Mörkrets Arkiv: En Psykologisk Skräckberättelse Från Mentalsjukhuset
18 oktober 2023
Det var aldrig min mening att hitta arkivet. Jag kom hit för att skriva om min brors försvinnande, inte för att avslöja årtionden av ondska. Men nu när jag har sett sanningen kan jag inte vända om. Vad som började som ett reportage om ett nedlagt mentalsjukhus har förvandlats till något mycket mörkare.
Jag, Amanda Svensson, måste dokumentera vad som händer här ifall jag inte överlever natten.
Första mötet med det övergivna mentalsjukhuset
Sjukhusbyggnaden reser sig som ett monument av förfall vid utkanten av den lilla byn. Ingen vill prata om Valborgs Mentalvårdsinstitut här. När jag frågar byns äldsta invånare om sjukhuset ser jag hur deras ögon flackar, hur munnar snörps ihop. ”Dit bör ingen gå,” var det enda Lena, en äldre kvinna jag träffade vid busshållplatsen, ville säga. Hennes ögon var grumliga men vakna när hon tillade: ”De kommer aldrig att släppa dig när de väl fått tag i dig.”
Jag trodde hon menade vandaler eller hemlösa. Nu vet jag bättre.
Erik var patient här för femton år sedan. Min storebror – diagnostiserad med schizofreni vid 22 års ålder, utskriven efter sex månader, och sedan försvunnen för tre veckor sedan. Det enda spåret: ett förvirrat meddelande på min telefonsvarare där han mumlade om att ”åka tillbaka” och ”hitta bevis på vad de gjorde mot oss”.
Regnet öser ner när jag tar mig fram över den spruckna uppfarten. Min ficklampa kastar spökliga skuggor över den vittrade fasaden och de tomma, svarta fönstren som stirrar tillbaka på mig. Jag kan svära på att jag ser rörelser bakom ett av dem – en silhuett som hastigt drar sig undan.
Klocktornet, en gång detta mentalsjukhus stolthet, är nu bara ett skal. Urtavlan står still på 3:47, som om tiden fryst här inne. När jag trycker upp den rostiga huvudingången slår mögelstanken emot mig som en våg. Det luktar sjukdom, förfall… och något annat. Något kemiskt.
Detta är en psykologisk skräckberättelse från mentalsjukhuset som ingen vill tala om, och jag är fast besluten att avslöja dess mörka hemligheter.
Källarens mörka hemligheter
Min ficklampa lyser upp korridoren framför mig. Väggarnas målarfärg flagnar som döende hud, avslöjande lager av institutionell grönska och gult. Trasiga möbler, sönderslagna flaskor och andra rester av senare besökares vandalism ligger utspridda över golvet. Men ingenting tyder på att Erik skulle ha varit här nyligen.
I fyra timmar genomsöker jag metodiskt våningarna. Patientrum med rostiga sängramar. Personalutrymmen med sönderfallande stolar. Behandlingsrum med skrämmande utrustning jag inte kan identifiera. Men inga tecken på min bror.
”Han måste ha varit i källaren,” tänker jag. Erik nämnde alltid källaren i sina mardrömmar efter utskrivningen. Jag finner slutligen en halvt dold metalltrappa bakom vad som verkar ha varit köket.
Källaren är kallare, fuktigare. Trappstegen klingar metalliskt under mina fötter när jag går nedför dem, och ekot sträcker sig längre än det borde. Som om utrymmet nedanför är större än byggnadens stomme tillåter.
När jag når botten möts jag av en korridor som sträcker sig längre än min ficklampa når. På väggarna sitter rostiga rör som klingar och knäpper, som om vatten fortfarande rinner genom dem. Eller något annat.
Längs med väggen finns dörrar, många markerade med siffror och koder. De flesta är låsta, men den femte dörren svänger upp med ett klagande ljud när jag rör vid handtaget. En lukt av gammalt papper och kemikalier väller ut. Min ficklampa avslöjar rummet bakom – väggar täckta av arkivskåp från golv till tak.
Det mystiska journalarkivet. Patientjournaler.
Jag drar ut en låda och dammet exploderar i luften. Journalerna är organiserade efter datum, inte namn. Oktober 1967 till mars 1968. Jag bläddrar igenom dem, ser anteckningar om medicinering, terapisessioner och diagnoser. Men något sticker ut. Röda markeringar på vissa journaler. Ett återkommande kodord: ”Skymningskandidat”.
I en annan låda, märkt ”Skymningsrapporter”, hittar jag anteckningar från experiment. Oetiska experiment på mentalsjukhuset som uppenbarligen aldrig rapporterades till någon myndighet. Protokoll över dosering av ”Serum 7” till patienter. Observationer av hallucinationer, ökad suggestionsförmåga, minnesförlust. Något de kallar ”gränsöverskridande perception”.
Jag flämtar till när jag hittar en journal från 2008. Eriks namn står på framsidan, med den röda markeringen ”Skymningskandidat – Fas 2”.
Min bror hade varit ett försöksobjekt.
Mörkrets serum och dess offer
Eriks journal berättar en annan historia än den officiella. Under tiden han behandlades för schizofreni blev han i hemlighet utsatt för experiment med något som kallas ”Mörkrets serum”. Detaljerna är kliniskt dokumenterade:
Subjekt E.S. visar extraordinär mottaglighet för Serum 7. Drömrapporter indikerar kontakt med Kollektivet på andra sidan. Uppvisar förhöjd ångest men också ett begär efter att fortsätta behandlingen. Doktor Fors anser honom vara vår mest lovande kandidat sedan 1972-kohorten.
Jag stannar upp. Dr. Fors. Jag känner igen namnet. Clara Fors var en av läkarna Erik nämnde efter utskrivningen – den enda han sa var ”snäll”.
Journalen fortsätter med observationer av hur Erik gradvis tappade tidsorientering, hur han hörde röster som förutspådde framtida händelser, hur han beskrev möten med ”varelser som existerar mellan verkligheter”. Min bror, offrad på vetenskapens altare i ett experiment jag inte ens kan föreställa mig.
I en bilaga hittar jag Fors egna handskrivna anteckningar, mer kritiska än de officiella:
Vi har gått för långt. Serumets effekter är inte tillfälliga som Sandén hävdar. Subjekten lämnar aldrig riktigt Kollektivet bakom sig. De förblir förbundna, förvandlade. Jag måste stoppa detta innan fler liv förstörs. Järvinen hotar mig, säger att ”de” inte tillåter att experimenten avbryts. Vem är ”de”? Styrelsen? Eller något annat?
Längst ner står en adress i byn och ett telefonnummer.
Medan jag antecknar numret i min telefon hör jag plötsligt en dörr slå igen någonstans i korridoren utanför. Jag släcker snabbt ficklampan, håller andan. Ljuset från en annan lampa sveper förbi dörrspringan.
Jag är inte ensam här.
Jag kryper ihop bakom arkivskåpen, knappt vågandes andas. Steg närmar sig mitt gömställe. Långsamma, släpande. Dörren öppnas med ett knarrande. En ljusstråle sveper genom rummet, stannar precis ovanför mitt huvud. Jag ser ett par skor i dörröppningen, täckta av damm och torkat lera.
Sedan, med ett skrapande ljud, stängs dörren igen. Stegen avlägsnar sig. Jag sjunker ihop i lättnad.
Men lättnaden är kortvarig. För när jag står upp och slår på min ficklampa igen ser jag något som får mitt blod att frysa till is. På väggen framför mig, skrivet med något som ser ut som färsk blod:
”AMANDA, DU MÅSTE HITTA MIG. INNAN DE HITTAR DIG.”
Handstilen är Eriks.
När skuld och rädsla föder en psykologisk skräckupplevelse
Jag rusar ut i korridoren, ringer efter Erik. Ett klibbigt handavtryck i samma röda substans på väggen visar vägen mot ett nytt rum längre bort. En järndörr med en skylt: ”Behandlingsrum C”.
När jag öppnar dörren möts jag av ett rum som ser betydligt mer modernt ut än resten av sjukhuset. Nyare utrustning täckt av plast. Rena ytor. Och på en bänk – en rad glasflaskor med en klar, blåskimrande vätska.
Serum 7. Det ser ut som om någon har återupptagit experimenten nyligen.
Min telefon plingar. Ett meddelande från ett okänt nummer:
”Svensson, jag vet varför du är där. Lämna genast byggnaden. De vet att du är där. Fors.”
Jag stirrar på skärmen med stigande panik. En ny text kommer in:
”Valborgsexperimenten har aldrig upphört. Din bror upptäckte det. Möt mig vid bykyrkan om en timme. OM du kommer ut.”
Jag tar några snabba foton av rummet och flaskorna. När jag vänder mig om ser jag skuggorna i korridoren röra sig på ett sätt som inte stämmer med min ficklampa. De sträcker sig mot mig, formar sig till gestalter som nästan ser mänskliga ut.
Känslan av känslomässig isolering och skräck sköljer över mig. Dessa skuggor, är de verkliga eller är det serumets effekter som påverkar min perception? Jag backar, stöter emot något som känns som en kropp. När jag snurrar runt ser jag bara den tomma korridoren.
Det slår mig plötsligt att denna berättelse om mörka hemligheter på mentalsjukhuset har blivit min egen verklighet. Hur påverkar skuld och rädsla en psykologisk skräckupplevelse? Jag har svaret framför mig – de gör väggen mellan verklighet och mardröm tunnare.
Jag måste ta mig ut. Hitta Dr. Fors. Rädda Erik. Men när jag vänder mig mot utgången står en kvinna där, hennes ansikte delvis dolt i skuggor. Hon är äldre, klädd som om hon fortfarande arbetade här.
”Amanda,” säger hon med en röst som låter som knastrande löv. ”Jag är Lena. Vi pratade i byn.”
Hon är inte den äldre kvinnan från busshållplatsen. Denna Lena är smalare, med ett ansikte som bär spår av institutionell existens. En före detta patient?
”De tog din bror för tre veckor sedan,” fortsätter hon. ”Han kom tillbaka, precis som du. Han hittade journalerna. Och sen hittade de honom.”
”Vem är de?” frågar jag med darrande röst.
”Läkarna. Vakterna. De som aldrig lämnade.” Hon pekar mot skuggorna bakom mig. ”Och de som inte kan lämna.”
När jag tittar tillbaka ser jag dem tydligare nu – skuggfigurer som rör sig genom väggarna, golvet, taket. De förlorade skrikens skuggor – ekon av de patienter som genomgått experimenten och aldrig återvänt till sina sinnen.
”Erik är inte död,” säger Lena, som om hon läser mina tankar. ”Han är i klocktornet. De håller honom där för Fas 3. Mellan världarna.”
Hon räcker mig något – en nyckel med en liten etikett: ”Torntrappan”.
”Varför hjälper du mig?” frågar jag.
”För att jag var Dr. Fors patient också. Hon räddade mig från experimenten. Nu måste du rädda din bror.” Lena backar in i skuggorna. ”Men var försiktig. I Det här sjukhuset finns inget värre än att bli kvar.”
Med darriga ben och ett allt snabbare hjärta påbörjar jag min väg upp mot klocktornet, fast besluten att hitta sanningen om min bror och detta helvetiska mentalsjukhus.
Klocktornets hemlighet
Trappan till klocktornet är smal och spiralformad, byggd av sten som är slät av årtionden av händer som stött sig mot väggarna. Varje steg jag tar känns tyngre än det förra. Luften blir tjockare, fylld av en vibrerande spänning som får håren på mina armar att resa sig.
Medan jag klättrar uppåt ser jag skuggorna längs väggarna röra sig i otakt med min lampa. De följer mig, pulserar som om de andas.
Vid toppen av trappan finns en tung trädörr med smidda gångjärn. Låset ger efter för nyckeln Lena gav mig. När dörren svänger upp möts jag av en cirkulär sal med högt i tak. Klockan hänger stilla ovanför, dess visare fastfrysta på 3:47. Golvet är täckt av krita och målade symboler – cirklar, linjer och tecken jag inte känner igen.
Och där, i mitten av rummet, sitter Erik på knä. Han stirrar rakt fram, hans ögon vidöppna men frånvarande. Bakom honom står en slank man i en vit labbrock. Dr. Järvinen, gissar jag, mannen som Dr. Fors skrev om i sina anteckningar.
”Amanda Svensson,” säger han, ”journalisten. Äntligen träffas vi.”
Erik reagerar inte på min närvaro. Han andas, men hans ögon fokuserar på en punkt i tomma intet.
”Vad har du gjort mot honom?” Min röst ekar i det höga utrymmet.
”Vi har gjort honom till en dörr,” svarar Järvinen. ”Serum 7 var bara början. Det verkliga genombrottet kommer när ett sinne kan fungera som en portal mellan dimensioner. Din bror har en ovanlig hjärnkemi – en av tusen. Han kan hålla dörren öppen utan att brytas ner… åtminstone längre än de flesta.”
Jag tar ett steg framåt, men stannar när jag ser hur skuggorna runt Erik tätnar, formas till gestalter som kryper mot honom. De förlorade skrikens skugga. Jag har läst om dem i journalerna – en manifestation av det kollektiva trauma som experimenten orsakat.
”De kommer genom honom nu,” fortsätter Järvinen, ”kunskapen vi har sökt i decennier. Vetenskapen bortom vetenskapen.”
”Detta är inte vetenskap,” säger jag, ”det är tortyr.”
Järvinen ler. ”Din bror är ett villigt offer. Liksom du kommer att bli.”
Han håller upp en spruta med samma blåskimrande vätska jag såg tidigare. Mörkrets serum.
”Familjebanden gör er perfekt kompatibla. Två portaler är bättre än en.”
Han nickar mot något bakom mig. Jag vänder mig om och ser Lena, hennes ansikte nu tomt och hennes ögon lika frånvarande som Eriks. Hon var aldrig min allierade. Hon lockade mig hit.
Jag backar mot kanten av rummet, desperat letande efter en utväg. Det är då jag ser journalen i Järvinens ficka – samma typ som jag hittade i arkivet, med Eriks namn.
Och jag förstår vad jag måste göra.
”Skuggorna,” säger jag högt, pekande mot dem, ”de är inte en bieffekt av era experiment. De är experimenten. De använder er.”
Järvinen rynkar pannan. ”Nonsens. Vi kontrollerar processen.”
”Då förklara varför de berättar samma historia för mig som de gjorde för Dr. Fors. Varför en av era ’framgångsrika’ patienter från 1972 fortfarande vandrar i korridorerna.”
Jag griper tag i en lös bit krita från golvet och drar en tjock linje genom en av symbolerna vid mina fötter. Effekten är omedelbar – luften i rummet trycks samman som om något massivt rör sig genom den. Skuggorna rycker till, flyter sedan rakt mot Järvinen.
”Vad gör du?” Han backar, men skuggorna är snabbare.
”Jag bekänner sanningen om detta sjukhus,” säger jag, ”sanningen om era experiment. De förlorade skrikens skugga behöver bara erkännande för att vila.”
Skuggorna omger Järvinen helt nu, dränker hans skrik med sitt eget susande ljud. Erik faller ihop på golvet, äntligen fri från sin trans.
Jag rusar fram till honom, drar upp honom i mina armar. Hans ögon flackar innan de fokuserar på mig.
”Amanda,” viskar han, ”du kom.”
”Alltid, Erik,” svarar jag, ”men nu måste vi gå.”
När vi närmar oss dörren blockerar Lena vägen. Men hennes ögon är klara nu, medvetna.
”Ta honom härifrån,” säger hon. ”Jag måste stanna.”
”Varför?” frågar jag.
”Någon måste vittna. Någon måste hålla dem här.” Hon pekar på skuggorna som nu kretsar runt rummet, fångade i de magiska symbolerna på golvet. ”Gå till Fors. Hon har bevisen.”
Med ett sista beklagande uttryck stänger hon dörren bakom oss, låser den från insidan. När vi snubblar nerför trapporna kan jag svära på att jag hör tornklockan slå – ett slag, två, tre… fyra.
Tiden går igen i Valborgs Mentalvårdsinstitut. Men för hur länge?
