Mörkrets Mästare: En Brutal Skräckberättelse om Identitetsförlust och Psykologisk Kamp

När skuggorna tar över

Jag står framför spegeln i det trånga, kliniska badrummet. Belysningen flimrar, kastar häftiga skuggor över mitt ansikte. Händerna skakar medan jag stödjer mig mot handfatet. Ansiktet i spegeln är mitt, men ändå inte. Ögonen är ihåliga, desperata. Något främmande lurar i dem.

För tre månader sedan var jag Oskar Bergman, 23 år, civilingenjörsstudent med svart bälte i karate. Nu vet jag inte längre vem jag är.

De säger att jag har varit här i sex veckor. Jag minns bara fragment. Stängda dörrar. Viskningar i natten. Personalens misstänksamma blickar. De tror att jag inte märker hur de betraktar mig – som ett objekt för observation, inte som en människa.

Jag böjer mig närmare spegeln. För ett ögonblick ser jag någon annan – ett äldre ansikte med samma ögon som mina. Morfars ögon. Jag rycker tillbaka, knäpper snabbt på kranen för att skölja bort kallsvetten från ansiktet.

”Oskar?” En röst från dörren. ”Din session med Dr Karlsson börjar om fem minuter.”

Jag rättar till den grå sjukhusrocken, den jag hatar så intensivt, och vänder mig mot dörren. Skötaren, en storvuxen man vars namn jag aldrig kommer ihåg, betraktar mig med en blandning av medlidande och vaksamhet.

”Jag kommer,” svarar jag mekaniskt.

Hur hamnade jag här? Ibland minns jag allt, andra gånger ingenting. Men nu, i detta ögonblick av ovanlig klarhet, kan jag se vägen som ledde mig hit, till Norra Sjukhusets psykiatriska avdelning. Det är en berättelse om identitetsförlust och psykologisk kamp – en berättelse jag måste hålla fast vid innan den åter slits från mitt grepp.

Kampsportaren som förlorade kontrollen

Det är märkligt hur snabbt ett helt liv kan förändras. För mig tog det bara några sekunder.

Dojon var mitt andra hem, en plats för disciplin och kontroll. Chang-sensei hade tagit mig under sina vingar sedan jag var tretton. När jag fick mitt svarta bälte för ett halvår sedan var det den stoltaste dagen i mitt liv.

Den kvällen stod jag i mitten av mattan, omgiven av klubbkamrater som applåderade. Chang-sensei, normalt så återhållsam, log faktiskt när han fäste det svarta bältet runt min midja.

”Oskar-san,” sa han med sin lätt brytande svenska. ”Du förstår att detta inte är slutet, bara början.”

Jag nickade allvarligt, medveten om det ansvar bältet representerade. Aldrig kunde jag ana att det var början på min nedgång, inte min höjdpunkt.

Tre månader senare blev jag uttagen till regionala mästerskapet. Jag hade tränat hårdare än någonsin – sex dagar i veckan, ofta dubbla pass. Chang-sensei varnade mig faktiskt.

”Balans, Oskar-san. Kropp och sinne måste vara i balans,” sa han efter att ha sett mig nästan kollapsa efter ett intensivt träningspass.

Men jag lyssnade inte. Jag kunde inte. Något inom mig drev mig obevekligt framåt. Kanske rädslan för att misslyckas, eller kanske något mörkare som redan började gro.

Tävlingsdagen kom. Min första match gick som på räls – en klar poängseger. I den andra mötte jag Viktor, en nykomlare med imponerande fysik. Jag underskaterade honom. Ett misstag.

Allt jag minns är en snabb rörelse, smärta som exploderade i tinningen, och sedan mörkret. Man beräknade senare att jag varit medvetslös i mindre än en minut. När jag vaknade hade något förändrats. Subtilt, men ändå märkbart.

Chang-sensei var den första som noterade förändringen. Dagarna efter knocken kom jag fortfarande till dojon, men mina rörelser var annorlunda – ibland överdrivet aggressiva, andra gånger frånvarande och ofokuserade.

”Kanske du behöver vila, Oskar-san,” föreslog han efter att ha sett mig explodera i ilska över att ha missat en enkel teknik.

Jag svarade med en okaraktäristisk fräna. ”Jag är helt okej. Läkaren sa ju att allt var bra.”

Det stämde. Sjukhusets rutinkontroller visade inget alarmerande, bara en lätt hjärnskakning. De hade skickat hem mig med rådet att hålla mig lugn några dagar.

Men jag var inte lugn. Jag kunde inte sova. När jag lade mig i min lilla studentlägenhet började viskningarna. Först så svagt att jag trodde det var grannarna. Sedan insåg jag att rösterna kom inifrån min egen skalle.

Identitetsförlust och psykologisk kamp i skuggan av arvet

Kanske borde jag ha berättat om rösterna för läkarna. Men jag sade ingenting. För jag visste vad det betydde.

Min morfar, Algot, fick sin första psykos när han var 45. Jag var bara nio år när han slutligen blev inlagd permanent. Min mor brukade ta mig på besök till institutionen – en grå, sorglig plats som luktade antiseptiskt medel och förtvivlan.

Jag minns hans tomma ögon, hur han ibland trodde jag var någon annan, hur han kunde gå från perfekt normal till totalt frånvarande mitt i en mening. De diagnostiserade honom med schizofreni. ”Det kan vara ärftligt,” hade jag hört mamma viska till pappa när de trodde att jag sov.

Dessa minnen hade förföljt mig genom åren. Jag motarbetade dem med disciplin, fysisk träning, akademiska prestationer – bevis på att mitt sinne var starkt, i kontroll.

Men efter knocken började jag se sambanden. Huvudvärk. Sömnproblem. Vaga hallucinationer i ögonvrån. Och rösterna – förfärliga, hånfulla röster.

Du kommer att sluta som morfar. Det är oundvikligt. Det är ditt arv.

En röst särskilt tydlig, särskilt plågsam, eftersom jag kände igen den – morfars röst, sådan den lät under hans sista år.

Jag kämpade. Gud, hur jag kämpade. Ökade mina studier, tränade ännu hårdare. Som om jag kunde besegra sjukdomen med ren viljestyrka. Men det gjorde bara allt värre.

Min koncentrationsförmåga kollapsade. Jag missade tentor. I dojon blev jag oförutsägbar, farlig. Vid ett tillfälle, under sparring, fortsatte jag slå långt efter att min partner signalerat att han gav upp. Chang-sensei var tvungen att fysiskt dra bort mig.

”Vad har hänt med dig, Oskar-san?” frågade han med så mycket sorg i blicken att det nästan bröt mig. ”Detta är inte karate. Detta är inte budons väg.”

Han bad mig ta en paus från träningen. Jag rasade, slängde mitt bälte på golvet, skrek att han alltid favoriserat andra. Alla stirrade. Jag sprang ut i natten, skakande av skam och förvirring.

Den natten var rösterna värre än någonsin. Jag såg skuggor röra sig på väggarna i min lägenhet. Grannarna hade konspirererat mot mig, var säker på det. De genomförde psykologiska experiment genom väggarna.

Jag började täcka fönstren med aluminiumfolie, blockera springorna under dörren. Sov med kniv under kudden. Gick inte ut på dagar.

Min mamma kom och knackade när jag inte svarat i telefon på en vecka. Jag minns knappt vad som hände, bara fragment: Hur hon backade mot dörren när hon såg tillståndet i lägenheten. Hur hennes ansikte förvreds av rädsla när jag försökte förklara att ”de” var ute efter mig. Hur jag greppade hennes arm för hårt när hon försökte ringa någon.

Nästa klara minne: Poliser och ambulanspersonal i min lägenhet. En läkare som talade lugnt till mig. En spruta. Mörkret som kom som en befrielse.

Fånge i mentalsjukhusets mörker

Dr Karlsson sitter framför mig i det sterila samtalsrummet. Hennes blonda hår är bakåtstruket i en prydlig knut. Glasögonen reflekterar det kalla lysrörljuset. Hon ser trött ut.

”Hur mår du idag, Oskar?” frågar hon, pennan vilande mot anteckningsblocket.

”Bättre,” ljuger jag. Jag har lärt mig att det är vad hon vill höra.

”Inga fler hallucinationer?”

Jag skakar på huvudet, ännu en lögn. Faktum är att jag såg morfar stå vid fotändan av min säng i morse. Han sa ingenting, bara stirrade med de där sorgsna, anklagande ögonen.

”Det är goda nyheter,” säger hon med ett litet leende. ”Medicineringen verkar fungera bra.”

Vi båda vet att det inte är sant. De har provat tre olika kombinationer. Ingenting hjälper, inte egentligen. De dämpar bara, gör mig trög och slö, men monstret inom mig fortsätter att växa.

”Jag undrar om vi kan prata om din karate idag?” frågar hon. ”Du har nämnt tidigare hur viktigt det var för dig.”

Jag spänner käken. ”Var. Det var viktigt.”

”Är det inte fortfarande en del av din identitet?”

Identitet. Vilket skämt. Jag vet inte vem jag är längre. Är jag Oskar, den lovande ingenjörsstudenten och karatemästaren? Eller är jag bara en bricka i det genetiska spelet, förutbestämd att återupprepa morfars öde? Kanske är jag redan han, och allt annat bara en illusion.

”Vill du fortfarande ha tillbaka ditt bälte?” fortsätter hon när jag inte svarar.

Mitt svarta bälte. De tog det från mig när jag blev inlagd, precis som de tog min klocka, min mobil, till och med skosnörena. ”För din egen säkerhet,” sa de.

”Det skulle… kännas bra,” svarar jag försiktigt.

Hon gör en anteckning. ”Jag tror det kan vara terapeutiskt. En påminnelse om dina färdigheter och prestationer. Men först behöver vi se fortsatt stabilitet.”

Dr Karlsson tror att min förbättring är äkta. Jag spelar med, låtsas ta mina mediciner (jag gömmer pillren under tungan och spyr ut dem senare), nickar instämmande när hon pratar om tillfrisknande och återanpassning till samhället.

Men jag vet sanningen. Det finns ingen återvändo. Jag såg det i morfars ögon för många år sedan, och jag ser det nu i mina egna när jag studerar min spegelbild: den där obevekliga resan in i mörkret.

Paranoia och isolering har blivit mina ständiga följeslagare. På nätterna hör jag andra patienter skrika. Ibland tror jag att det är experiment som utförs på dem. Personalen för hemliga anteckningar, talar i kod. En gång såg jag hur en av skötarna förvandlades inför mina ögon – hans ansikte rann av som vax, avslöjade något omänskligt under.

Chang-sensei har försökt besöka mig två gånger. Första gången vägrade jag träffa honom. Jag kunde inte stå ut med att han skulle se mig så här – bruten, berövad min värdighet. Andra gången träffade jag honom, men samtalet var obekvämt. Han pratade om dojon, om studenter som frågade efter mig. Jag såg medlidandet i hans ögon och hatade det.

”Ibland, Oskar-san,” sa han innan han gick, ”måste vi acceptera hjälp från andra. Även den starkaste krigaren kan inte strida ensam mot alla fiender.”

Men han förstår inte. Min fiende är jag själv, mitt eget sinne, min egen genetik. Hur kan man fly från något som bor inom en?

När identitetskrisens skugga fördjupas

Sjukhusmiljön intensifierar bara känslan av identitetsförlust och psykologisk kamp. Dagarna flyter ihop. Jag äter när jag tillsägs. Tar mediciner (eller låtsas ta dem) när de delas ut. Tittar på slitna filmer i dagrummet, omgiven av andra förlorade själar.

Men under ytan växer sig mörkret starkare.

Igår hittade jag mig själv stående i korridoren klockan tre på morgonen utan att veta hur jag kommit dit. En ung sjuksköterska hittade mig, försökte vänligt men bestämt leda mig tillbaka till rummet.

”Du var på väg mot akutavdelningen, Oskar,” sa hon. ”Varför?”

Jag hade inget svar. Jag minns bara en dröm – morfar som kallar på mig, ber mig hitta honom någonstans i byggnadens labyrint.

Dr Karlsson kallar dessa episoder ”dissociativa tillstånd.” Jag kallar dem besök från andra sidan av mig själv – den delen som redan har försvunnit in i mörkret.

Det finns stunder av absolut klarhet också, som nu. Stunder när jag ser mig själv utifrån och förstår exakt vad som händer. Traumat från knocken triggade något som redan fanns där, latent i mina gener. Kan vi lita på våra egna sinnen? Jag vet nu att svaret är nej. Hjärnan är bara kött, en elektrisk krets som kan kortslutas, felfungera, bedra oss.

I dessa stunder av klarhet plågas jag av en enkel fråga: Hur påverkar trauma identiteten? Min identitet som atlet, student, son – allt har förvandlats av detta trauma. Kanske var min tidigare identitet bara en illusion, ett tunt lager civilisation över den grundläggande sanningen: vi är alla sårbara för kaos.

Och i dessa stunder av klarhet förbereder jag mig. För jag har insett något viktigt – det finns en utväg.

Dr Karlsson tror att jag blir bättre. Hon har pratat om ”utökade privilegier” – möjligheten att få gå ut på sjukhusets område under uppsikt. Hon har till och med nämnt ett provisoriskt datum för när jag kan få prova på permission.

Och hon har gett mig tillbaka mitt svarta bälte. Det var en ceremoni av sorts; hon överlämnade det högtidligt under vår sista session. ”Ett steg mot att återta din identitet,” sa hon.

Jag lät henne tro att det var ett genombrott. Nickade, log, berättade om vad bältet betyder i karatens filosofi. Såg hur hoppet tändes i hennes ögon.

Jag har bältet nu, gömt under madrassen i mitt rum. Det är min nyckel ut ur denna mardröm.

Den falska lösningen

Skötaren knackar på min dörr. ”Dags för lunch, Oskar.”

Jag nickar, följer med nedför korridoren mot matsalen, noggrann med att uppvisa ett normalt, tillfrisknat beteende. Jag äter metodiskt, svarar artigt när en annan patient frågar om jag är klar med puddingtallriken.

Men inuti mig finns ett annat samtal. Morfars röst är tydligare än någonsin.

Det finns bara ett sätt att undkomma detta, Oskar. Du vet det. Jag kunde aldrig fly, men du kan.

Jag vet att han har rätt. Det var min stora insikt – min falska lösning, skulle Dr Karlsson kalla det. Men för mig känns det som den enda sanningen.

Natten kommer. Jag väntar tills medicineringen delats ut, låtsas svälja mina piller. Väntar ytterligare två timmar tills avdelningen är tyst och nattsköterskan är upptagen med pappersarbete.

Jag hämtar bältet från dess gömställe. Det känns starkt, bekant, som en del av mitt förlorade jag. Chang-sensei lärde oss att bältet inte bara är ett tecken på grad, utan ett verktyg, ett vapen i rätta händer.

Med metodisk precision, inlärd från åratal av kata-träning, börjar jag knyta det. Inte runt min midja, utan på ett annat sätt. Det här är min utväg. Min befrielse från identitetsförlust och psykologisk kamp.

Jag tänker på mamma. På Chang-sensei. På studierna jag aldrig kommer att slutföra. Men mest av allt tänker jag på morfar, och den enorma lättnad som kommer att spridas över hans ansikte när vi äntligen möts på andra sidan.

”Oskar? Vad gör du?” Det är nattsköterskan, som tydligen valt just detta ögonblick för sin rond. Hon står i dörröppningen, ögonen vidöppna av fasa när hon ser vad jag förberett.

Hon rusar fram, skriker på förstärkning. Jag kämpar inte emot. Det är för sent ändå. Inte för att jag kommer att lyckas med min plan – den är avbruten nu – men för att jag förstår att det aldrig fanns någon verklig utväg.

Så jag tillåter dem att ta bältet, att öka min medicinering, att sätta mig under ständig bevakning, dag och natt.

Dr Karlsson ser bedrövad ut under vår nästa session. ”Jag trodde faktiskt vi gjorde framsteg, Oskar.”

Jag ser in i hennes ögon och talar med en klarhet jag inte känt på länge: ”Det gjorde vi, doktorn. Jag förstår allt nu. Jag kommer att sluta precis som morfar. Det är oundvikligt. Jag accepterar mitt öde.”

Hon skakar på huvudet. ”Det är inte oundvikligt. Din diagnos är inte samma som din morfars. Med rätt behandling—”

Jag avbryter henne med ett leende. ”Vet du vad det svarta bältet egentligen betyder i karate, Dr Karlsson? Det betyder inte mästerskap, som många tror. Det betyder bara att du har förstått grunderna. Att den verkliga resan bara har börjat.”

Jag lutar mig tillbaka i stolen och känner hur mörkret omfamnar mig, välkomnar mig. Vi har en lång resa framför oss, mörkret och jag. En resa utan slut.

Men i natt, när jag ligger i min säng och stirrar upp i taket, känner jag morfars kalla hand mot min kind. Hans röst är öm nu, nästan kärleksfull.

Snart, pojken min. Snart är du här hos mig. De kan aldrig hålla oss åtskilda. För vi är ett och samma.

Och i den stunden vet jag att han har rätt. Jag är inte längre Oskar. Jag är inte den jag var. Identitetsförlust och psykologisk kamp har förvandlat mig till mörkrets mästare – arvtagaren till min morfars förbannelse.