Psykologisk Skräck Med Hallucinationer

November hade aldrig känts så mörk. Regnet slog mot ambulansens rutor som ett ihärdigt trummande när Andreas svängde ut från sjukhuset för nattens första utryckning. Radioanropet hade varit rutinmässigt – trafikolycka på E4:an – men något kändes annorlunda denna gång. Kanske var det den ovanliga tystnaden från hans nya kollega Sofia, eller kanske var det den diffusa skuggan han tyckte sig se i backspegeln.

”Hur länge har du jobbat inom akutsjukvården?” frågade han för att bryta tystnaden, ögonen fortfarande fixerade vid spegeln.

”Fem år,” svarade Sofia kort. ”Men du verkar distraherad. Allt okej?”

Andreas blinkade till. ”Bara trött. Tredje nattpasset i rad.”

Han ville inte erkänna att detta var femte natten han sett något som inte borde finnas där – en rörelse i ögonvrån, ett ansikte som försvann så fort han vände sig om. Psykologisk skräck med hallucinationer var inget man erkände för en ny kollega, särskilt inte när man hade ett rykte som den lugna, stabila ambulansföraren.

Verkligheten förvrängs i nattens skiftningar

Olycksplatsen var badad i blåljus när de anlände. Andreas gick på autopilot, lät muskelminnet ta över när han och Sofia närmade sig den krockade bilen. Men när han böjde sig ner för att undersöka föraren, frös han till. En silveramulett i form av en liten ambulans glimmade i ratten. Exakt likadan som den halsbandshänge han för sex månader sedan misslyckats att återlämna till föräldrar vars dotter han inte kunnat rädda.

”Ser du det?” frågade han Sofia, pekandes på ratten.

”Vad menar du?” Hon tittade förbryllat på honom. ”Vi måste skynda oss, hon har multipla frakturer.”

När Andreas tittade tillbaka var amuletten borta. Han svor tyst medan skräcken grep tag i hans mage. Hur hallucinationer kan förvränga ens verklighet hade varit rubriken på en artikel han nyligen läst, men han hade aldrig trott att han själv skulle drabbas.

Tillbaka på sjukhuset mötte doktor Lindström dem i korridoren. Den äldre läkaren gav Andreas en genomträngande blick.

”Kan vi prata en stund, Andreas?”

I personalrummet lutade sig Lindström framåt med ett bekymrat ansiktsuttryck. ”Jag har märkt att du verkar… frånvarande på senaste tiden. Efter det som hände med flickan i våras är det förståeligt, men—”

”Jag mår bra,” avbröt Andreas. Varför granskade doktorn honom så intensivt? Visste han något?

”Det är inget fel med att söka hjälp,” fortsatte Lindström. ”Självbedrägeriets konsekvenser kan vara allvarliga i vårt yrke.”

Andreas reste sig upp så hastigt att stolen nästan välte. ”Jag sa att jag mår bra!”

Mötet med den inre demonen

Senare den natten, under ett annat utryck, upplevde Andreas det som skulle bli början på hans psykologiska förfall. När han klev in i den trånga lägenheten där en äldre man hade kollapsat, såg han henne – en liten flicka stod i passagen till köket. Hennes ansikte var delvis förbränt, huden bortsmält på ena sidan, och där ögonen skulle ha varit fanns bara tomma hålor. Hans händer började skaka okontrollerat.

”Andreas? Andreas!” Sofias röst trängde genom dimman. ”Vad gör du? Vi förlorar honom!”

Han blinkade och flickan var borta, men patienten framför honom låg stilla med vidöppna ögon. Defibrillatorn i hans händer pulserade som om den hade ett eget liv, displayen visade ett EKG-mönster som inte motsvarade någon hjärtrytm han någonsin sett.

Sofia stirrade på honom. ”Vad pratar du om? Du har inte ens kopplat in defibrillatorn än.”

Andreas tittade ner och såg att hon hade rätt – utrustningen var fortfarande i väskan. En skräckberättelse om intern kamp mot paranoia utspelade sig i realtid inom honom. Han hade trott sig använda defibrillator i flera minuter. Vad hände med honom?

Under de följande dagarna blev gränsen mellan verklighet och hallucination allt tunnare. Varje utryckning slutade med att flickan visade sig, ibland visade hon sig även i ambulansens backspegel. När han dokumenterade sina larm i journalen märkte han att hans egna anteckningar inte stämde med Sofias rapporter.

I ett stigande tillstånd av skräck och förvirring, konfronterade han till slut Sofia efter ett särskilt svårt pass. ”Den där flickan – har du sett henne? Vid olyckorna?”

”Vilken flicka, Andreas?” Hon lade oroligt en hand på hans arm. ”Det var ingen flicka vid någon av våra utryckningar ikväll. Du skrämmer mig.”

Andreas ryckte bort sin arm och backade. ”Jag vet vad jag ser! Ni försöker få mig att tro att jag är galen!”

Men när han samma natt kom hem och öppnade sitt skåp för att ta fram sin arbetsuniform till nästa pass, föll något ut – ett silverhalsband med en liten ambulans. Han hade sparat det efter olyckan, inte förmått sig att lämna tillbaka det till föräldrarna. Men vad gjorde det på golvet? Han hade låst in det i lådan…

När han böjde sig ner för att plocka upp det, såg han plötsligt ett par små nakna fötter framför sig. När han långsamt lyfte blicken stod flickan där, hennes förvridna ansikte inramat av förkolnat hår. Hennes röst var torr som papper när hon viskade: ”Du kommer aldrig att bli fri från skräckhistorian med skuld du själv har skapat.”

Andreas skrik ekade i den tomma lägenheten. När grannarna bröt sig in för att se vad som hänt fann de honom ensam, stirrandes på sina händer som var täckta med blod som ingen annan kunde se.