Lockelsen Från Näcken: En Skräcknovell om Lockelsen från det Okända

Dimman låg tät över Svarttjärns spegelblanka yta. Elara stod vid strandkanten och drog den fuktiga, kalla luften djupt in i lungorna. Den luktade av ruttnande löv och fuktig mossa. Något med denna plats drog henne hit, kväll efter kväll. Det var något med den kusliga stillheten, med den svarta vattenytan som tycktes absorbera allt ljus, allt liv.

”Du borde inte gå dit.” Fru Larssons ord ekade i hennes minne. ”Folk har försvunnit vid Svarttjärn. Lockade av honom.”

Elara hade nästan skrattat åt den gamla kvinnans skrock, åt det sätt hon sänkte rösten och gjorde korstecknet när hon pratade om tjärnen. Men det var innan Elara själv hade börjat höra melodin.

Lockelsen från Näcken

Det började som en viskning i vinden, en ton så skör att hon knappt kunde urskilja den. Men för varje kväll hon återvände blev melodin tydligare, som om musikanten blev säkrare på att hon lyssnade. Nu stod hon här igen, dragen av något hon inte kunde förklara.

Melodin nådde henne genom dimman, ett fiolspel så vackert att det fick tårar att stiga i hennes ögon. Den kom från tjärnens mitt, från mörka vatten där inget borde kunna leva.

”Vem är egentligen Näcken som lockar i skogen?” hade Fru Larsson viskat med rynkad panna när Elara vågade fråga om sägnerna. ”Ett vattenväsen, lika gammalt som tjärnen själv. Han spelar sin musik för att locka de ensamma, de som längtar efter något mer.”

Elara tog ett steg ut på den hala, förfallna bryggan. Plankor knarrade under hennes vikt. En röst inom henne skrek att hon skulle vända om, men den dränktes i melodins trollbindande toner.

Vinden friskade i och förde med sig en viskning som tycktes forma ord hon nästan kunde förstå. Kom… kom till mig…

”Är det bara jag?” mumlade hon för sig själv, medan hon tog ytterligare ett steg ut på bryggan. ”Eller kallar vattnet verkligen på mig?”

Ingen i byn hade förstått henne sedan hon flyttade dit. Ingen förutom… den som spelade. Den som kallade på henne genom dimman och mörkret, genom den övernaturliga varelse som verkade förstå hennes längtan.

Gränsen mellan psykos och fantasi

Mitt ute på bryggan stannade Elara. Vattnet under henne var stilla som en spegel, trots att vinden fick träden runt tjärnen att viska och susa. I den mörka ytan såg hon sin egen spegelbild, men också… något annat. En skugga som rörde sig under ytan, en kontur av en man med långt, mörkt hår som flöt som sjögräs runt hans bleka ansikte.

Den gotiska skräcken slog henne plötsligt – insikten att hon stod ensam, mitt i natten, ute på en förfallen brygga över en skogstjärn där människor sades ha försvunnit. Och ändå kunde hon inte slita blicken från det hon tyckte sig se under vattnet.

Melodin växte sig starkare. Hur påverkar Näckens melodi Elaras beslut? Hon kände sig yr, berusad av tonerna som omslöt henne. Det var som om musiken förändrade något i hennes sinne, suddade ut gränsen mellan förnuft och vansinne.

”Du är här,” viskade hon och sjönk ner på knä. Bryggan knakade oroväckande. ”Jag hör dig. Jag ser dig.”

Den bleka gestalten under ytan tycktes le. Han höjde en hand som om han inbjöd henne att ta den. Det var något förföriskt i hans blick, något som lovade henne allt hon någonsin längtat efter.

Elara sträckte ut sin hand mot vattenytan. De kalla fingrarna som grep tag om hennes kom som en chock. Plötsligt var det inte längre vackert. Hon skrek och försökte dra sig tillbaka, men greppet var järnhårt. Ett huvud bröt ytan, men ansiktet var inte längre vackert utan förvridet, med ögon som svarta hål och ett grin som avslöjade vassa tänder.

”Släpp mig!” skrek hon. Hennes röst ekade över den tysta tjärnen, men det fanns ingen som kunde höra henne.

Hon kämpade mot greppet, men kände hur något kallt och slemmigt snärjde sig runt hennes ben, drog henne mot vattenytan. Paniken fick hennes hjärta att banka vilt. Var detta verkligt? Eller var det bara hennes sinne som spelade henne ett fruktansvärt spratt?

Med en sista våldsam ansträngning lyckades hon slita sig loss. Hon föll baklänges på bryggan, ramlade över kanten och landade i den kalla, besynnerligt tjocka leran vid strandkanten. Med skräcken brännande i bröstet kravlade hon sig upp på fötter och sprang, sprang genom skogen utan att se sig om.

Bakom henne tycktes melodin ännu spela, men nu lät den sorgsen. Besviken.

När Elara nådde byns utkant stannade hon, flämtande, med lera upp till knäna. Hon såg ner på sin hand och märkte att den var alldeles ren. Inga spår av det kalla, våta greppet. Hade det verkligen hänt?

Nästa morgon vandrade Elara tillbaka till Svarttjärn i dagsljus. Bryggan låg där den alltid legat, gammal och förfallen. Ytan på tjärnen var stilla som en spegel. Ingen musik, inga spår i leran vid strandkanten.

Men när hon vände sig för att gå hem, fångade något hennes blick. En ensam fiol låg på strandkanten, halvt dold bland vassen. När hon tveksamt lyfte upp den var strängarna våta, som om någon nyss spelat på den under vattnet.

Och den natten, när Elara låg i sin säng, tyckte hon sig åter höra melodin. Lockelsen från Näcken var lika stark som tidigare. Hon kunde se det framför sig – vattnet, de bleka händerna som sträckte sig efter henne…

Hon satte sig upp i sängen, pulsen rusande. I månljuset som föll in genom fönstret kunde hon se fiolen som hon ställt på byrån. Strängarna glimmade fuktigt. Och i spegeln ovanför byrån såg hon något bakom sig, en mörk gestalt med långt hår som droppade vatten på golvet.