontrollerade mannen.

”Vad i…?” viskade doktorn.

För första gången kunde Erik se dem tydligt, inte bara i ögonvrån eller i drömmarna. Varelser med sår i skallarna, tomma blickar, förvridna kroppar. De omringade Dr. Gustafsson, som om de väntade på något.

”De har väntat på dig,” sa Erik lågt. ”Alla dina patienter. De som aldrig fick lämna behandlingsrummet med sina sinnen intakta.”

Lisa såg inget, men hon såg rädslan i både Eriks och doktorns ögon. Hon skyndade sig att lossa Eriks remmar. ”Vi måste gå, nu!”

Men Erik kunde inte slita blicken från scenen framför honom. Dr. Gustafsson backade mot fönstret, omringad av gestalter som endast Erik kunde se.

”Försvinn!” skrek doktorn. ”Ni existerar inte! Ni är inte verkliga!”

Men väsendet med det krossade huvudet sträckte ut en hand, och när den rörde vid doktorns panna, föll den gamle mannen ihop med ett skrik som ekade genom hela sjukhuset.

Kaos utbröt på Sjöhaga efter Dr. Gustafssons kollaps. Ambulanspersonal, poliser och sjukhusledning fyllde korridorerna. Erik hölls isolerad på sin avdelning, övervakad efter vad som beskrevs som en ”våldsam episod” där han påstods ha attackerat doktorn.

Men Lisa visste bättre. Hon hade varit där, sett hur doktorn föll ihop utan att Erik rört honom. Hon hade sett rädslan i den gamle mannens ögon, som om han sett något omöjligt.

Med darrande händer öppnade Erik sin dagbok den kvällen: ”Jag såg dem tydligt idag. De visade sig för honom också, till slut. Alla som han skadat under åren. Alla vars hjärnor han stympat med sina lobotomier. Jag tror inte att de ville skada honom – de ville bara bli sedda.”

Natten var ovanligt tyst. Inga skrapande ljud i väggarna. Inga viskningar i mörkret. Erik låg vaken och stirrade i taket, osäker på om frigörelsen han känt tidigare var verklig eller inbillad.

”Kan du fortfarande se dem?” Lisa hade smugit sig in på hans rum under sin nattrond, satte sig försiktigt på sängkanten.

Erik skakade på huvudet. ”Inte sedan… händelsen. Det är som om de fick vad de behövde.”

Lisa öppnade sin väska och tog fram gulnade papper. ”Jag hittade det här i arkivet. Sjukhusets historia. Dr. Gustafsson arbetade här redan på 50-talet som nyutbildad. Han var specialiserad på lobotomi, även när metoden började ifrågasättas. Det finns journaler… så många patienter som aldrig blev sig själva igen.”

Erik tog emot pappren med darrande händer. Han kände igen ansikten från bilderna – samma ansikten han sett i sina ”hallucinationer”. Poeta som beskrevs som ”våldsamt kreativ” före ingreppet. Konstnären vars ”excentriska beteende” botades med en metallpinne genom ögonhålan.

”Du tror på mig?” frågade han lågt.

”Jag vet inte vad jag tror längre,” svarade Lisa. ”Men jag vet att något inte stämmer här. Dr. Gustafsson har fortsatt med metoder som inte längre är godkända. Inte lobotomi, men… saker som ligger nära. Hans ’specialbehandlingar’.”

Medan de pratade kände Erik plötsligt en närvaro i rummet. Inte hotfull denna gång, utan nästan… tacksam. En kall fläkt svepte genom rummet, och Erik såg hur sidorna i sin dagbok bläddrades framåt till en tom sida. 

Framför deras förundrade ögon formades ord på pappret, som skrivna av en osynlig hand: ”Sanningen. Berätta sanningen. Glöm oss inte.”

Lisa flämtade till, hennes rationella världsbild skakades i grunden. ”Är det…?”

”De vill att vi ska berätta,” viskade Erik. ”Om vad som hände här. Om alla som glömdes bort.”

Sex månader senare stod Erik framför Sjöhaga mentalsjukhus för sista gången. Byggnaden stod övergiven, stängd efter den omfattande utredningen som följt Dr. Gustafssons psykiska sammanbrott. Den gamle läkaren själv befann sig nu på ett annat sjukhus, diagnosen var en svår psykos utlöst av ”stress och åldrande”.

Men utredningen hade grävt djupare än så. Lisas upptäckter i arkivet, tillsammans med Eriks vittnesmål, hade lett till att hundratals fall av oetiska behandlingsmetoder uppdagats. Inte bara från det förflutna, utan från de senaste åren under Dr. Gustafssons ledning.

”Tror du de har frid nu?” frågade Lisa, som stod bredvid honom med handen lätt vilande på hans arm. Hon hade stöttat honom genom hela processen, från patient till vittne, och slutligen till utskrivning.

Erik betraktade byggnadens fasad en sista gång. ”Jag har inte sett eller hört dem sedan den natten. Men jag fortsätter skriva deras historier. För att de inte ska glömmas.”

I sin dagbok hade Erik dokumenterat allt – hallucinationerna som kanske inte var hallucinationer alls, hemligheter om sjukhusets förflutna och behandlingar som utfördes av Dr. Gustafsson, ljuden som ekat genom korridorerna vid natt. Dagboksanteckningarna som gav insikt i Eriks psykologiska tillstånd hade nu blivit ett viktigt vittnesmål om institutionellt övergrepp.

”Psykisk sjukdom har alltid varit ett sätt att kontrollera människor,” sa Erik lågt. ”Ett sätt att tysta dem som inte passar in. Ibland är det som kallas vanföreställningar bara en annan sorts sanning.”

När de vände sig om för att lämna platsen kände Erik en sista kall fläkt från byggnaden. Inte hotfull eller skrämmande denna gång, utan som en viskning av tack.

I hans nya dagbok, den han börjat efter utskrivningen, fanns hans slutord om Sjöhaga: ”Sanningen kan inte lobotomeras bort. Den finns kvar i väggarna, i minnena, i de röster som vägrar tystna. Jag var aldrig galen – jag var bara den enda som lyssnade.”