Mentalt mörker: En psykologisk skräck på oljeplattformen

Jag minns första gången jag såg Echo-7. Helikoptern närmade sig genom dis och lätt regn, och plötsligt var den där – en järnkoloss som reste sig ur havet som någon förhistorisk varelse. Ett mänskligt högmod av stål och titan, förankrat i havsbotten 180 kilometer från närmaste land.

Malou hade hejdat mig vid säkerhetskontrollen på flygplatsen. Hennes händer hade rättat till min jacka trots att det var meningslöst – allt skulle ändå bytas ut mot arbetskläder så fort jag anlände till plattformen.

”Fyra veckor går fort, Patrick,” sa hon och log, men jag såg oron i ögonvrån. ”Huset kommer vara klart för invigning när du kommer hem.”

Jag kysste henne och skämtade att jag skulle sakna lukten av färg och tapetklister. Vi båda visste att det här jobbet, med dess höga offshore-tillägg, skulle påskynda våra planer – hus, bröllop, kanske så småningom barn. Framtidsdrömmar som nu kändes avlägsna som land från plattformens räcke.

När vi landade på helikopterplattan träffade jag Brynolf för första gången på månader, sedan vår utbildning i Göteborg. Hans väderbiten hud hade mörknat ytterligare, och rynkorna runt ögonen var djupare än jag mindes.

”Välkommen till Sibirien,” skrattade han och dunkade mig i ryggen. ”Bara det att här äter havet dig om du försöker rymma.”

Nordsjöns mentala påverkan: Isolering och paranoia på oljeplattformen

De första två veckorna var som förväntat. Arbetspass på tolv timmar, svetsarbeten enligt rutin, måltider i mässen där maten smakade konstgjord men mättade. Samtalen kretsade kring familj på fastlandet, sportnyheter som nådde oss med fördröjning, och tekniska utmaningar med utrustningen. Jag smälte in, gjorde mitt jobb, uppskattades för min noggrannhet.

Det var under den tredje veckan som något förändrades. Jag började märka saker som tidigare undgått mig. Som hur plattformens konstanta bullernivå egentligen bestod av hundratals distinkta ljud – metalliska knackningar djupt i strukturen, generatorernas rytmiska brummande, det aldrig upphörande visslandet av vind genom kablage och stänger. Och tystnaderna mellan dem.

Det var under en sådan tystnad, när jag reparerade en ventil på nedre arbetsdäck, som Brynolf lärde mig om Den Sjunde Vågen.

”Räkna,” sa han och höll upp handen. ”Lyssna och räkna.”

Jag förstod inte först, men sedan hörde jag det – rytmen i havets slag mot plattformens ben. Inte oregelbundet som jag trott, utan i sekvenser.

”Ett,” sa Brynolf när den första större vågen träffade med en dov duns som fortplantade sig genom stålet. ”Två… tre…”

Vid den sjunde slog en märkbart kraftigare våg in, och hela plattformen vibrerade subtilt.

”Den sjunde vågen är alltid starkast,” förklarade han. ”Havets lagar. Vi håller alltid tyst när den kommer – av respekt, eller vidskepelse kanske. När du hör den sjunde vågen slå mot benen ska du veta att havet kommunicerar.”

Han blinkade, jag skrattade, och arbetet fortsatte. Men den natten låg jag i min trånga hytt och lyssnade. Räknade. Ett, två, tre… Vid den sjunde vågen höll jag andan. Det kändes som att hela plattformen gjorde detsamma.

Min sovhytt var knappt åtta kvadratmeter – en koj, ett litet skrivbord, ett badrum där jag knappt kunde vända mig. Väggarna var tunna, och jag hörde min grannes tunga andetag. Men den natten hörde jag något annat också – en nästan ohörbar viskning som verkade komma från ventilationssystemet.

Jag avfärdade det som trötthet. Två veckor kvar, sedan skulle jag vara hemma hos Malou igen, i vårt nyköpta radhus vid kusten. Jag föreställde mig hur hon målat köket i den där blågröna nyansen hon pratat om. Jag somnade med den bilden för mitt inre.

Nästa dag hade en storm dragit in. Brynolf visade mig väderprognosen på kontrollrummets skärmar.

”Inget helikopterväder på minst fyra dagar,” konstaterade han. ”Hoppas du inte hade någon brådskande dejt på land.”

Jag skakade på huvudet och skämtade om att Malou skulle få vänta på mig, men kände en oväntad klump i magen. Tanken på att stormen kunde förlänga mitt pass med flera dagar gjorde mig märkligt orolig.

Det var under den stormen jag firade mitt ”Nordsjöns dop” som Brynolf kallade det. En ritual för dem som överlevt sin första riktiga storm på plattformen. I rekreationsrummet samlades ett tiotal män, de flesta veteraner som Vidar Östergård, vår gråsprängte arbetsledare med sin eviga metalltermos.

”Drick Havets blod,” uppmanade Brynolf och räckte mig ett glas med röd vätska som luktade som en blandning av starksprit och fruktsaft.

Männen runt mig började mässa i takt med plattformens gungningar: ”Havet ger. Havet tar. Acceptera dess nycker. Bli en av oss.”

Jag drack och hostade när den starka spriten brände i halsen. Alla skrattade, och en stund kände jag mig verkligen som en del av något. En gemenskap av män som trotsar elementen tillsammans.

Vad jag inte visste då var att vi var dåraktiga nog att tro att vi kunde tämja naturen – både den yttre och vår egen inre.

Hur psykologisk skräck på oljeplattform formar sinnet

Efter dopet drömde jag för första gången om schaktet. Underhållsschakt 7B – en vertikal passage knappt bredare än mina axlar som löpte genom plattformens centrala pelare ner mot pumputrustningen under vattenytan. Jag hade varit där nere flera gånger, fastspänd i säkerhetssele, klättrande på stålpinnar längs den fuktiga väggen.

I drömmen hängde jag där, men utan säkerhetssele. Under mig gapade ett bottenlöst mörker. Och från det mörkret kom röster som viskade mitt namn.

Jag vaknade genomsvettig, men inte chockad. Underhållsschaktet var inget att vara rädd för – tvärtom var jag känd för att vara effektiv där nere. Vissa av de äldre klaustrofobiska männen undvek det helst, men jag hade aldrig känt någon rädsla.

Men drömmen lämnade ett avtryck. När jag senare den dagen skulle utföra en rutininspektion av schaktet, stannade jag halvvägs ner och blev sittande på en avsats. Kondens droppade från stålväggarna runt mig som långsamma tårar. Pannlampans ljus föll på den rostfläckiga ytan, och jag fick för mig att ytans mönster bildade ord.

Jag blinkade, och mönstret var bara rost igen. Jag slutförde inspektionen, men när jag rapporterade till Vidar kunde jag inte låta bli att nämna att pumparna lät annorlunda än vanligt.

”Hur då annorlunda?” frågade han och granskade mig över kanten på sin metalltermos.

Jag tvekade. ”Som… som om de försökte säga något.”

Vidar stirrade på mig med en blick som bedömde mer än mina ord. Sedan nickade han kort.

”Akustik. Ljud beter sig konstigt i trånga utrymmen omgivna av vatten. Speciellt under storm. Spökena, kallar gubbarna det.”

Dagarna flöt ihop. Stormen fortsatte, och helikoptertrafiken förblev inställd. Vi fick besked om att vi skulle bli kvar minst fem dagar utöver planerat pass. Jag ringde Malou från kommunikationsrummet och försökte låta oberörd.

”Det är bara en vecka till,” sa jag. ”Tänk på lönen.”

Men hon hörde något i min röst. ”Patrick, är allt okej? Du låter… annorlunda.”

”Bara trött. Vi har mycket att göra med stormen och allt.”

När jag lagt på stannade jag i den tomma korridoren och lyssnade till plattformens ljud. Ett, två, tre, fyra, fem, sex… Vid den sjunde vågen höll jag andan och väntade på viskningarna. När de inte kom kände jag både lättnad och besvikelse.

Jag blev alltmer fascinerad av underhållsschaktet. Jag tog på mig extra inspektioner, tillbringade långa stunder där nere, lyssnande. Ibland tyckte jag mig höra röster från de djupare delarna – inte ord, men tonfall. Sorgsna. Lockande. Varnande.

En kväll när jag klev ut ur duschen i min hytt, upptäckte jag något konstigt på spegeln. Genom imman tycktes någon ha skrivit ”DJUPARE”. Jag blinkade, och när jag tittade igen var det borta.

Jag började märka hur männen runt mig växlade blickar när jag kom in i ett rum. Hur samtalen tystnade. Hur Brynolf tittade på mig med en blandning av oro och… var det rädsla? Jag förstod att det var under Den Sjunde Vågens tystnad de kommunicerade om mig. Planerade. Beslutade.

Jag började skriva dagbok för att behålla greppet om verkligheten. Inte på min telefon – för jag var säker på att Vidar kontrollerade våra digitala spår – utan på små lappar som jag gömde i underhållsschaktets väggar.

En morgon när jag vaknade var mitt sänglinne svettigt och smutsigt, som om jag varit någonstans under natten utan att minnas det. Under mina naglar fanns svarta märken som från rost. På mitt skrivbord låg mitt svetsverktyg, trots att jag var säker på att jag lämnat det i verkstaden.

Det var då jag för första gången såg den. Skuggfiguren i hörnet av min hytt. När jag sneglade åt sidan var den där, men när jag vände mig direkt mot den var hörnet tomt.

Den var närvarande varje natt därefter. Stod bara där, observerade. Tills en natt när den plötsligt stod vid min säng.

Den såg ut som jag, fast längre, smalare, med armar och ben i onaturliga proportioner. Och ett leende som var för brett för ett mänskligt ansikte.

”Du behöver sova,” viskade den med min röst. ”Du måste vara skärpt imorgon.”

Jag steg upp nästa morgon utvilad men med en obehaglig känsla av att något var fel. I spegeln såg jag att någon rakat bort en stor del av mitt skägg under natten. På golvet låg hårstråna, men rakapparaten var rengjord och prydligt placerad i badrumsskåpet.

Jag såg hur Brynolf och Vidar utbytte blickar i mässen. Jag visste att de pratade om mig, planerade. Skuggfiguren visade sig nu även i dagsljus, i ögonvrån, alltid utom räckhåll för min direkta blick.

”De vet inte att vi kan höra dem,” viskade den under nätterna. ”De pratar om dig när du inte är där. Säger att du är instabil. Farlig.”

Jag började undvika de andra. Åt när mässen var nästan tom, utförde mina arbetsuppgifter i tystnad. Men varje gång Den Sjunde Vågen slog mot plattformen stannade jag upp och lyssnade. Ibland tyckte jag mig höra mitt namn i rytmen, som om havet själv försökte kommunicera.

Brynolf försökte nå mig. Han knackade på min dörr en kväll.

”Patrick, får jag komma in? Vi behöver snacka.”

Jag släppte in honom, men såg hur skuggfiguren stod bakom honom, finger mot läpparna.

”Det är många som är oroliga för dig,” sa Brynolf rakt på sak. ”Du har förändrats. Vidar säger att du mumlar för dig själv under arbetspass. Och igår hittade någon inristningar i underhållsschaktet. Gjorda med svetsverktyg.”

”Vad stod det?” frågade jag, fast jag redan visste.

”’VÄGEN UT’, bland annat. Patrick, om du har problem… det finns hjälp att få. Vi är alla påverkade av isoleringen här ute.”

Jag skakade på huvudet. ”Jag mår bra. Bara lite sömnbrist.”

Brynolf nickade, men jag såg att han inte trodde mig. När han gick följde skuggfiguren efter honom ut genom dörren, men den vinkade till mig över axeln, som för att säga att den snart skulle vara tillbaka.

Nästa natt satt jag på lägsta avsatsen i underhållsschakt 7B. Jag hade smugit dit utan säkerhetstillstånd, utan säkerhetssele. Under mig syntes det svarta vattnet genom ventilationsgallret.

Skuggfiguren stod på avsatsen under mig – en fysisk omöjlighet eftersom det inte fanns någon avsats där, bara vatten.

”Det finns en väg ut,” sa den med sin förvrängda version av min röst. ”Djupare. Det väntar därnere. Friheten väntar.”

Jag lutade huvudet mot den kalla stålväggen och kände plattformens puls. Ett, två, tre, fyra, fem, sex… Vid den sjunde vågen öppnades något i mitt sinne, och jag förstod. Plattformen och havet kommunicerade, men inte med varandra. De kommunicerade med mig.

När mentala sammanbrott i isolering når sin klimax

Det var Brynolf som hittade mig. Jag vet inte hur länge jag suttit där, stirrande ner i mörkret, men jag hade inte sovit på över två dygn.

”Ta det lugnt, Patrick,” sa han medan han säkrade en sele runt mig, som om jag var ett barn som behövde ta hand om. ”Vi tar dig härifrån nu. Stormen har bedarrat. Helikoptern kommer om några timmar.”

De förde mig till sjukstugan där plattformens läkare gav mig något som gjorde mig dåsig. Jag hörde Vidars röst utanför dörren, i samtal med någon över radio.

”…psykosbeteende, självskadebeteende… ja, riskerar säkerheten… prioriterad evakuering…”

Jag skrattade för mig själv där jag låg fastspänd i britsen. De förstod ingenting. De hade inte hört rösterna från djupet. De hade inte sett vad jag sett.

Skuggfiguren stod vid min sida hela tiden, tröstade mig, försäkrade mig att allt snart skulle vara över.

”När vi kommer tillbaka till land blir allt bra igen,” sa jag till den.

”Vem pratar du med?” frågade läkaren, som plötsligt stod vid min sida. Det fanns en ängslighet i hans blick som jag aldrig sett tidigare.

”Min vän,” svarade jag och nickade mot skuggfiguren.

Läkaren tittade i riktningen jag nickat, såg ingenting, och gjorde sedan en anteckning i sitt block.

Jag borde ha blivit lättad när de berättade att jag skulle flygas hem. Men i stället kände jag en växande panik. Plattformen ville inte släppa mig. Den behövde mig. Jag var den enda som hörde dess röst, som förstod dess smärta.

Brynolf kom för att säga hejdå innan de förde mig till helikopterplattan.

”Malou väntar på dig vid landningsplatsen,” sa han. ”Hon är orolig men glad att få hem dig.”

Jag nickade stumt. Skuggfiguren stod bakom Brynolf och skakade långsamt på huvudet.

”De kommer låsa in dig på land,” viskade den. ”De förstår inte. Ingen förstår utom jag.”

När de eskorterade mig till helikopterplattan började jag räkna vågorna. Ett, två, tre… Vid den sjunde vred jag mig ur greppet från Vidar och läkaren. Jag sprang, inte mot helikoptern som väntade med snurrande rotorblad, utan mot räcket, mot havet.

Flera händer grep tag i mig innan jag nådde dit. Kroppar tyngde ner mig mot det hala däcket.

”Lugna dig, Patrick!” röt Vidar. ”För helvete, ge honom en spruta!”

Men jag var lugn. Lugnare än jag varit på veckor. För jag hade förstått vad skuggfiguren – vad mitt förstånd – försökte säga mig.

Det fanns ingen väg ut. Inte via land. Inte genom att återvända till ett normalt liv som inte längre passade mig. Den enda friheten fanns i acceptans.

När nålen träffade min arm viskade jag till Brynolf som höll ner mig: ”Andas in den.”

Hans ögon vidgades när han hörde mig använda plattformsspråket – frasen de använde för att beskriva acceptans av isoleringen.

När medlet började verka kände jag hur plattformen pulserade under mig. Ett hjärtslag. Mitt hjärtslag. Jag hade blivit en del av den, och den en del av mig.

Skuggfiguren låg bredvid mig på däcket nu, perfekt speglade min position, men dess mun rörde sig fortfarande i tyst kommunikation.

”Det är inte över,” viskade den. ”Vi kommer tillbaka. Vi hör alltid hemma här. I djupet.”

När de lyfte mig till helikoptern började jag räkna igen. Ett, två, tre, fyra, fem, sex…

Den sjunde vågen slog mot plattformens ben just som helikoptern lyfte, och hela strukturen vibrerade som i protest.

Klaustrofobins psykologiska skräck på oljeplattform: Efterdyningar

De diagnostiserade mig med arbetsrelaterad psykos förvärrad av isolering och sömnbrist. Jag tillbringade tre veckor på en psykiatrisk avdelning i Göteborg innan de ansåg mig stabil nog att återvända hem.

Malou försökte förstå. Hon hade målat köket i den blågröna nyansen som jag föreställt mig, och hon pratade optimistiskt om framtiden, om andra jobb jag kunde söka, om hur vi skulle ”komma igenom det här tillsammans”.

Men jag kunde se skuggfiguren i ögonvrån även hemma. Den stod bakom Malou när hon lagade mat, låg mellan oss i sängen på natten, väntade i badrummet när jag duschade.

”Den vill ha dig tillbaka,” viskade skuggfiguren varje natt. ”Du hör inte hemma här.”

Jag började räkna vågor i vardagliga ljud – vattendropparna från duschen, bilarna som passerade utanför, tickandet från köksklockan. Ett, två, tre, fyra, fem, sex… Vid det sjunde ljudet kom alltid en viskning. Ett budskap från havet. Från plattformen. Den väntade på mig.

Brynolf ringde en gång. Han verkade obekväm, som om han ringde av plikt snarare än genuin önskan. Han berättade att de hittat fler inristningar i underhållsschaktet, gjorda innan mitt sammanbrott. ”ÅTERVÄND TILL HAVETS FAMN” stod det bland annat.

”Jag tänkte att du borde veta,” sa han. ”För avslutningens skull.”

Men jag visste att det inte var något avslut. Tvärtom.

Igår natt drömde jag om underhållsschakt 7B igen. I drömmen klättrade jag nedåt, allt djupare, tills jag nådde vatten. Men jag stannade inte. Jag fortsatte nedåt, under ytan, och där öppnade sig en värld av mörker och tystnad och frihet.

När jag vaknade stod skuggfiguren vid fönstret, dess proportioner mer förvrängda än någonsin, dess leende bredare.

”Idag,” viskade den. ”Idag återvänder vi.”

Jag skriver detta på morgonen, medan Malou fortfarande sover. Hon har kämpat så hårt, min Malou. Hon förtjänar någon med ett helt förstånd. Någon som inte hör havets kallelse.

Jag lämnar den här bekännelsen, så att hon förstår att det inte var hennes fel. Att det var plattformen som gjorde anspråk på mig från första stund.

Om någon annan läser detta – om du känner kallelsen från djupet, den klaustrofobiska skräcken som förvandlas till en hemlängtan – vet att du inte är ensam. Vi har alla våra schakt att klättra ner i.

Jag ska ner till stranden nu. Det är bara en kilometer från vårt radhus. Jag har packat en ryggsäck med tyngder. Havet väntar, och jag är redo att andas in den – friheten, isoleringen, sanningen som bara finns i djupet.

Jag räknar stegen. Ett, två, tre, fyra, fem, sex…

Vid det sjunde kommer jag äntligen vara fri.