Förfädernas Förbannelse: En Familjehemlighet Med En Övernaturlig Varning
Månen hängde som ett blekt öga över skogen när Alvas häst plötsligt stegrade sig. En uggla hade skrikit, eller kanske var det något annat. Hon mindes sin mormors ord om Förfädernas Förbannelse, en varning hon alltid avfärdat som gammal skrock. ”Håll dig borta från den övergivna gården vid tjärnen,” hade mormor upprepat varje sommar, ”För där vilar släktförbannelsen som ingen i vår familj kan undkomma.”
Nu låg Alva där i mossan med smärtan pulserande genom benet. Hästen hade försvunnit, det bräckta benet omöjliggjorde all tanke på att gå tillbaka samma väg hon kommit. Genom träden skymtade hon den gamla gården – den förbjudna platsen.
Hon halade sig framåt, kände lukten av mossa och ruttet trä. Natten var varm men ändå kände hon hur kall svett bröt fram på pannan. En underlig dimma svepte in från tjärnen, kröp mellan träden som om den sökte efter något. Efter henne.
Den gamla gården låg där som ett mörkt sår i landskapet. Alva kände igen den från mormors gamla fotografier. Hon hade aldrig förstått varför familjen övergett detta ställe. Alltid bara viskningar och undvikande blickar när hon frågat.
När hon haltande nådde fram till verandan kändes det som om hela gården andades. Brädfodringen var nästan svart av ålder, fönstren gapade tomma och mörka. Hon behövde vila, behövde skydd, en telefon kanske. Och ändå kändes varje steg mot dörren som ett steg närmare något hon inte borde närma sig.
”Förfädernas Förbannelse är ingen saga,” hade mormor sagt med darr på rösten den där sista sommaren innan hon dog. ”Den är verklig, och den väntar på oss alla.”
Dörren gnisslade på rostiga gångjärn när Alva tryckte upp den. Luften innanför var tung av damm och något sötaktigt ruttet. I mörkret kunde hon ana möbler täckta av lakan, som spöken i det svaga månljuset som föll in genom de söndriga fönstren.
Hon haltade över det knakande golvet, sökte efter en telefon eller något att sitta på. Men det var något med platsen som fick hennes nackhår att resa sig. Som om rummet studerade henne snarare än tvärtom.
I rummet som en gång måste varit ett kök såg hon det – ett gammalt bord med en inmejslad varning i träet: ”Låt inget av vårt blod återvända.” Vid sidan låg en gammal dagbok, som om den väntat på henne. Med darrande fingrar öppnade hon den och började läsa vid skenet från sin mobiltelefon.
Det var hennes morfars anteckningar. Om hur hans farfar byggt gården på en plats där det inte skulle byggas, ignorerat bybornas övernaturliga varningar. Om hur hans äldsta dotter drunknat i tjärnen, men sedan setts vandra runt gården på nätterna. Om hur olyckor fortsatt hemsöka familjen tills de flytt.
Men familjehemligheten gick djupare än så. Med stigande fasa läste Alva hur hennes förfäder försökt bryta förbannelsen genom att offra en av sina egna till väsendet i tjärnen vart tredje generation. Hur de lurat ner ett barn till vattnet där Bäckahästen väntade.
Alva släppte dagboken när hon hörde det. Ett ljud utanför, som av tunga, våta hovar som klafsar över gårdsplanen. Gåshud spred sig över hennes kropp. Det lät som en häst som närmade sig, men med en onaturlig rytm i stegen.
”Hallå?” ropade hon, men rösten bröts av rädsla.
Genom det spruckna fönstret såg hon hur något rörde sig i dimman vid tjärnen. Något stort och mörkt. Det liknade en häst, men för stor, för svart. Dess ögon glimmade som glödande kol i mörkret. Det var en häst men ändå inte – en Bäckahäst. Väsendet som hennes förfäder förbannat familjen genom att försöka betvinga.
En panik grep tag i Alva. Hon försökte resa sig men benet gav vika under henne. Hennes hjärta hamrade i bröstet, luften räckte inte till. I dagboken hade det stått något som fick kalla kårar att löpa längs hennes rygg: ”Förfädernas Förbannelse kräver sitt pris. Den tar ett barn var tredje generation. Det är vårt straff för vad vi gjorde.”
Alva insåg med skräck att hon var exakt rätt ålder. Exakt rätt generation.
Ett högt skrik, nästan mänskligt men ändå inte, skar genom natten. Det kom från varelsen utanför, som nu började röra sig mot huset. Hon kunde se dess blöta, svarta skinn glänsa i månskenet. Hon kände ångesten gripa tag, kväva henne. Tankarna virvlade – detta hade varit planerat. Mormors varningar hade inte varit för att skydda henne utan för att locka henne hit. För att uppfylla släktförbannelsen.
Med skälvande händer rev Alva ut de sista sidorna ur dagboken, fick syn på en anteckning:
”Den enda vägen ut ur Förfädernas Förbannelse är att erkänna familjens skuld och be om förlåtelse. Men det måste ske vid tjärnen, där allt började.”
Huset skakade nu, som om något tungt rörde sig över verandan. Alva hörde blöta hovar mot trägolvet, långsamma, tunga steg som närmade sig köket. Hon drog sig baklänges, in i den fallfärdiga skafferidörren.
Hon hade ett val. Fly, om hon kunde, eller möta det som hennes förfäder försökt undvika i generationer. Erkänna skulden för vad som en gång gjorts, eller bli nästa offer för Förfädernas Förbannelse.
I dörröppningen framträdde något som fick hennes hjärta att nästan stanna. En varelse med hästkropp men en nästan mänsklig överkropp, drypande av tjärnens mörka vatten. Dess läppar drog sig tillbaka i ett grin som avslöjade rovdjurständer.
Bäckahästen böjde sig fram, dess andetag stank av ruttet vatten och förruttnelse. Det viskade med en röst som lät som bubblande vatten:
”Ditt blod… tillhör mig. Lova… din själ.”
Någonstans i sitt inre visste Alva att det fanns en utväg. Att hon kunde bryta cirkeln av rädsla och skuld som hållit hennes familj i sitt grepp i generationer. Men kunde hon verkligen göra det som krävdes? Erkänna familjens brott och be om förlåtelse? Eller skulle hon, som sina förfäder, låta skräcken ta över?
Utanför ropade tjärnen på henne. Förfädernas Förbannelse väntade på sitt nästa offer. Bäckahästen sträckte fram sin hand mot henne, en hand som växlade mellan människofingrarna och våta, svarta hovar.
Alva gjorde sitt val.
Vill du läsa fler berättelser om våra svenska folktro väsen? Här kan du läsa mer om olika väsen.
