När Gränsen För Medvetande Suddas Ut – En Psykologisk Skräck om Förlorad Verklighetsuppfattning

Soffan andas. Jag svär, den andas i takt med mig. Långsamma, skälvande andetag som får det slitna lädret att knarra. Ljuset från fönstret faller in snett över golvet, dammpartiklar dansar i strimman, och jag sitter orörlig på kanten av den gamla lädersoffan som varit min trogna följeslagare sedan skilsmässan.

Vi ser på varandra, soffan och jag. Den vet vad jag tänker. Den vet mer om mig än vad både Dr. Olsson och Linn på öppenvården någonsin kommer att lista ut med sina frågeformulär och bekymrade blickar.

Bakom soffan finns ett hål i väggen. Det har funnits där i några veckor nu. Eller månader. Tiden flyter ihop när man är sjukskriven. Hålet är ovalt, ungefär som en mun, och ibland, just när jag ska somna, hör jag det viska. Jag har inte berättat om det för någon. Inte ens för Linn. Särskilt inte för Linn.

Psykologisk skräck om verklighetsuppfattning – när gränsen börjar suddas ut

Det började som ett lätt knackande. Tre korta slag från insidan av väggen, alltid vid skymningen. Jag antog att det var grannen, men när jag knackade tillbaka svarade endast tystnaden. Efter en vecka upptäckte jag den första sprickan. Den var liten, knappt synlig om man inte visste var man skulle titta. Men sedan växte den, dag för dag, tills den spruckit upp som ett sår i tapeten.

Och nu, hålet.

Jag tittar på klockan: 14:30. Snart dags för mitt möte med Dr. Olsson. Jag lämnar soffan motvilligt, som om jag avbryter ett viktigt samtal. På vägen ut stannar jag framför hallspegeln. Spegeln är immig trots att lägenheten är torr och varm. En omöjlig dimma kryper längs glasets kanter, och mitt ansikte ser främmande ut. Har jag alltid haft så djupa ringar under ögonen? Har mina kinder alltid varit så insjunkna?

Bakom min spegelbild, i dunklet av korridoren som inte borde reflekteras alls, tycker jag mig se en rörelse. En skugglik gestalt som vrider sig som rök och sedan är borta.

Dr. Olsson väntar i samma sparsmakade rum som alltid. Hans grå mustasch rycker till i ett leende när jag kliver in.

”Oskar. Hur har veckan varit?”

Jag överväger att berätta om hålet, om soffan, om spegeln. Men jag vet vad som händer då. Mer mediciner. Kanske inläggning. Och jag är inte sjuk. Alla upplever ju konstiga saker ibland.

”Bra,” säger jag istället. ”Jag tror medicinen börjar verka nu.”

Hans ögon smalnar lite, som om han försöker se genom en dimma. ”Du ser trött ut, Oskar. Sover du ordentligt?”

”Jadå.”

”Inga konstiga drömmar? Hallucinationer?”

Jag tänker på hålet i väggen, på dess viskningar som ibland berättar historier om patienter på mentalsjukhuset Vidslät0.t och deras förlorade identiteter. Historier om hur väggarna där andas precis som min soffa, hur speglarna där visar sanningar som ögonen inte vill se.

”Nej.”

”Oskar,” Dr. Olsson lutar sig framåt, armbågarna på sina knän, ”jag är orolig för dig. Linn har rapporterat att du missat tre möten med henne den här månaden.”

Har jag? Jag minns att jag träffat Linn varje vecka. Vi pratade senast om… vad pratade vi om? Jag kan inte minnas.

”Det måste vara något missförstånd,” mumlar jag.

”Jag tror det vore bra för dig med en tids stabilisering,” fortsätter han, rösten mjuk men bestämd. ”En strukturerad miljö. Vidslät0.t har ett utmärkt program för just—”

”Jag behöver inte läggas in!” Jag reser mig häftigt. ”Det är bara en gammal lädersoffa, ett mysterium jag måste lösa själv.”

Dr. Olsson blinkar förvånat. ”Vilken soffa, Oskar?”

Har jag sagt det högt? ”Inget. Jag tänkte bara… jag ska köpa en ny soffa. Min gamla är sliten.”

När jag lämnar mottagningen känner jag Dr. Olssons blick borra sig in i min rygg. Jag vet att han kommer att ringa någon. Göra arrangemang. De tror jag är farlig. För mig själv eller andra. Men de förstår inte att det jag upplever är verkligt. Det måste vara verkligt.

Tillbaka i lägenheten känner jag en omedelbar förändring. Luften är tjockare, tyngre. Ljuset från fönstren är gråare. Och soffan – soffan tycks ha dragit sig undan från väggen, som om den flyttat sig en halvmeter mot rummets mitt.

Hålet i väggen syns tydligare nu, och det pulserar svagt, som ett hjärta. Jag närmar mig försiktigt, lägger örat mot den kalla väggen.

”Oskar,” viskar det från insidan. ”Du är inte ensam.”

Jag backar häftigt. För första gången säger hålet mitt namn. Det känner mig. Kanske har det alltid känt mig.

Jag sjunker ner på soffan, känner hur den formar sig efter min kropp, omfamnar mig nästan. På soffbordet ligger min mobil. Den blinkar med ett meddelande:

”Vidslät0.t. Inskrivning imorgon 10:00. Packa för en veckas vistelse.”

Så det var bestämt. Paniken griper tag i mina lungor, pressar ihop dem tills jag knappt kan andas. De tror att jag är sjuk, att denna skräckhistoria om psykisk ohälsa som är mitt liv kräver inspärrning. Men de förstår inte att det som händer i mitt hem är verkligt.

När mentalsjukhus och identitet vävs samman

Vidslät0.t mentalsjukhus är precis som i viskningarna från hålet: en kall, kalkstensliknande byggnad isolerad från omvärlden. Fönstren är höga och smala, som om de designats för att släppa in så lite ljus som möjligt.

Linn möter mig i receptionen. Hennes leende är bekant men ansträngt. ”Det här kommer att hjälpa dig, Oskar. Det är bara tillfälligt.”

Hon leder mig genom korridorer som verkar formas om sig efter att vi passerat. Jag svär att när jag tittar över axeln ser vägen annorlunda ut än den vi just gått.

”Har du varit här förut?” frågar jag Linn.

Hon tvekar, bara ett ögonblick. ”Nej. Men jag har hört mycket gott om Dr. Olssons arbete här.”

Mitt rum är spartanskt men rent. En säng, ett skrivbord, en stol. Och en soffa. En gammal lädersoffa, nästan identisk med min hemma.

”Den var inte tänkt att vara här,” säger Linn när hon följer min blick. ”Men den dök upp i morse. Någon måste ha beställt den.”

Dök upp. Som om den vandrat hit på egen hand.

Efter att Linn gått sätter jag mig försiktigt på soffan. Den är varm, som om någon nyss suttit där. Och när jag lutar mig tillbaka, känner jag samma andning, samma rytmiska rörelse som hemma.

Jag tittar på väggen bakom soffan. Än så länge hel. Men jag vet att det bara är en tidsfråga.

Min första natt på Vidslät0.t är en mardröm av viskningar och halvdunkla syner. Skuggfigurer som glider längs väggarna, röster som samtalar om mig som om jag inte vore där. En berättelse om nedbrytande psyke i mentalsjukhusmiljö spelas upp runt mig, med mig i huvudrollen.

När morgonen kommer upptäcker jag det första tecknet – en fin spricka i väggen bakom soffan. Precis som hemma.

Vid frukosten träffar jag andra patienter, men deras ansikten förefaller suddiga, som om de inte riktigt är där. Dr. Olsson kommer och går, kontrollerar mina mediciner, ställer sina frågor. Men även han verkar distraherad, hans blick vandrar ofta mot korridoren som om han väntar på att något ska dyka upp där.

”Har du sett något ovanligt, Oskar?” frågar han under vår session.

”Som vad?” Jag spelar ovetande, men mina ögon dras mot fönstret, där en skugglik gestalt tycks stå i trädgården och titta upp mot mitt rum.

”Något som inte borde vara här. Något som inte är… riktigt.”

Jag stirrar på honom. Känner han till det? Vet han om väsendet som följt mig hit?

”Soffan,” säger jag slutligen. ”Den är identisk med min hemma.”

Dr. Olsson bleknar. ”Vilken soffa, Oskar? Det finns ingen soffa i ditt rum.”

Men jag sov på den i natt. Jag satt på den i morse. Den andades med mig.

När jag återvänder till mitt rum står soffan kvar, lika verklig som jag själv. Och sprickan i väggen har växt. Den är nu en decimeter lång, en svart orm som slingrar sig uppåt.

Jag lägger örat mot den. Igen, viskningar:

”Vi har väntat på dig, Oskar. Du är nyckeln.”

Kvällen kommer, och med den en känsla av ödesmättad oundviklighet. Vad händer när en persons verklighetsuppfattning faller samman? Den frågan har jag ställt mig många gånger under min sjukskrivning, men nu står jag inför svaret.

Klockan slår midnatt. Sprickan i väggen öppnar sig helt, blir till ett hål, precis som i min lägenhet. Men större. Stort nog för en människa att klättra igenom.

Från hålet kommer nu inte bara viskningar utan en svag, pulserande grön glöd. Jag känner hur soffan knuffar mig lätt i ryggen, uppmuntrar mig att undersöka.

Jag kliver upp, balanserar på soffans armstöd, och kikar in i hålet.

En lång korridor sträcker sig bortom hålet, en korridor som inte borde kunna existera inom sjukhusets väggar. Längs dess sidor står rader av gamla lädersoffor, alla identiska med min. Och på varje soffa sitter en gestalt – suddiga, skugglika figurer som alla vänder sina ansiktslösa huvuden mot mig när jag tittar in.

Längst bort i korridoren ser jag en gestalt som är tydligare än de andra. Den rör sig mot mig, långsamt men bestämt.

Rädslan griper tag i mig, men också en kuslig känsla av igenkänning. Inom denna psykologiska skräck om verklighetsuppfattning finns en sanning jag måste möta.

När gränsen mellan verklighet och vansinne upplöses

Gestalten närmar sig. Ju närmare den kommer, desto tydligare blir den. Det är en man. Hans ansikte blir allt klarare, och med fasa inser jag att jag känner igen det.

Det är mitt eget ansikte.

Men ändå inte. Detta ansikte är äldre, härjat av år av lidande. Ögonen är tomma brunnar av sorg och insikt.

”Vad är du?” viskar jag.

”Jag är du,” svarar gestalten med min röst, fast djupare, mer raspig. ”Jag är den du blir om du stannar här för länge.”

”Jag förstår inte.”

”Vidslät0.t är inte bara ett sjukhus, Oskar. Det är en knutpunkt mellan olika verkligheter. En plats där de med trasiga sinnen kan glida mellan världar utan att märka övergången.”

Jag sväljer hårt. ”Är jag… död?”

Min äldre version ler sorgset. ”Nej. Men du är fast. Vi alla är. Fångade i en loop av vår egen psykiska kollaps.” Han pekar på de andra gestalterna på sofforna. ”Var och en av oss trodde vi kom hit för första gången. Men sanningen är att vi har varit här många gånger förut.”

Jag backar från hålet, faller bakåt ner på soffan. Den tar emot mig, kramar om mig nästan kärleksfullt.

”Hur… hur bryter jag cirkeln?” ropar jag in mot hålet.

”Du måste acceptera sanningen,” ekar svaret. ”Du har aldrig lämnat Vidslät0.t, Oskar. Din lägenhet, Dr. Olsson på öppenvården, Linn – allt är konstruktioner, skapade av ditt sinne för att hantera verkligheten.”

”Det är lögn!” Jag reser mig upp, ruskar på huvudet. ”Jag har ett liv utanför dessa väggar. Jag hade ett jobb, en fru…”

”Hade, ja. För länge sedan. Men efter sammanbrottet, efter att du förlorade allt, var Vidslät0.t den enda plats som kunde ta emot dig.”

Jag rusar till dörren, river upp den. Utanför finns ingen korridor – bara ett ändlöst mörker. Panikslaget slår jag igen dörren, pressar ryggen mot den.

När jag vänder mig om igen har mitt rum förändrats. Det är nu min lägenhet – exakt återgiven, med soffan, med hålet i väggen. Men detaljerna är suddiga i kanterna, som en dröm man försöker minnas efter uppvaknandet.

Dr. Olsson står nu mitt i rummet. Hans ansikte flimrar, blir ibland Linns, ibland någon jag inte känner igen.

”Du börjar förstå nu, Oskar,” säger han. ”Det är därför vi skapade experimentet med soffan. Vi behövde ett ankare, något som kunde följa med dig mellan verkligheterna, hjälpa dig att se mönstret.”

”Ni?” Min röst är knappt hörbar.

”Vidslät0.ts personal. Vi har försökt hjälpa dig i åratal. Du är vår längsta patient.” Hans gestalt flimrar igen. ”Men du är också den som kommit närmast ett genombrott.”

Rum efter rum vecklar ut sig från mitt medvetande – lägenheten, sjukhusrummet, en cell jag inte känner igen, en villa jag en gång måste ha ägt. Alla innehåller samma soffa. Alla har samma typ av hål i väggen.

”Vad är verkligt?” frågar jag, och min röst ekar mellan världarna.

”Allt och inget,” svarar Dr. Olsson. ”Men just nu, Oskar, just i denna stund, är du närmare sanningen än någonsin förr. Om du vågar möta den, kanske du kan bli fri.”

Jag vänder mig mot hålet i väggen. Min äldre version sträcker nu ut en hand genom öppningen.

”Kom,” säger han. ”Låt mig visa dig vad som finns på andra sidan av vansinnet.”

Med darrande hand sträcker jag mig mot honom. Våra fingertoppar är millimeter från att mötas.

Och just då öppnas en dörr någonstans – ett bländande ljus strömmar in – och jag hör Linns röst, klar och tydlig:

”Oskar? Det är dags för din medicin.”

Jag vänder mig om. Där står hon, verklig och solid i dörröppningen till mitt sjukhusrum. Bakom henne ser jag en lång korridor med andra patienter, andra rum.

När jag tittar tillbaka mot väggen är hålet borta. Soffan står kvar, stum och livlös.

Men på soffans armstöd ligger något som inte fanns där förut: en liten lapp med ett meddelande skrivet med darrande hand:

”Nästa gång, Oskar. Nästa gång når vi varandra.”