Sanningens Pris: En Psykologisk Skräckberättelse

1 april 2023
Jag skriver det här för att någon måste veta. Om jag inte tar mig ut härifrån, om jag aldrig kommer tillbaka, så måste någon veta vad som hände. Det måste finnas ett bevis, ett vittnesmål. Sanningen får inte dö med mig.

Jag heter Linnea Berg. Jag är 32 år och lokaljournalist på Dalviksbladet. Eller var, kanske. Det känns som en evighet sedan jag satt vid mitt skrivbord och irriterade mig på skrivarlampans flimmer. Nu skulle jag ge vad som helst för att vara tillbaka där.

Upptäckten som startade allt

Det var sju dagar sedan jag först hörde om försvinnandena. Tre tonåringar hade försvunnit från samma skola på bara två månader. Polisen kallade dem rymmare, vanliga problembarn, men något kändes fel. När jag pratade med föräldrarna såg jag samma blick i deras ögon – en blandning av sorg och en slags förvirrad misstro till sina egna minnen.

Igår hittade jag den övergivna skolan i utkanten av Dalvik. En rostig skylt på tegelväggen avslöjade att detta en gång varit redaktionen för Dalviksbladet, innan de flyttade till nya lokaler i centrum på 90-talet. Jag förstår inte hur jag kunde ha missat den tidigare, hur ingen nämnde den i mina efterforskningar.

Jag minns att jag stod där i skymningen och kände hur byggnaden tycktes suga in den sista solljuset, hur de igenbommade fönstren verkade betrakta mig. Alla mina journalistiska instinkter skrek att här, just här, fanns något. En ledtråd, ett spår som ingen följt. Jag tog ett foto med telefonen och skickade till Jonas med texten ”Följer ett spår. Möjligt genombrott i försvinnandena.”

Hans svar kom omedelbart: ”Vänta tills imorgon. Gå inte in ensam.”

Jag borde ha lyssnat.

Korridorer av sanning och förvrängning

2 april 2023

Min ficklampa är nästan slut. Batterierna var nya när jag gick in här, men något tycks dränera dem. Precis som min telefon som dog efter första samtalet till Jonas.

Det började som en enkel undersökning. Jag bröt mig in genom en bakdörr med rostigt lås. Innanför möttes jag av korridorer och övergivna kontorsrum. Men det var speglarna som först fångade min uppmärksamhet. De hängde överallt – stora, små, runda, ovala – som om någon besatt av sin egen spegelbild hade inrett platsen.

Jag gick förbi en vägg full av speglar och såg min spegelbild upprepas i var och en, men något var fel. I varje spegel tycktes jag vara lite annorlunda – i en såg jag tröttare ut, i en annan var mitt hår kortare. Jag trodde det var ljuset som spelade mig ett spratt.

Det var i det tredje rummet jag hittade arkivet. Tidningsurklipp från 1950-talet fram till 1995, då redaktionen stängdes. Artiklarna handlade om försvinnanden. Så många försvinnanden, precis som de tre tonåringarna, spridda över årtionden. Varje artikel skrivs av en ”L.B.” – samma initialer som mina. I en artikel från 1976 finns ett foto av reportern – hon kunde ha varit min tvillingsyster.

Det var då jag försökte ringa Jonas igen och telefonen dog mitt i samtalet. Jag vände mig om för att lämna arkivet och insåg att rummet hade förändrats. Dörren jag kommit in genom fanns inte längre. Istället ledde en ny korridor djupare in i byggnaden.

Sanningens pris i psykisk skräck

3 april 2023 (tror jag)

Jag vet inte hur länge jag har varit här inne. Min klocka fungerar inte längre – den visar olika tid varje gång jag tittar på den. Ibland går den baklänges. Jag har försökt hitta utgången, men byggnaden tycks omöjlig. Korridorer leder tillbaka till rum jag redan besökt, men detaljerna är annorlunda. Ett skrivbord som stod till höger står plötsligt till vänster. En tidningsartikel jag läste handlar om något helt annat när jag läser den igen.

I morse (om det nu var morgon) såg jag en gestalt i en av speglarna. Inte min spegelbild, utan någon – något – annat. En lång, smal figur med konturerna av en människa men utan distinkta drag. Bara ögonen var tydliga – två svarta hål som tycktes suga in ljus istället för att reflektera det.

När jag snurrade runt var jag ensam. Men när jag vände mig mot spegeln igen stod gestalten kvar, närmare nu. Och bakom den såg jag mitt eget ansikte – uttryckslöst, med samma svarta, tomma ögon.

Jag sprang.

Jag fann ett litet kontor att gömma mig i. På väggen hänger en ensam spegel. Jag täckte den med min jacka först, men senare… senare blev jag nyfiken. När jag tittade i den såg jag inte mig själv, utan ett rum jag inte besökt än. I det satt en kvinna och skrev i en anteckningsbok – precis som jag gör nu.

Hon tittade upp, direkt mot mig, och jag insåg att det var Elin, min barndomsvän. Men inte Elin som jag känner henne nu, utan Elin som hon såg ut för tio år sedan. Hon såg rädd ut, skrev frenetiskt. Jag försökte ropa på henne, men spegeln bara absorberade ljudet.

Sedan byte bilden. Nu visade spegeln en framtid jag inte upplevt – jag satt vid ett skrivbord, skrev på en artikel med rubriken ”Sanningens pris i psykisk skräck: Dalviks mörka hemlighet avtäckt”. Artikeln handlade om hur tre tonåringar hade försvunnit efter att ha undersökt den övergivna redaktionslokalen, och hur lokala myndigheter mörkat sanningen i årtionden.

Plötsligt tittade ”jag” i spegeln upp, rakt mot mig, och leende vidgades tills det sprängde mitt ansiktes gränser. Ögonen blev svarta och tomma, precis som väsendets.

Jag kastade min anteckningsbok mot spegeln, men den studade bara tillbaka. Spegeln förblev intakt.

Paranoian växer när speglarna visar framtiden

4 april 2023 (kanske)

Jag börjar förstå nu. Varje spegel visar en annan verklighet – kanske ett annat tidsskeende, eller en annan version av mig. Hur påverkar speglar psyket i skräck? Det är som om de river upp själva tyget i verkligheten, gör gränsen mellan vad som är sant och falskt suddig, tills ingenting känns äkta längre.

Idag hittade jag fler artiklar. En berättelse om speglar som visar framtiden, skriven 1982. Det var en utredning om Dalviks mentalsjukhus som låg här innan redaktionen flyttade in. Patienter rapporterade att de såg framtida händelser i speglar, men ansågs vara vanföreställningar.

Jag har försökt bryta sönder speglarna, men de reparerar sig själva. Efter flera timmar av att vandra mellan rum som förändras, hittade jag något.

En dörr jag inte sett förut. Den var låst, men nyckeln hängde i en spegel bredvid. Inte i speglingen, utan i själva spegeln, som om den svävade i ett gränsland mellan verkligt och overkligt.

Jag tvekade länge innan jag sträckte in handen i spegeln. Det var som att sänka fingrarna i iskallt vatten som övergick till något tjockare, trögare. Jag grep nyckeln och drog ut handen. Min hud var intakt, men en svag skugga tycktes hänga kvar över fingrarna, som ett negativ av min egen hand.

5 april 2023

Bakom dörren fanns trappor som ledde ner. Arkivet verkade fortsätta under jorden. Där nere hittade jag brev skrivna till ”Redaktör L. Berg” från olika årtionden. Brev som beskrev misstankar, konstiga händelser i Dalvik, försvinnanden. Och en gemensam nämnare – hur de som grävde för djupt i sanningen tycktes försvinna eller bli ”förändrade”.

En anteckningsbok från 1995 innehåller en redaktörs dagboksanteckningar. Hon hette Lisa Berg. Hennes sista anteckning beskriver hur hon följt spåren till redaktionens källare och hur hon börjat se ett mörkt väsen i speglarna.

Det var då jag hörde stegen. Långsamma, släpande steg som närmade sig från trappan. Och rösten – min egen röst – som ropade mitt namn.

”Linnea… du måste se sanningen nu.”

Jag gömde mig bakom arkivskåp och observerade när gestalten kom ner för trapporna. Det var jag själv – eller något som använde mitt utseende. Men ögonen var helt svarta, och rörelserna alltför flytande, som om kroppen bara var en dålig förklädnad.

”Vi har alltid varit här,” sa den med min röst. ”Vi behöver sanningssökare. Vi behöver berättare. Vi behöver dig.”

Jag hörde fler steg från trappan. Jonas röst ekade: ”Linnea? Är du här? Vi har letat överallt!”

Mitt dubbelgångarjag log. ”Dina vänner kommer. De kommer att hjälpa dig berätta historien. De kommer att bli en del av den.”

När verkligheten spricker i jakten på sanningen

Jag förstår det nu – L.B. i alla dessa år, dessa cykler av försvinnanden och sanningssökande. Inte samma person, men samma roll. Någon vars nyfikenhet och sökande efter sanning kan användas. Och nu är det min tur att bli en del av historien.

Men jag vägrar. Jag vägrar bli nästa L.B. som försvinner in i speglarna, vars identitet används för att locka nästa nyfikna själ.

De kommer närmare nu. Jonas, Elin – jag hör deras röster. Men är det verkligen de, eller är det väsenet som använder deras röster, deras ansikten?

Jag ser i en spegel på väggen. Den visar mig, men inte som jag är nu. Den visar mig när jag går uppför trappan, möter mina vänner, kramar dem i lättnad – och sedan, hur mina ögon blir svarta, hur vi alla tre går ut ur byggnaden tillsammans, hur vi återvänder till våra liv med något annnat inom oss.

Jag förstår nu vad sanningens pris i psykisk skräck verkligen är – att se verkligheten som den faktiskt är, att förlora den trygga illusionen av en rationell värld.

Väsenet tror att jag kommer välja det enklaste – att acceptera dess erbjudande, att bli en del av cykeln. Men det finns ett annat val.

Jag har hittat en annan spegel, mindre än de andra. I den ser jag en framtid där jag krossar spegeln, där glassplittret skär mina händer, men där något bryter väsendets makt. Som om själva våldet mot dess portal kan störa dess kontroll.

Jonas och Elins steg kommer närmare. Jag hör deras andetag nu, tunga och rytmiska, alltför synkroniserade för att vara mänskliga.

Jag lyfter anteckningsboken jag skrivit i – mitt vittnesmål, min sanning – och slår den mot den lilla spegeln med all min kraft.

Spegeln spricker, men istället för att falla i bitar, sugs sprickorna inåt, som om de föll in i ett oändligt djup. Ett vrål ekar genom byggnaden – inte mänskligt, inte från en enskild plats, utan från överallt och ingenstans på samma gång.

Den sista sidan i min dagbok är för den som hittar den. Om du läser detta och jag är försvunnen, sök inte efter mig. Men kom ihåg att sanningen finns här, begraven i dessa speglar. Paranoia och vansinne väntar den som gräver för djupt, när spegelbilden börjar återspegla något annat än verkligheten.

Jag hör fler speglar spricka, en efter en, som dominobrickor av glas. Rummet skakar. Väggarna tycks andas. Och jag…

Jag ser mitt ansikte i de återstående spegelskärvorna, fragmenterat i hundratals bitar. I varje skärva finns en annan version av mig. En där jag flyr. En där jag stannar. En där jag förvandlas. En där jag överlever.

Vilket är det sanna jaget? Vilken är den verkliga Linnea Berg?

Jag vet inte längre. Och kanske är det sanningens verkliga pris.