Skräck Kassettband: Dagboken Från Den Övergivna Fabriken

Följande är utdrag ur Mia Larssons digitala dagbok, återfunnen på hennes dator efter hennes försvinnande den 3 november 2023.

1 oktober – Ett mystiskt inspelning lockar

Jag drömde om fabriken igen i natt. Samma dröm som följt mig i veckor nu. En enorm byggnad med trasiga fönster, rostiga maskiner, och ett konstant, dovt brummande som tycks komma från marken själv. I drömmen kallar något på mig, en röst, svag men ihärdig. När jag vaknar är det enda jag minns röstens ord: ”Kom ihåg vem du är.”

André förstår inte min fascination. Han tittade oroligt på mig över frukostbordet när jag berättade om drömmen igen. ”Du vet att Fabrikens Hjärta är avstängt av en anledning, Mia. Folk har försvunnit där inne.” Han tror att min nyvunna besatthet med den övergivna industribyggnaden handlar om mitt nya uppdrag för tidningen, men det är något mer, något jag inte kan förklara ens för mig själv.

Carl har gett mig klartecken att skriva en artikel om lokala urbana legender, och fabriken toppar min lista. I hela mitt liv har jag hört viskningen om arbetare som försvann, maskiner som startade av sig själva, och ljud som inte borde finnas där. Elin, min barndomsvän som nu arbetar på stadsarkivet, hävdar att hon har hittat dokument som tyder på att något allvarligt hände där 1986, men detaljerna är hemligstämplade.

Jag måste dit. Inte bara för artikeln. För mig själv.

5 oktober – Första mötet med det skräck kassettband

Idag bröt jag mig in i Fabrikens Hjärta. Det var enklare än jag trodde – ett hål i stängslet på baksidan, en olåst bakdörr. Som om byggnaden väntade på mig, välkomnade mig.

Luften därinne var tät av damm och minnen. Jag vandrade genom korridorer med fläckiga väggar, förbi kontrollrum med sönderhackade tangentbord, under maskiner som hängde från taket som sovande jättar. Men det var brummandet som verkligen fick mig att rysa – exakt som i mina drömmar, en konstant vibration under mina fötter, som om något enormt andades under byggnaden.

I det som måste ha varit huvudkontrollrummet hittade jag något märkligt. En gammal kassettradiospelare stod ensam på ett bord, nästan komiskt intakt bland allt förfall. Bredvid låg ett kassettband märkt ”Dagbok – Juni 1986”.

Jag borde ha lämnat det där. Istället tog jag med det hem.

André var inte hemma när jag återvände, vilket var en lättnad. Jag ville inte förklara varför jag kom hem dammig och med ett skräck kassettband i handen. Jag letade fram vår gamla bärbara bandspelare från förrådet och satte mig vid köksbordet.

Bandet började med statiskt brus, sedan en kvinnoröst:

”Det här är industriingenjör Eva Bergström, 23 juni 1986. Jag spelar in denna logg eftersom… jag är inte säker på att någon kommer tro mig annars. Något är fel i fabriken. Maskiner startar utan att någon rör dem. Ljus tänds i tomma rum. Och ljudet… ett konstant brummande från källarvåningen. Underhållschefen säger att det bara är generatorerna, men det låter nästan som… röster.”

Rösten tystnade. Jag satt som förtrollad. Det här var inte bara en vanlig dagboksanteckning. Det här var en dokumentation av något… onaturligt. Vad hade Eva Bergström bevittnat? Och varför kändes hennes röst så bekant?

8 oktober – Identitetsmysterium fördjupas

Tre dagar har jag lyssnat på kassettbandet. Evas röst har blivit en besatthet. Hennes berättelse utvecklas från rationella observationer till panik efterhand som dagarna går på bandet. Hon beskriver skuggor som rör sig i ögonvrån, viskningar när hon är ensam, och konstiga mönster som dyker upp på övervakningsmonitorerna.

Jag har berättat för Elin om min upptäckt. Hon blev tyst när jag nämnde Eva Bergström, sedan frågade hon försiktigt: ”Har du kollat ditt släktträd nyligen, Mia?”

Jag förstod först inte vad hon menade. Sedan visade hon mig vad hon hittat i arkivet: en personalfil från fabriken, daterad 1986. På fotot: en ung kvinna som såg ut exakt som jag. Eva Bergström. Mitt hjärta stannade. Jag adopterades som barn och har aldrig känt mina biologiska föräldrar. Kunde det vara…?

André märker att något är fel. Igår natt vaknade han och fann mig sittande i mörkret, stirrande på den tysta bandspelaren. ”Du är besatt av det där bandet,” sa han. ”Det förändrar dig.” Han har rätt, men han förstår inte att mystiska inspelningar som denna kan vara nyckeln till vem jag verkligen är.

Carl ringde och undrade hur artikeln går. Jag gav honom några vaga svar om urbana legender och historisk forskning. Sanningen är att jag inte längre bryr mig om artikeln. Detta har blivit personligt. Jag måste återvända till fabriken.

12 oktober – Viskningar från ett annat existensplan

Igår kväll nådde Eva Bergströms inspelningar en fasansfull kulmen. Efter flera dagars växande paranoia, beskrev hon hur hon följde ljuden ner till en dold källarvåning:

”Jag har upptäckt något under fabriken. En enorm kammare, äldre än byggnaden själv. Väggarna är täckta med symboler jag inte känner igen. I mitten finns en cirkel av… jag vet inte. Det ser ut som metall, men det reflekterar ljuset på fel sätt. Och ljuden härifrån… det är inte maskiner. Det låter som hundratals röster som viskar samtidigt, fast på ett språk jag inte förstår. Som om… som om något från andra sidan försöker kommunicera.”

Därefter hör man bara hennes andning, tung och rädd, sedan ett plötsligt skrik och bandet slutar.

Jag har försökt berätta för André om mina upptäckter, om likheten mellan mig och Eva, men han blir bara mer orolig. ”Du lyssnar på gamla kassettband med skrämmande budskap och tror att det har något med dig att göra? Mia, du behöver hjälp.”

Men jag vet vad jag måste göra. Idag återvände jag till fabriken, besluten att hitta källarvåningen Eva beskrev. Jag tog med mig bandspelaren, som om den vore en kompass.

Det övergivna fabriksområdet kändes annorlunda denna gång. Kallare. Som om byggnaden visste att jag var där. Brummandet under mina fötter verkade starkare, nästan rytmiskt som ett hjärtslag. Jag letade efter en väg ner och fann till slut en halvt dold trappa bakom en tung metalldörr.

Där nere var mörkret kompakt, men mina ficklampor avslöjade en korridor som inte borde finnas där, som såg äldre ut än resten av fabriken. Och på väggarna – samma symboler som Eva hade beskrivit. Jag tog mig djupare in, ledd av det konstanta brummandet som nu lät mer som en kör av röster, viskningar från ett annat existensplan som kallade på mig.

När jag nådde slutet av korridoren, stannade jag tvärt. Framför mig öppnade sig en enorm cirkulär kammare, precis som Eva beskrivit. Men det som fick mitt blod att frysa var skepnaden i mitten – en mörk, skugglik gestalt som tycktes sväva ovanför en cirkel av ett glänsande, svart material.

Och när gestalten vände sig mot mig, såg jag att den hade mitt ansikte.

15 oktober – Gamla kassettband med skrämmande budskap

Jag minns inte hur jag tog mig hem från fabriken. Det enda jag vet är att André hittade mig på vår trappa tidigt på morgonen, darrande och mumlande om skuggor och röster. Han ville ta mig till sjukhuset, men jag vägrade. Istället låste jag in mig i arbetsrummet med bandspelaren och ett nytt fynd – ännu ett kassettband jag måste ha tagit med mig från kammaren, även om jag inte minns att jag gjorde det.

Detta band är annorlunda. Det är märkt endast med ett datum: 4 november 1986. Min handstil, men jag har inte skrivit det. Eva Bergströms handstil.

Jag har spelat bandet om och om igen. Det börjar med tystnad, sedan en svag, ansträngd röst som jag känner igen som Evas, men förändrad:

”Om någon hittar detta… den är inte borta. Den kan aldrig förstöras. Vi försökte, vi offrade… så mycket. Men den finns kvar, bunden till denna plats, hungrig efter fler själar. Den visar sig som den du saknar mest, den som du söker. För mig var det min förlorade dotter. För dig kanske det är någon annan. Lita inte på vad du ser. Om den får tag i dig, kommer den att ta din plats i världen, medan du blir kvar här, en del av kören. Om du hör detta, fly. Rädda dig själv på ett sätt jag inte kunde.”

Jag trodde att Eva var min biologiska mor. Nu inser jag att sanningen är mer komplex. Om Eva förlorade en dotter… är jag hennes dotter? Eller är jag något annat, något som tog hennes dotters plats för länge sedan?

Carl ringde igen om artikeln. Jag svarade inte. Elin skickade meddelanden om ytterligare fynd från arkivet: en polisrapport om Evas försvinnande den 4 november 1986, och en notering om att hennes ettåriga dotter adopterades bort kort därefter. Min födelsedag.

André har börjat se på mig med rädsla i blicken. ”Du är inte dig själv,” sa han ikväll. ”Dina ögon… de är annorlunda.” Han har rätt. När jag ser i spegeln känner jag knappt igen mig själv längre.

Konfrontation med skuggväsendet

Igår kväll bestämde jag mig för att möta vad som än väntade i fabriken. Jag lämnade ett brev till André, bad honom förlåta mig, och förklarade att jag måste avsluta vad Eva påbörjade.

Fabrikens Hjärta verkade pulsera när jag närmade mig, som om byggnaden själv var levande. Inuti hade korridorerna förändrats, vridit sig på oförklarliga sätt. Brummandet var nu ett öronbedövande dån av röster – klagande, viskande, sjungande, skrikande – alla på en gång.

Jag tog mig ner till kammaren igen, denna gång beväpnad med vad Elin hade lärt mig om de gamla industrilegenderna: hur de som arbetat i fabriken trodde att solljus kunde driva bort de döda arbetarnas andar.

I kammaren väntade skugggestalten, nu fullt formad som Eva Bergström. ”Mitt barn,” viskade den med Evas röst. ”Äntligen har du kommit tillbaka till mig.”

Den sträckte sig mot mig, och jag kände en dragningskraft. En del av mig ville ge efter, ville återförenas med denna varelse som påstod sig vara min mor. Men så hörde jag Evas riktiga röst från bandspelaren jag tagit med: ”Lita inte på vad du ser.”

Jag förstod plötsligt sanningen. Detta väsen hade inte tagit min plats – det hade försökt, men Eva hade skyddat mig, gömt mig, sett till att jag adopterades bort. Hon hade offrat sig själv för att rädda mig. Och nu försökte det igen.

”Du är inte min mor,” sa jag. ”Min mor räddade mig från dig.”

Jag drog fram den modifierade ficklampan jag förberett – förstärkt med UV-lampor som Elin hade försäkrat mig skulle simulera solljus – och riktade den mot gestalten. Den skrek, inte med Evas röst längre utan med hundratals röster samtidigt, medan dess form började flimra och splittras.

Men då slocknade ficklampan. Batterierna döda på ett ögonblick.

Och skuggvarelsen skrattade med det kallaste skratt jag någonsin hört.

31 oktober – Den sista inspelningen

Detta är min sista dagboksanteckning. Vad som hände efter att ficklampan slocknade är svårt att beskriva. Gestalten omslöt mig, och jag kände hur jag sjönk in i den svarta cirkeln på golvet, hur min kropp blev tung och min röst slöt sig till kören av viskningar.

Men något oväntat hände. Bland rösterna fann jag Eva. Hon höll mig, ledde mig, visade mig en väg genom mörkret. ”Du är starkare än den,” viskade hon. ”Du är min dotter. Du är verklig.”

Med hennes hjälp fann jag min väg tillbaka, kämpade mig upp ur cirkeln och flydde från kammaren medan skuggvarelsen vrålade bakom mig.

Men jag vet att det inte är över. Medan jag flydde kastade jag en blick bakåt och såg gestalten förändras igen – denna gång till en perfekt kopia av mig själv. Den log, och jag förstod vad det betydde.

Den kommer efter mig. Den kommer att ta min plats. Kanske har processen redan börjat; jag märker små förändringar hos mig själv – konstiga minnesluckor, ögonblick när min hand verkar röra sig av egen vilja.

Till den som hittar detta skräck kassettband – min moderna version av Evas varning – sök inte upp Fabrikens Hjärta. De legender som berättar om arbetare som aldrig lämnade sina maskiner, själar bundna till detta plan av existens, är sanna. Men det är inte arbetarnas själar som är faran – det är den skapelse de oavsiktligt väckte, en entitet som lever på identiteter och minnen.

Jag lämnar denna inspelning hos Elin med instruktioner att publicera den om jag inte kontaktar henne före den 5 november. André, om du lyssnar på detta – kvinnan som kommer hem till dig kanske ser ut som jag, låter som jag, men titta noga i hennes ögon. Du kommer att veta.

Till alla andra: om ni någonsin hör ett konstant brummande under era fötter, om ni någonsin känner att något kallar på er från ett bortglömt industriområde – vänd om. Spring. Vissa svar är inte värda priset.

Detta är Mia Larsson. Min mor hette Eva Bergström. Detta är min sista inspelning.

Här kan du läsa fler Urban Legends berättelser:
Svenska Urbana Legender: Skräckhistorier Som Lever Bland Oss
Spegeln På Toaletten: En Dagbok Om Skräck Och Verklighet

Här är några externa länkar till Urbana Legender:
Urbana Legender