Vid Sjön: En Psykologisk Skräckberättelse Om Förlust

Jag vågar inte gå nära vattnet längre. Inte sedan Elsa försvann. Fabriksarbetet är allt jag har nu – tolvtimmarspass som bedövar min kropp och sinne till en punkt där jag knappt känner att jag finns. Maskinernas dån överröstar nästan minnena av hennes skrik.

Nästan.

En Psykologisk Skräckberättelse Vid Sjö Tar Sin Början

Det var fem månader sedan nu. Elsa och jag hade smitit från fabriken tidigare än vanligt. Direktör Karlsson skulle aldrig ha märkt det – han var för upptagen med att räkna sina pengar och nypa de yngre flickornas kinder. Vi sprang genom skogen, precis som vi gjorde när vi var små, mot sjön där träden böjde sig över vattnet som om de ville spegla sig.

Människor i vår lilla ort sa att sjön var förbannad. Att den aldrig gav tillbaka sina offer. Och ändå gick vi dit, dag efter dag, dragna av vattnets stilla yta och frihetskänslan det gav oss, långt borta från fabrikens kvävande värme och Karlssons rovdjursögon.

Den gamla bryggan knarrade under våra fötter den dagen. Elsa skrattade och drog mig mot den slitna livbojen som hängde på sin krok – en gång lysande röd, nu blekt till en sjuklig rosa. ”Den har hängt där så länge jag kan minnas,” sa jag och rörde försiktigt vid dess krackelerade yta.

Elsa log bara. ”Det är hemskt ironiskt, Berit. En livboj som aldrig räddat något liv.”

Jag ryste. ”Var inte så dyster. Vi har haft nog med sorg i vår lilla by.”

Hon vände sig mot vattnet då, blickade ut över den stilla ytan. ”Undrar vad som finns där nere…”

Jag minns att himlen mörknade plötsligt. Ett moln? Ett oväder? Jag vet inte. Men luften blev tung, och sjön… sjön tycktes andas. Jag svär att vattnet steg och föll som ett sovande bröst.

”Elsa, vi borde gå tillbaka,” sa jag. Men hon hörde mig inte.

Hon sträckte ut handen och tog ned livbojen. Den var täckt av alger, som svarta, beniga fingrar som inte ville släppa taget. När hon höll den såg jag något förändras i hennes ögon – de blev avlägsna, som om hon tittade på något långt bortom sjön, bortom oss.

”Det finns röster i vattnet, Berit,” viskade hon. ”De kallar på mig.”

Sedan, innan jag hann reagera, kastade hon sig i sjön. Inte som en person som ville bada – utan som någon som gav sig till en älskare. Frivilligt. Bestämt.

Jag skrek hennes namn. Sprang till kanten. Vattnet var så stilla, så mörkt. Inga ringar, inga bubblor. Som om den aldrig tagit emot henne. Som om hon aldrig existerat.

Sorg Och Mysterium I Skogen Vid Den Förbannade Sjön

De letade i tre dagar. Ortens män draggade sjön utan att finna något. Direktör Karlsson såg till att sökandet avslutades snabbt – ”vi har en kvot att möta, flickan är säkert bortrymnd med någon pojke.”

Den förbannade livbojen hängde kvar på sin krok, nu återställd till sin plats. Inte ett spår av alger eller smuts. Den lyste rödare än jag någonsin sett den göra.

Igår, efter ett trettonhindarspass vid vävstolarna, tvingades mina fötter mig tillbaka till sjön. Jag vet inte varför. En berättelse om vänskap och sorg vid en mystisk sjö kan aldrig få ett lyckligt slut här i vår by.

Astrid från fabriken hade varnat mig: ”Min pojke drunknade där också, för femton år sedan. Gå inte dit, Berit. Sjön är hungrig.”

Men jag gick ändå. Och där, på bryggan, stod Erik, den lokala fiskaren. Han blickade ut över vattnet med en bister min.

”Du ska inte vara här,” sa han utan att vända sig om.

”Jag såg henne igår,” viskade jag. ”I spegelbilden i min kopp. Hon log mot mig, Erik. Och hennes hud… den var blå. Hennes ögon var som tomma brunnar.”

Han skakade på huvudet. ”Det är bara sorgen som spelar dig ett spratt.”

Men jag visste bättre. Vad döljer sig under ytan i en psykologisk skräckberättelse? Sanningen, alltid sanningen.

När jag närmade mig bryggan, hörde jag det. Ett vått, gurglande ljud som om någon försökte tala genom vatten. Och där var den igen – livbojen, nu hängande snett, droppande av vatten. Och inristat i dess yta var ett namn.

Elsa.

Jag nådde ut och tog ned den, precis som hon hade gjort. Den var iskall mot mina fingrar. Och då såg jag vad som fanns inuti den – ett svartnat fotografi av Direktör Karlssons farfar, stående stolt vid samma brygga, med ett dussintal arbetarflickor i bakgrunden. Och bakom dem, en dimmig skepnad som sträckte sig från vattnet.

Jag hörde plaskandet innan jag såg det. En blek hand bröt vattnets yta. Sen en annan. Elsa. Hennes blå ögon stirrade in i mina utan att blinka. Hennes mun öppnades, vatten rann ut, och hennes röst var som vinden genom vass.

”Du måste hjälpa oss, Berit. Vi är så många här nere. Så många som han har tagit.”

Bakom mig hörde jag steg. Direktör Karlsson, med Erik vid sin sida, båda med ansikten hårda som sten.

”Så du har hittat den,” sa Karlsson. ”Min familjs lilla… arrangemang med sjön.”

Jag förstod då. Livbojen var aldrig menad att rädda. Den var ett märke, ett sigill, ett löfte från min lilla by till någonting hungrigt under ytan.

Och nu var det min tur att hålla det löftet.