Skuggornas Mysterium: En Psykologisk Skräckberättelse

Elias rycker till när han hör det igen – ett svagt viskande ljud från hörnet av vardagsrummet. Han stirrar på sin datorskärm, försöker fokusera på koden framför sig, men ljuden i den nedgångna lägenheten har blivit allt svårare att ignorera de senaste dagarna.

”Inbillning,” mumlar han för sig själv och gnuggar sina trötta ögon. Sömnbristen har börjat ta ut sin rätt, och efter uppbrottet med flickvännen och den hastiga flytten till denna billiga lägenhet har hans nerver varit på helspänn.

Det oväntade fyndet bakom golvbrädan

Elias ögonlock känns tunga. Koden på skärmen framför honom börjar flimra. När stolen plötsligt knarrar under honom, reser han sig upp i ren frustration. Han behöver en paus. Med slumpmässiga steg går han genom vardagsrummet och stannar när en lös golvbräda gnäller under hans fot.

Han böjer sig ner, fingrar på den slitna brädan som verkar lösare än de andra, och känner hur den ger efter utan större motstånd. Nyfikenheten tar över när han upptäcker ett litet hålrum under golvet. Där, inbäddad i damm och spindelväv, ligger en sliten, brun anteckningsbok.

”Vad i…?” Han blåser bort dammet från omslaget. Ingen titel, ingen ägare angiven. Han bläddrar försiktigt genom de gulnade sidorna. Det han ser får honom att frysa till is.

Anteckningsboken är fylld med fragmentariska texter och skisser. Inte vanliga skisser – surrealistiska teckningar av skuggor som sträcker sig över väggarna, ansikten som tittar genom sprickor i tapeten, och trånga rum med förvrängda proportioner. Mellan bilderna finns hastigt nedklottrade meningar: ”De kommer närmare när jag sover.” ”Väggarna viskar.” ”Vem skrev anteckningsboken gömd i lägenheten? Är det jag? Är det jag som skrev allt?”

Mysterium kring anteckningsboken fördjupas

Elias lägger boken på soffbordet och betraktar den med en blandning av fascination och obehag. Den skrämmande anteckningsboken verkar innehålla någon tidigare hyresgästs galenskapsutbrott, eller kanske bara konstnärliga experiment. Men något med den känns märkligt bekant, nästan personligt.

Hans telefon ringer. Det är Anna, hans syster.

”Hur går det i nya lägenheten?” frågar hon.

Elias tvekar, osäker på hur mycket han ska berätta. ”Det… är okej. Lite småfix här och där.” Han kastar en blick mot anteckningsboken. ”Hördu, vet du om det finns någon historia kring det här huset? Rykten eller något?”

Det blir en paus i andra änden. ”Som vad då?” frågar Anna med en antydan av oro.

”Äh, inget. Bara nyfiken.” Han byter samtalsämne, men kan inte släppa tanken på boken och dess kusliga innehåll.

Efter samtalet återvänder han till anteckningsboken. När han bläddrar djupare bland sidorna, märker han att skisserna börjar likna hans egen lägenhet. En teckning visar exakt samma vinklade vy från soffan mot det mörka hörnet där han hört viskningarna. En annan bild föreställer en man som sitter vid ett skrivbord med en dator, hans ansikte en mask av ångest.

På en särskilt detaljerad sida ser han en bild av en man som hittar en anteckningsbok under en golvbräda, exakt som han själv gjort tidigare samma dag.

Elias puls ökar. ”Hur kopplas Elias till den mystiska anteckningsboken?” läser han i marginalen på en sida, och känner hur luften plötsligt blir tung av rädsla. Hans eget namn, skrivet med en handstil som liknar hans egen, men mer vild och desperat.

Den natten sover Elias knappt. Varje knäpp i väggarna, varje skugga i hörnet av sovrummet, verkar nu ha en hotfull avsikt. Paranoiska upplevelser som tidigare varit lätta att rationalisera bort känns plötsligt bekräftade av boken.

Morgonen därpå undersöker han anteckningsboken igen, med ett lugnare sinne. Han vänder sida efter sida, och söker efter ledtrådar om vem som kan ha skrivit den. När han kommer till de sista sidorna inser han något som får hans själ att sjunka genom golvet.

Handstilen i boken liknar inte bara hans egen – den är hans egen. Alla de surrealistiska skisserna följer en stil han brukade använda under universitetstiden, en stil han nästan glömt. Men han har inga minnen av att ha skapat något av detta.

En tanke slår honom: Vem skrev anteckningsboken gömd i lägenheten? Var det verkligen han själv? Men när? Och varför minns han inte det?

Elias ruskar på huvudet och sluter ögonen. När han öppnar dem igen, ser han att han sitter vid sitt skrivbord, en penna i handen och anteckningsboken öppen framför honom. En ny skiss täcker halva sidan – en exakt avbildning av hans nuvarande position, ritad ur ett perspektiv från hörnet i rummet där skuggorna alltid förefaller djupare.

Pennan faller från hans darrande hand när han inser att mysteriet kring anteckningsboken inte handlar om en tidigare hyresgäst. Det handlar om honom. Det har alltid handlat om honom.

Och de viskande rösterna som han hört från hörnet av rummet kommer allt närmare nu, som om de väntat på att han äntligen skulle förstå.