Dagboken från det psykologiska mardrömmens mentalsjukhus

12 september
Nytt anteckningsblock. Dyrt, linjerat. Känns bra att skriva rent igen. Allt är så… strukturerat här hemma. Radhuset är min fästning av ordning. Morgonljuset faller precis rätt över ritbordet, de nya skisserna för Kvarteret Linden ser lovande ut. Ella på Strömberg & Partners var imponerad idag. ”Olof,” sa hon, ”du är klippan.” Det värmde. Varför skulle jag inte vara det? Mormors skugga, den där dimman som svalde henne, den får inte röra mig. Mitt sinne är mitt verktyg, min sköld. Ordförande i motocrossföreningen, det kräver också ett klart huvud. Allt är under kontroll. Alltid.

15 september
Konstig dag på kontoret. Det ultramoderna landskapet på Strömberg & Partners kändes… annorlunda. Ljudet av tangentbord, vanligtvis ett stillsamt smatter, skar i öronen. Och datorskärmarna. Ett subtilt, nästan ohörbart surrande. Frågade Jesper om han hörde det, men han bara skrattade och sa att jag behövde mer kaffe. Han är en god vän, Jesper, men ibland är hans lättsamhet irriterande. Kanske bara trötthet. Projektet Linden kräver mycket fokus.

18 september
Jag känner inte igen mig själv. Vaknade i morse och… allt var grått. Inte bara bokstavligt, även om färgerna i sovrummet verkade dämpade. En inre gråhet. Irritation pyrde under ytan utan anledning. Snäste åt kassörskan på ICA. Inte likt mig. Ikväll, när jag satt vid ritbordet, kändes väggarna i arbetsrummet som om de kröp närmare. Skuggorna från skrivbordslampan var längre, mörkare. Jag är Olof Berglund, arkitekt, pålitlig. Vem är den här främlingen som bor i mitt huvud?

22 september
Ella tog mig åt sidan idag. ”Olof,” sa hon med den där empatiska rösten hon har, ”är allt okej? Du verkar… frånvarande.” Hennes omsorg kändes som en anklagelse. Jag ville skrika åt henne att låta mig vara, men lyckades pressa fram ett ”allt är bra, bara mycket jobb.” Lögner. Hemma igen. Färgerna är nästan borta nu. Dofterna är antingen obefintliga eller obehagligt förstärkta – lukten av rengöringsmedel i köket fick mig att kväljas. Min handstil, när jag nu skriver detta, är darrig. Inte min vanliga, sirliga stil. Rädslan för mental svaghet, den jag ärvt från mormor, den biter sig fast.

26 september
Jag sa fruktansvärda saker till Jesper idag. Han föreslog en AW, och jag… jag vet inte vad som flög i mig. Kall, avvisande, rentav fientlig. Han såg så sårad ut. Skammen bränner. Detta är inte jag. Detta kan inte vara jag. Min identitetskamp i mentala gränsvatten blir alltmer desperat. Jag ser mig i spegeln och en främling stirrar tillbaka, med ögon som glöder av en ilska jag inte känner igen. Hemma har jag börjat rita i marginalerna på mina anteckningar. En konstig symbol. Ett Ψ med något som liknar en EKG-kurva genom sig. Omedvetet. Var kommer den ifrån?

Den tunna linjen mellan genialitet och galenskap

30 september
Ella övertalade mig. Jag ska träffa en läkare. Inte för att jag tror att det är något fel på mig, men för att lugna henne. Hon nämnde att hennes far, psykiatern, alltid sa att det är bättre att kolla en gång för mycket. Ironiskt, jag som alltid förespråkat kontroll. Nu är det som om kontrollen glider mig ur händerna som sand. Radhuset känns som en fälla. Varje ljud, varje skugga, är ett hot. Motocrossen, min tillflykt, känns avlägsen, som ett minne från ett annat liv.

5 oktober
Inskriven. Sankt Olofs Mentalsjukhus. Ett modernt namn på en gammal institution. Det låter som ett dåligt skämt. Dr. Mikael Ström, överläkare. Lugnande röst, välvalda ord. Han talade om en tillfällig psykotisk episod, stressrelaterad. Han sa att de skulle hjälpa mig hitta tillbaka. Lokalerna är kliniskt sterila, vita korridorer, dämpade ljud. En fristad, sa de. Men det finns ett konstant, lågfrekvent brummande från ventilationen. Det påminner om viskningar. Och i mitt rum, ett litet medicinskåp. Låset klickar ibland till, tyst, som om någon försöker öppna det.

9 oktober
Medicinerna gör mig dimmig. Dagarna flyter ihop. Vita väggar, vita rockar. Ella har ringt, men jag orkar inte prata. Jesper har inte hört av sig. Inte förvånande, efter hur jag betedde mig. Mamma ringde igår, orolig förstås. Jag sa att jag var på en ”vila”. Hon lät inte övertygad. Hennes analytiska skärpa är intakt, trots åldern. Hon har alltid haft en kuslig förmåga att läsa mig. Jag undrar om hon känner igen den här nya, mörka versionen av Olof. Nätterna är värst. Skuggorna från gallret utanför fönstret dansar på väggarna. Ibland tror jag att väggarna andas, i takt med den blinkande röda lampan från övervakningskameran i taket. Finns det verkligen något som heter Hellingfors Syndromet? Det är en fråga jag inte vågar ställa. Hur påverkar Hellingfors Syndromet Olofs personlighet? Jag vet inte, men något är fruktansvärt fel.

13 oktober
En ny skötare, Sara Sparv. Ung, tystlåten, men med vaksamma ögon. Hon ser på mig annorlunda än de andra. Mindre kliniskt, mer… frågande. Idag, när hon gav mig medicinen, dröjde hennes blick kvar vid etiketten på burken lite för länge. Eller så inbillar jag mig. Paranoia är väl en del av sjukdomsbilden? Dr. Ström säger att jag gör framsteg. Men jag känner mig mer fragmenterad än någonsin. Symbolen, Ψ-EKG, dyker upp allt oftare i mina klotter. Jag såg den nästan idag, på en gammal, dammig pärm i ett olåst arkivskåp i korridoren, men en skötare kom och jag skyndade mig därifrån.

17 oktober
Jag hörde det i natt. Ett surrande. Distinkt, elektriskt. Det kom från korridoren. Från glasskåpet där den där antika elektroterapimaskinen står. De säger att den är en museiföremål, ur funktion. Men jag är säker. Och i morse, när jag såg mig i spegeln, två små, röda märken vid tinningarna. Personalen avfärdade det som hudirritation. ”Känslig hy,” sa de. Elektroterapimaskinens hot är inte bara en fantasi. Det är verkligt. Jag känner det. Vad döljer sig bakom den elaka skuggan på mentalsjukhuset? Den frågan ekar i mitt huvud. Den är inte längre en skugga; den känns som en närvaro.

Institutionens Subtila Manipulation och Mentalsjukhusets Psykologiska Hot

21 oktober
Dr. Ström har börjat med vad han kallar ”responsiv terapi”. Sessionerna är intensiva. Han ställer frågor om min barndom, om mormor, om mina rädslor. Hans röst är hypnotisk. Efteråt känner jag mig tom, som ett urblåst äggskal. Men det är mer än så. Mina minnen… de känns annorlunda. Som om någon redigerat dem. Den varma känslan jag alltid haft för mitt barndomshem är borta, ersatt av en diffus känsla av obehag. Detta är inte behandling. Detta är institutionens subtila manipulation. Jag ser det nu. Det övergripande mentalsjukhusets psykologiska hot är inte bara miljön, det är systemet självt, personifierat av Dr. Ström och hans metoder.

25 oktober
Sara smög in till mig sent igår kväll. Hon såg rädd ut. ”Jag tror inte på att din medicin hjälper dig, Olof,” viskade hon. ”Jag har sett avvikelser. Anteckningar i din journal som inte stämmer.” Hon nämnde ”Protokoll H” och ”reversibilitetsparametrar”. Hon sa att hon försökt kontakta Ella. Hoppet, en liten, fladdrande låga, tändes inom mig. Men rädslan är starkare. De vet att hon misstänker något. Hennes vaksamma ögon har inte gått obemärkta förbi. Detta sjukhus är en fälla, och vi är båda fast.

29 oktober
Mamma kom idag. Oanmäld. Hon såg mig i ögonen och jag såg skräcken i hennes. ”Det här är inte min son,” sa hon till Dr. Ström, rösten skakig men fast. Ström var hal som en ål, talade om sjukdomens komplexitet, om behovet av tålamod. Men mamma lät sig inte avfärdas. Hon nämnde sin egen mor, min mormor, och det faktum att hon vårdades här på 70-talet. För ”experimentell behandling”. En iskall kåre gick längs min ryggrad. Kopplingen. Symbolen på pärmen. Var det Dr. Hellingfors gamla logotyp? Varför känner jag en svag doft av antiseptiskt medel och bränt papper just nu? Det är ett av kännetecknen för det jag har läst om syndromet. Mentalsjukhusets psykologiska hot är äldre och djupare än jag kunnat ana.

2 november
Fem pip. Jag hörde dem tydligt i natt. Från övervakningssystemet. En specifik sekvens. Sara hade berättat om dem. Att de alltid föregår en ”markant personlighetsförändring” hos en patient. Idag är mina tankar klarare än på länge. En skrämmande klarhet. Jag förstår. Hellingfors Syndromet. Det är inte en sjukdom jag har drabbats av; det är något de gör med mig. De försöker invertera min personlighet. Den pålitlige Olof ska bli den oberäknelige, den omtänksamme ska bli grym. Dr. Ströms vetenskapliga ambition. Han ser mig som ett ”intressant studieobjekt”. Han vill kanske se om han kan lyckas där Dr. Ernst Hellingfors en gång misslyckades, att inducera en personlighetsförändring och sedan vända tillbaka den. Men vad händer om den inte går att vända?

6 november
Ella var här med mamma idag. Sara hade lyckats få ut information till henne. Dokumentation. Avvikelser. Kryptiska anteckningar. De konfronterade Dr. Ström. Hans lugna fasad sprack för ett ögonblick. En glimt av kall, vetenskaplig beräkning i hans ögon. Han förnekade allt, talade om paranoid vanföreställning, om hur patienter och deras anhöriga ibland har svårt att acceptera diagnosen. Men fröet av tvivel var sått hos Ella. Mammas blick var stenhård. Hon sa att hon skulle gå till botten med detta, kontakta advokater, media. Det är min enda chans. Min identitetskamp i mentala gränsvatten är på väg mot sin kulmen. Jag känner hur den främmande närvaron i mitt sinne, Hellingfors Syndromet, kämpar emot, försöker dra mig tillbaka in i dimman.

10 november
Det är värre nu. Isolering. De säger att det är för mitt eget bästa. Efter mammas och Ellas besök har säkerheten skärpts. Sara har blivit omplacerad, jag ser henne inte längre. Dr. Ström besöker mig oftare. Hans röst är mjukare, mer insisterande. Han talar om att ”släppa taget”, om att ”acceptera den nya kärnan”. Jag kämpar emot med all min kraft, försöker hålla fast vid minnena av vem jag var. Ritningarna av Kvarteret Linden, doften av tvåtaktsolja från motocrossen, Jespers bullriga skratt. Men minnena bleknar, blir som urtvättade fotografier. Mentalsjukhusets psykologiska hot är outtröttligt.

14 november
Jag känner det. Det håller på att ta över. Den där svaga doften av antiseptiskt medel och bränt papper är nästan konstant nu. Surrandet från elektroterapimaskinens hot är inte längre bara nattetid; det är ett subtilt ackompanjemang till varje andetag. Den elaka skuggan på mentalsjukhuset, den är inte längre en skugga. Den är i mig. Fragment av tankar som inte är mina. Impulser som fyller mig med avsky. Jag skrev mitt namn idag. Olof Berglund. Bokstäverna kändes främmande. Min prydliga handstil är borta, ersatt av taggiga, aggressiva krumelurer. Symbolen, Ψ-EKG, har jag ritat överallt på väggarna i mitt rum, med en kritstump jag hittade. Är det ett rop på hjälp, eller ett tecken på att jag ger upp? Frågan ”Hur påverkar Hellingfors Syndromet Olofs personlighet?” är inte längre en fråga, det är ett konstaterande av ett pågående, fasansfullt övertagande.

Det Oundvikliga Slutet och Mentalsjukhusets Psykologiska Hot

18 november
Mamma var här igen. Med en advokat. De krävde att få se mig, att få en oberoende utvärdering. Dr. Ström var oerhört motvillig, men tvingades ge med sig. Trycket utifrån ökar. Kanske finns det en väg ut ur detta mörker. Men jag är så trött. Kampen har tärt på mig. Den elaka Olof, den inverterade versionen, är stark. Han viskar att det är meningslöst att kämpa. Att det är lättare att bara ge efter. För varje dag blir hans röst starkare, min svagare. Institutionens subtila manipulation har nästan fullbordat sitt verk. Mentalsjukhusets psykologiska hot har trängt in i varje fiber av min varelse.

22 november
De ska flytta mig. Till en annan avdelning. ”För observation”, sa Dr. Ström. Hans ögon var kalla. Jag vet vad det betyder. De misslyckades med att tysta mamma och Ella. Nu måste de skynda på processen. Eller dölja spåren. Jag vet inte vilket som är värst. Jag försökte skriva ett sista meddelande, ett brev till mamma, men handen lydde mig inte. Den ritade bara symbolen, om och om igen. Ψ. Ψ. Ψ. Den är allt som är kvar av mig. Ett eko av en personlighet som Hellingfors Syndromet har slukat.

Sista anteckningen. Datum oklart.
Ljuset. För starkt. Röster. Dimmiga. Surrande. Konstant. Inte längre Olof. Bara skal. Tomt. Hellingfors vann. Skuggan är jag. Jag är skuggan. Ingen mer identitetskamp i mentala gränsvatten. Bara stillhet. En kall, tom stillhet. Den trygga platsen var fällan. Och jag gick rakt i den. Mentalsjukhusets psykologiska hot är totalt. Jag är borta. Det brända pappret… doften… så stark…

Ψ