Psykologisk Skräck Med Inre Demoner

Kristallen i fönsterkarmen fångade ett svagt ljus och kastade ett regnbågsliknande mönster över Ruths köksgolv. Hon hade placerat den där två veckor tidigare, efter att ha känt den omisskännliga doften av svavel i lägenheten. Lukten som alltid betydde att de närmade sig.

”Håll dig borta,” mumlade hon och drog åt förklädet hårdare runt sin magra midja.

Ruth tittade på klockan – 17:23. Tiden då skuggorna i lägenheten började sträcka sig längre än de borde. Hon grep tag i moppen och började städa golvet i köket, alltid i klockans riktning. Varje rörelse var en ritual, ett skydd. Utanför hennes fönster låg den lilla småstaden inbäddad i höstdimma, isolerad från omvärlden precis som hon själv.

Psykologisk skräck med inre demoner: Ruths vardagsritual

Vattendropparna från badrumskranen fortsatte trots att Ruth hade stängt kranen så hårt hennes leder värkte. Dripp. Dripp. Som fingrar som knackade på verkligheten. Varje droppe en påminnelse om hur tillvaron långsamt rann ifrån henne.

Hon gick in i sovrummet och stannade framför sin antika spegel med sprickan i övre högra hörnet. Den hade hon hittat på en loppmarknad för tre år sedan, och ända sedan dess hade prasslet börjat. Ett svagt, knappt hörbart prassel som ökade i intensitet när mörkret föll.

”Jag vet att du är där,” viskade Ruth och rörde vid det lilla korset i fickan.

I spegeln såg Ruth hur en mörk kontur formade sig bakom hennes axel. Den hade växt under de senaste dagarna. Först bara en fläck, nu nästan lika stor som en människa. Demonisk paranoia, hade företagssköterskan kallat det när Ruth försökte berätta. Men de förstår inte, tänkte Ruth. De ser inte vad jag ser.

Hon gick till byrån och tog fram den slitna röda dagboken där hon dokumenterade varje möte med det övernaturliga. Med darrande hand skrev hon: ”Dag 347. Den är större idag. Sprickan i spegeln vidgas. Jag känner närvaron starkare nu. Katten utanför fönstret var där igen – ett tecken.”

Utanför slog regnet mot fönsterrutorna, ett monotont smattrande som förstärkte känslan av övernaturlig isolering i den lilla lägenheten. Ruth tände rökelser och placerade dem strategiskt vid varje dörröppning. Doften av rökelse blandade sig med den ständiga lukten av rengöringsmedel som följde henne från jobbet på chipsfabriken.

När rädslan föder verklighet

Den svarta katten utanför fönstret stirrade på henne med gula ögon. Ett varsel, hade mormor alltid sagt. Ruth drog för gardinerna med ett ryck. I den lilla småstaden berättades fortfarande historier om häxprocesserna, om de mörka krafterna som aldrig riktigt lämnat skogarna. Varje oktober anordnades spökvandringarna som Ruth både avskydde och kände sig dragen till.

”De förstår inte,” upprepade hon för sig själv och grep hårdare om korset i fickan. ”De ser inte vad som lurar i mörkret.”

Den kvällen lade sig Ruth tidigt, omgiven av amuletter och skyddssymboler. Hon lyssnade till vinskande ljud från fönstren och det ständiga droppandet från kranen. När hon blundade såg hon skepnaden från spegeln, nu tydligare än någonsin.

Mitt i natten vaknade Ruth av ett krasande ljud. Spegeln. Hon reste sig ur sängen och gick mot den med steg som inte längre var hennes egna. I spegelbilden såg hon hur den mörka skepnaden nu helt täckte hennes egen reflektion. Men detta var annorlunda – skepnadens rörelser följde hennes egna.

”Vad vill du?” frågade Ruth med darrande röst.

”Du vet vem jag är,” tycktes spegeln svara, med en röst som var kusligt lik hennes egen.

I den stunden insåg Ruth sanningen som varsel och demoniska symboler i Ruths värld hade pekat mot hela tiden. Det var inte en demon som förföljt henne genom åren. Det var hennes eget mörker, hennes obearbetade trauma, hennes isolering. I skräcknovellen om ensamhet som varit hennes liv hade hon själv varit författaren.

Ruth sträckte ut handen och rörde vid spegeln. Sprickan i hörnet vidgades under hennes fingertoppar, och i det ögonblicket bröts barriären mellan Ruth och demon, mellan offer och monster. Det hon så länge flytt från hade alltid funnits inom henne.

Med en suck av något som närmast liknade lättnad, accepterade Ruth slutligen sin inre demon. I den klaustrofobiska lägenheten där hon omgett sig med skydd mot det yttre ondskan, hade hon äntligen förstått – i psykologisk skräck med inre demoner finns ingen plats att fly.