Journalens Hemlighet: När Verkligheten Försvinner

Jag vaknar med ett ryck av ljuden. De kommer från sjön igen. Klockan är 03:14, samma tid som varje natt sedan jag hittade journalen.

Tonerna från en fiol dansar över vattnet, lockar mig ut i mörkret. Det är tre veckor sedan jag flyttade in i min morfars gamla stuga för att hitta inspiration till mina illustrationer. Jag fann inspiration, men också något annat.

När journalen avslöjar förlust av verklighet

Det började när jag rev upp de gamla golvplankorna i arbetsrummet för att lägga ett nytt golv. Under en lös bräda låg en läderbunden journal, sidorna gulnade av tiden. Första anteckningen daterad 1887.

Jag borde ha låtit den ligga kvar.

Tonerna blir starkare nu. Jag tar fram journalen från nattduksbordet, bläddrar till den sida där texten förändras från prydlig 1800-talsskrift till min egen handstil som jag inte minns att jag skrivit:

”Näcken kallar. Gränsen mellan vatten och land suddas ut. Precis som gränsen mellan dröm och verklighet.”

Fredrik, byns historiker, varnade mig igår. Han tittade på journalen med en blandning av fascination och rädsla.

”Sofia, det här är Elias Bergströms dagbok. Han försvann vid sjön 1889, efter att ha påstått att han kunde höra musik från vattnet. Folk pratade om att han hade drabbats av näckens förbannelse.”

”Du tror väl inte på svensk folktro och sagor om näcken?” skrattade jag.

”Det finns sanning i gamla legender,” svarade han allvarligt. ”Var försiktig med vad du läser. Journaler kan ibland bevara mer än bara ord.”

Stugan som suddar ut verkligheten

Den sjunde natten hände det. Jag vaknade av musiken och gick i trans till sjön. Där, på en sten i vattenbrynet, satt en man och spelade fiol. Hans silhuett var suddig mot månskenet. När han vände sig mot mig var hans ansikte mitt eget, men äldre, härjat.

Sedan morgonen efter började anteckningarna dyka upp i journalen. Sidor fyllda med min handstil, beskrivningar av möten med mannen vid sjön, anteckningar om hur tiden vecklade ut sig som ett dragspel, dagar som upprepade sig.

Igår såg jag en man i byn som ingen annan verkade märka. Elias. Han log och vinkade åt mig från skogsbrynet innan han försvann bland träden. När jag frågade i byaffären kände ingen till någon med det namnet, förutom ”den där stackaren som drunknade för över hundra år sedan”.

Min syster Emma ringer varje dag nu, orolig. ”Du låter konstig, Sofia. Det där med journalen och näcken… det är bara gammal skrock. Kom tillbaka till Stockholm.”

Men jag kan inte. För varje gång jag läser i journalen blir musiken tydligare, och sjön närmare. Jag har börjat hitta vattenväxter i min säng på morgnarna, vått hår på kudden.

I natt ska jag låsa dörren med kedja. Sätta silvertejp över fönstren. Bränna journalen.

Men jag hör redan stråkarna kalla från sjön, och när jag tittar på min spegelbild i badrummet ser jag att mina ögon är djupt, oändligt blå. Jag har aldrig haft blå ögon.

Detta är min sista anteckning. Om någon hittar denna journal efter mig, låt den vara. Kasta den tillbaka i sjön där den hör hemma. För i journal finns förlust av verklighet bevarat, och näcken väntar på nästa själ som törstar efter inspiration.

Musiken kallar. Jag måste gå till vattnet nu.