Mentalsjukhus Skräckberättelse

Jag borde aldrig ha kommit hit.

Överläkartjänsten på Norrgårdens mentalsjukhus hade sett lovande ut på pappret. ”Ny utmaning i natursköna Norrland”, ”Modernisera vården i historisk miljö.” Så stod det i annonsen. Vad den inte nämnde var isoleringen, kölden som tränger in genom väggarna, och framför allt – viskningarna som ekar genom korridorerna när natten faller.

Snöstormen som rasar utanför har avskurit oss från omvärlden i tre dagar nu. Telefonlinjerna är nere, mobilnätet obefintligt, och enda vägen genom skogen är oframkomlig. Fyra meter snö faller inte över en natt utan att begrava något.

Jag heter Elias Ström. Jag är – var – en respekterad psykolog med en lovande karriär i Stockholm. Nu sitter jag instängd i ett nästan hundraårigt mentalsjukhus, omgiven av patienter vars diagnoser jag börjat tvivla på, och personal vars lojaliteter är oklara.

Den antika pendylen i vestibulen visar tjugotvå minuter i tolv. Jag vet att jag borde gå och lägga mig, men jag har inte sovit på två dygn. Inte sedan jag hittade anteckningsboken.

Min assistent Sofia står i dörröppningen till mitt kontor, hennes ansikte delvis dolt i skuggan.

”Du borde vila, doktor Ström.” Hon lutar sig mot dörrkarmen med en ledig självsäkerhet som jag skulle uppskatta under andra omständigheter. ”Såvida du inte fortfarande läser i den där gamla boken?”

Jag slår reflexmässigt igen den nötta läderbundna anteckningsboken. Sidorna är gulnade, texten skriven i en prydlig men förvriden handstil.

”Bara dokumenterar dagens observationer,” ljuger jag. ”Patienterna reagerar starkt på stormen.”

”Särskilt Annika.” Sofias ansikte lyser upp i ett leende som inte når hennes ögon. ”Hon har varit… aktiv ikväll.”

Annika är officiellt inte längre patient här. Hon skrevs ut för tre månader sedan men återvände under mystiska omständigheter när stormen började. Jag har sett henne smyga genom korridorerna, mumlandes om ”skuggorna som viskar.”

”Har du sett henne?” frågar jag.

”Hon ville att jag skulle ge dig ett meddelande.” Sofia sträcker fram en hopvikt papperslapp. ”Hon sa att det handlar om vad som händer vid midnatt.”

När jag tar lappen är hennes fingrar iskalla. Jag viker upp papperet och läser de hastigt nedklottrade orden: *”De kommer tillbaka klockan tolv. Som de alltid gjort. Som de alltid kommer göra.”*

”Vad betyder det här?” frågar jag.

Sofia rycker på axlarna. ”Det är en mentalsjukhus-skräckberättelse som patienterna berättar för varandra. Något om experiment som utfördes här för länge sedan. Men doktor Bergström skulle kunna berätta mer. Han har ju arbetat här sedan… ja, länge.”

Något i hur hon säger det får mitt hjärta att slå snabbare. Sofia är tjugosex år gammal och har bara jobbat här i sex månader – precis som jag. Men ibland talar hon om sjukhusets historia med en förtrogenhet som är skrämmande.

”Jag måste prata med Bergström.”

”Han är i arkivet,” säger Sofia. ”Men skynda dig. Det är bara trettio minuter kvar till midnatt.”

Arkivet ligger i källaren. Korridoren dit kantas av flämtande lysrör som kastar ett sjukligt gult sken över de spruckna väggarna. Något tjockt och svart rinner långsamt ned längs betongväggen, som tjära som vägrar stelna i kylan.

Dr. Bergström står böjd över en öppen arkivlåda, hans tunna vita hår står på ända som om han nyligen fått en elektrisk stöt. Han är sjuttiofem år gammal och har arbetat på Norrgården i över fyra decennier. Personalen säger att han aldrig lämnar sjukhuset, inte ens när han är ledig.

”Ah, doktor Ström.” Hans röst är överraskande mjuk. ”Har du kommit för att förbereda dig?”

”Förbereda mig för vad?” Jag håller upp Annikas lapp. ”Vad händer vid midnatt?”

Bergström stänger försiktigt arkivlådan och låser den. ”Du hittade boken i källaren, eller hur? Den med de… ovanliga behandlingsmetoderna?”

Jag nickar långsamt, förvånad över att han känner till den. ”Jag hittade den bakom ett löstagbart ventilationsgaller. Det stod något om… tidsstudier. Experiment för att manipulera patienternas tidsuppfattning.”

”Manipulera,” mumlar Bergström. ”Ett så kliniskt ord för något så groteskt.” Han går till ett arkivskåp i hörnet och öppnar det med en nyckel som hänger runt hans hals. ”De försökte inte manipulera tiden, doktor Ström. De försökte stoppa den.”

Han tar fram en dammig kartong och placerar den på det slitna träbordet i mitten av rummet. När han öppnar den ser jag att den är full av fotografier – svartvita porträtt av patienter med tomma blickar och förvridna ansiktsuttryck.

”Psykologisk skräck är ingenting mot det dessa människor genomled,” fortsätter Bergström medan han sprider ut bilderna. ”Doktor Håkansson, chefsläkaren här på 1950-talet, var besatt av tanken att vissa mentala sjukdomar berodde på ett felaktigt förhållande till tid. Han trodde att genom att ’nollställa’ patienternas tidsuppfattning kunde han bota dem.”

Jag lyfter upp ett foto. En ung kvinna med stirrande ögon och munnen öppen i ett stumt skrik.

”Vad gjorde han med dem?”

”Håkansson byggde ett underjordiskt komplex under den här byggnaden.” Bergström pekar mot golvet. ”En operationssal där han experimenterade med droger, elektricitet, och…” hans röst sänks till en viskning, ”…ritualer från källor som varken var medicinska eller vetenskapliga.”

Jag känner en iskall kyla krypa uppför min ryggrad. Detta är inte längre bara en mentalsjukhus-skräckberättelse – de förfärliga bilderna framför mig är alltför verkliga.

”Och midnatt?” pressar jag, medan pendylens tickande från våningen ovanför tycks bli högre.

”Vid midnatt gjorde han dem tidlösa, som han kallade det.” Bergström tittar upp på taket. ”Och vid midnatt kommer de tillbaka, varje natt. Men särskilt under stora stormar, när sjukhuset är isolerat från omvärlden. Då tunnas gränsen mellan nu och då ut. Då kan de nästan… ta sig igenom.”

Ett plötsligt skrik från korridoren avbryter oss. Jag känner genast igen rösten.

”Annika,” mumlar jag och skyndar mot dörren.

”Vänta!” ropar Bergström efter mig. ”Klockan är nästan tolv! Du måste—”

Men jag hör inte resten. Jag rusar genom korridoren mot skriken.

Jag hittar Annika på golvet utanför det som en gång var en behandlingsavdelning men nu används som förråd. Hennes kropp skakar i våldsamma konvulsioner, ögonen rullar bakåt så att bara det vita syns.

”Annika! Kan du höra mig?” Jag knäböjer bredvid henne, försöker hålla hennes huvud stilla. Hennes hud är iskall.

”De… viskar…” får hon fram mellan sammanbitna tänder. ”De berättar… om experimenten… när tiden… stannar…”

Sofia dyker plötsligt upp bredvid mig. ”Vi måste flytta henne. Nu genast.”

”Hon behöver medicinsk hjälp,” protesterar jag.

”Det hon behöver är att komma bort härifrån innan klockan slår tolv!” Sofia är onaturligt stark när hon drar i min arm. ”Hjälp mig nu, doktor Ström!”

Tillsammans bär vi Annika genom korridoren, bort från den stängda avdelningen. Jag noterar att Sofia verkar veta exakt vart vi är på väg, trots att den här delen av sjukhuset sällan används. Vi passerar en dörr märkt ”Personal endast” och fortsätter nedför en smal spiraltrappa jag aldrig sett förut.

Nedför, nedför, längre ned än jag trodde var möjligt. Luften blir kallare, tunnare. Väggarna skiftar från institutionell vit färg till rå, fuktig betong.

”Var är vi?” frågar jag andfått medan vi fortsätter nedåt.

”Under sjukhuset,” svarar Sofia. ”Där allt började.”

När vi når botten öppnar Sofia en tung ståldörr. Bakom den finns ett stort cirkulärt rum, kallt och sterilt som en gravkammare. I mitten står ett operationsbord i rostfritt stål, omgivet av antik medicinsk utrustning. Speglar är monterade i taket och på väggarna, skapande en förvirrande optisk illusion av oändlighet.

Den dolda kirurgsalen som nämndes i anteckningsboken.

När jag ser mig omkring märker jag något kusligt. Speglarnas reflektioner matchar inte riktigt verkligheten. I vissa vinklar ser jag människor stå runt operationsbordet – skugglika, flimrande, klädda i läkarkläder från en annan tid.

”Vad i helvete är det här?” Min röst ekar olycksbådande i det runda rummet.

”Det är där de blev tidlösa,” svarar Sofia. Hon lägger Annika på operationsbordet, nästan ömt. ”Och det är här vi måste vara för att överleva midnatt.”

Från någonstans långt ovanför oss hörs den första slaget från pendylen. Klockan är tolv.

”De kommer nu,” viskar Annika plötsligt, hennes ögon vidöppna men fortfarande stirrande mot ingenting. ”Skuggorna, väsen från andra sidan tiden.”

Rummet blir plötsligt iskallt. Min andedräkt bildar vita moln i luften. I speglarna ser jag rörelser, gestalter som glider närmare, närmare.

Dr. Bergström störtar in genom dörren, flämtande och blek. ”Ni skulle inte ha kommit hit! Inte till själva epicentrum!”

”Det var du som sa att de kommer vid midnatt,” protesterar jag.

”Ja,” svarar han med darrande röst. ”Men jag menade inte att du skulle konfrontera dem. Ingen överlever ett möte med dem.”

”Förklara,” kräver jag. ”Vad är det som händer här?”

”Experim- experimenten,” stammar Bergström. ”De… lyckades. Håkansson lyckades faktiskt stoppa tiden för sina patienter. Men han stoppade inte bara deras upplevelse av tid – han skapade något värre. Varelser utan förankring i tiden. Varken döda eller levande. De existerar i gränslandet mellan ögonblicken, i pauserna mellan sekunderna. Och vid midnatt, när dagen både slutar och börjar, kan de nästan ta sig in i vår verklighet.”

Nästa slag från pendylen får speglarna att vibrera. I dem ser jag nu tydligt människor – eller något som en gång var människor – med förvridna ansikten och ögon fyllda av oändligt lidande.

”De är hungriga,” viskar Sofia. ”De har varit hungriga i sjuttio år.”

”Hungriga efter vad?” frågar jag, trots att jag redan anar svaret.

”Efter tid,” svarar Annika från operationsbordet. ”Efter liv. Efter identitet. De vill ha allt du är, allt du någonsin varit, allt du kommer att bli.”

Jag vänder mig mot Sofia, vars ögon nu glänser med en onaturlig intensitet. ”Hur vet du allt det här? Hur känner du till sjukhusets historia så väl?”

Ett tredje slag från pendylen, och jag inser med fasa att Sofia inte längre kastar någon skugga på golvet.

”För att jag var här,” säger hon med en röst som plötsligt låter äldre, grövre. ”Jag var en av Håkanssons assistenter. Jag hjälpte honom med experimenten. Och när det gick fel… blev jag ett av hans offer.”

Det fjärde slaget från pendylen fyller rummet med en vibration som får mina tänder att skallra. Speglarnas reflektioner visar nu ett rumt fullt av skuggfigurer, medan vi bara är fyra personer i verkligheten.

”Ni var aldrig menade att överleva,” väser Sofia – eller vad som nu använder Sofias kropp. ”Ingen av er.”

Bergström faller plötsligt på knä, hans händer sträckta framför sig i en bedjande gest. ”Jag har tjänat er i fyrtio år. Jag har skickat er så många… Snälla, ta inte mig.”

Med fasa inser jag sanningen. ”Du har vetat hela tiden. Du har lockat personal och patienter hit, till den här avdelningen, under stormar…”

Bergström nickar, tårar rinner nedför hans fårade ansikte. ”De kräver offer. Om de inte får det de vill ha, tar de alla. Hela sjukhuset. Jag… jag har bara försökt skydda majoriteten.”

Det femte slaget. Sexte. Sjunde. Tiden tycks flyta långsammare mellan varje slag, som om pendylen kämpar mot något som vill stoppa den helt.

Annika reser sig plötsligt från operationsbordet. Hennes rörelser är hackiga, onaturliga. ”De valde mig först,” säger hon med en röst som inte längre är hennes egen. ”För tre månader sedan. Jag har varit deras ögon och öron här inne. Förberedd er ankomst.”

”Min anställning…” mumlar jag. ”Det var aldrig en slump att jag fick jobbet här.”

”Nej,” skrattar Sofia. ”Vi valde dig mycket noggrant. En psykolog med ett förflutet av depression. En man vars äktenskap faller isär. En själ redan halvvägs på väg att förlora sig själv. Perfekt för våra syften.”

Det åttonde och nionde slaget kommer nästan samtidigt, som om tiden kollapsar på sig själv.

I speglarna ser jag nu hur skuggfigurerna sträcker ut händer mot oss, deras kroppar förvridna av smärta och hunger. En ohygglig känsla av förlust av identitet överväldigar mig – jag kan inte längre minnas min frus ansikte, namnen på mina föräldrar, vilket universitet jag studerade vid.

”Ni kan inte ta mig,” protesterar jag svagt. ”Jag är verklig. Jag existerar i tiden.”

”Gör du?” viskar Sofia, nu bara centimeter från mitt ansikte. ”Eller är du redan förlorad? Hur mycket av dig finns kvar?”

Tionde slaget. Elfte.

Bergström skriker plötsligt och kastar sig mot dörren, men den slår igen framför honom av en osynlig kraft. Han vänder sig mot oss med vild blick.

”Det finns ett sätt,” flämtar han. ”Ett sätt att stoppa det. Jag har forskat… i hemlighet… alla dessa år.”

Från sin ficka drar han fram en liten glasflaska fylld med en svart vätska. ”Håkanssons original-formula. Samma drog han använde i experimenten. Om någon dricker den… tar den över… absorbererar alla entiteterna in i sig själv.”

”Men det skulle…” börjar jag.

”Ja,” nickar Bergström. ”Den som dricker blir det nya ankaret, fångad mellan dimensionerna för evigt. Men resten kan gå fria.”

Det tolfte slaget börjar ljuda, långdraget, utdraget i en nästan oändlig ton. Tiden tycks stanna helt. Luften blir tjock som sirap.

Sofia och Annika kastar sig samtidigt mot Bergström, deras kroppar nu knappt mänskliga längre, mer som förlängningar av de skuggor som fyller speglarna. I tumultet faller flaskan till golvet och rullar mot mig.

Jag har ett val att göra. Ett omöjligt val.

Det tolfte slaget fortsätter att eka, fasthållet i en omöjlig paus.

Jag lyfter flaskan.

Jag vet inte hur mycket tid som har passerat. Timmar? Dagar? År?

Jag vaknar i en sjukhussäng. Den vitt målade väggen framför mig är ren, utan de sprickor och fläckar jag vant mig vid. Ljuset utanför fönstret är starkt, snön glittrar i solskenet.

En sjuksköterska jag inte känner igen kommer in.

”God morgon, herr Ström. Hur känner vi oss idag?”

”Var… var är jag?” Min röst känns rostig, oanvänd.

”På Norrgårdens rehabiliteringsavdelning. Du har sovit länge.”

”Sofia? Dr. Bergström? Annika?” frågar jag.

Sjuksköterskan ser förvirrad ut. ”Jag känner ingen Sofia som arbetar här. Dr. Bergström pensionerades för flera år sedan. Och vi har ingen patient vid namn Annika för tillfället.”

Jag försöker sätta mig upp men är för svag. ”Vad… vad hände?”

”Du hittades medvetslös i en gammal, avstängd del av källaren under den svåra snöstormen för två veckor sedan. Du har varit i och ur medvetande sedan dess, med hög feber och svåra hallucinationer.”

”Det var inte hallucinationer,” protesterar jag svagt. ”Det var verkligt. Midnattstimmen när tiden stannar… experimentet…”

Sjuksköterskan klappar mig försiktigt på handen. ”Det är vanligt med förvirring efter så hög feber. Vila nu, så kommer läkaren snart och tittar till dig.”

När hon går ser jag något som får mitt hjärta att stanna. På hennes vänstra handled, delvis dold av uniformen – ett litet märke, som ett brännsår format som en klocka utan visare.

Samma märke som jag nu noterar på min egen handled.

Genom fönstret ser jag hur snön börjar falla igen, tätt, ogenomträngligt. I reflexionen i fönsterglaset kan jag svära på att jag för ett ögonblick ser Sofias ansikte bakom mitt, hennes läppar formar ord jag inte kan höra.

I korridoren utanför tickar ett gammalt pendelur. Det är tio minuter i tolv.

De kommer tillbaka ikväll. Som de alltid gjort. Som de alltid kommer göra.

Jag vet nu att denna psykologiska skräck där tiden stannar vid midnatt inte är något som går att fly ifrån. Skräckberättelsen om hemliga experiment på mentalsjukhus är inte bara en historia – det är en evig cykel.

Jag tog vätskan den natten. Drack den. Absorberade dem alla. Men jag underskattade deras kraft. Istället för att fånga dem, blev jag deras portal.

Vi är ett nu – jag och alla de förlorade själarna från övergivna mentalsjukhus genom tiderna.

Och vi är hungriga.

Pendylen tickar vidare. Snart är det midnatt igen.