Västra Sjukhuset: en Psykologisk Kamp På Mentalsjukhuset

Liam kände ofrivilligt hur nackhåren reste sig när han steg in genom Västra Sjukhusets sönderfallande entrédörrar. Den tunga doften av mögel, fukt och något metalliskt slog emot honom som en fysisk vägg. Det en gång så storslagna mentalsjukhuset låg nu övergivet, en förfallen skugga av sin forna glans sedan det stängt på 1970-talet.

”Maja?” ropade han, men hans röst försvann i den tryckande tystnaden som omgav honom. Hans vän skulle ha mött honom för två timmar sedan, men när han kom fram stod hennes bil ensam på den överväxta parkeringen.

Den spruckna receptionsdisken var täckt med damm och smutsiga papper, som om tiden hade stannat. Liam lyfte sin kamera och tog ett par bilder, men kände en omotiverad impuls att sänka den igen. Något kändes fel. Något med denna plats… betraktade honom.

Platsens Bundna Minne i Västra Sjukhusets Korridorer

Liam följde sina steg längre in i byggnaden. Målet hade varit att fånga bilder för sin portfolio i urban exploration, men nu var han orolig för sin vän. Korridoren framför honom sträckte sig ut i vad som tycktes vara en oändlighet, kantad av patientrum. Konstigt nog hade han läst på sjukhusets ritningar att denna korridor bara skulle vara tjugo meter lång.

”Maja! Är du här?” ropade Liam igen, men bara ekot av hans egen röst svarade.

Han stannade vid ett rum där dörren stod på glänt. När han sköt upp den gnisslade gångjärnen som om de protesterade. I det svaga ljuset från sin ficklampa såg han något som fick blodet att frysa till is i hans ådror – Majas ryggsäck låg slängd på golvet bredvid en rostig sängram. Bredvid låg hennes digitalkamera med sprucken skärm.

Med skakiga händer plockade Liam upp kameran och tryckte på uppspelningsknappen. Det sista fotot visade korridoren utanför, men något var fel med bilden. En förvriden, mörk gestalt stod mitt i korridoren, omöjligt långsträckt och med konturer som tycktes flyta ut i omgivningen. Bilden var suddig som om Maja hade försökt fly när hon tog den.

Mentalsjukhusskräck och Psykologisk Kamp i Mörkret

Liam kände hur hans hjärta rusade. Plötsligt blev han extremt medveten om atmosfären av förfall som omgav honom. Varje skugga tycktes dölja någon som betraktade honom. De Tysta Patienterna, hade lokalbefolkningen kallat dem – de som enligt legenderna hade försvunnit spårlöst från sina sängar, som om sjukhuset självt hade svalt dem.

Ett avlägset ljud av släpande steg fick honom att snabbt vända sig om. ”Maja?” viskade han, men visste innerst inne att det inte var hon.

När han lämnade rummet för att fortsätta sitt sökande, verkade korridoren ha förändrats. Var den längre nu? Dörrarna – var de inte på andra sidan tidigare? Hans förvirring växte när han insåg att han inte kunde hitta tillbaka till entrén.

Mentalsjukhusets illvilliga medvetande lät honom gå i cirklar. I ett ögonblick av förtvivlan undrade Liam: Hur påverkar platsens minne individens psyke? Var det hans rädsla som förvirrade honom, eller var det något mer fundamentalt fel med S:t Dymphas själva struktur?

Djupare i byggnaden hittade Liam en trappa som ledde ner till källaren. Logiken sa att han borde vända om, men en oförklarlig dragningskraft drev honom nedåt. Den kalla, instängda luften där nere luktade kemikalier och något ruttet.

Ett fönsterlöst arkivrum låg framför honom. Mögliga patientjournaler låg utspridda på golvet. I mitten stod en ensam, sprucken stol. På den låg en tidningsurklipp från 1968: ”Femte patienten försvunnen från Västra Sjukhuset – utredning inleds”.

När Liam vände sig för att gå, upptäckte han att dörren han kommit genom var borta. Bara en slät vägg mötte hans skräckslagna blick. Ljuset från ficklampan började flimra.

”Vilka hemligheter döljer sig i Västra Sjukhusets förfallna arkiv?” viskade en röst som tycktes komma från väggarna själva.

Liam snurrade runt i panik. Det var ingen där. Men plötsligt såg han en gestalt i ögonvrån – samma förvridna siluett som på Majas sista foto. När han vände huvudet för att se bättre, var den borta.

I samma ögonblick slocknade hans ficklampa helt. I det kompakta mörkret hörde han ljudet av ett halvt dussin långsamma andetag runt omkring honom, men ingen annan borde vara där.

När ljuset mirakulöst flimrade till liv igen, såg han att arkivrummets väggar nu var täckta med handavtryck. I mitten av rummet stod en rostig rullstol.

Liam insåg den fruktansvärda sanningen. Västra Sjukhuset var inte övergivet. Det hade aldrig varit tomt. Det väntade bara. Och nu var det hans tur att bli en av De Tysta Patienterna, uppslukad av ett mentalsjukhus vars mättade väggar fortfarande ekade av årtionden av smärta och vansinne.

”Maja…” viskade han. Men när han hörde fotstegen bakom sig, förstod han att hon redan var borta.