Första gången Agnes Bergström hörde barnskrattet var hon ensam i östra flygeln. Ett tunt, pärlfärgat ljud som dröjde sig kvar i luften och sedan försvann lika plötsligt som det hade kommit. Hon frös till med handen på ett dammigt porträtt och lyssnade intensivt, men skrattet upprepades inte. Klockan var strax efter tre på eftermiddagen och snön föll tung utanför fönstren på Lindekulla gods. Ingen av tjänstefolket skulle befinna sig i denna del av huset vid denna tid, och såvitt Agnes visste fanns inga barn på godset.

”Bara vinden,” mumlade hon för sig själv, men rösten lät ihålig i den tomma korridoren med dess höga tak och mörka ekpaneler.

Agnes strök omedvetet en hand över sin lätt rundade mage. Fem månader in i graviditeten hade hon börjat märka allt fler besynnerligheter i det gamla godshuset som nu var hennes hem. Sakerna hade börjat i det lilla: en bok som låg uppslagen trots att hon mindes att hon stängt den, en nyckelnippa som tycktes försvinna bara för att dyka upp på en plats där hon var säker på att hon redan hade letat.

Hon fortsatte längs korridoren med de många porträtten. Hennes make Eriks förfäder betraktade henne med tunga, bedömande blickar från förgyllda ramar. De flesta var män med samma markerade haka och genomträngande blick som hennes man. När hon kom till slutet av raden, stannade hon framför ett porträtt som var täckt med ett tunt, gråaktigt skynke.

”Det där får du inte röra.”

Agnes ryckte till. Astrid Bergström stod i den andra änden av korridoren, rak i ryggen och med sitt gråa hår ordentligt uppsatt. Svärmodern rörde sig ljudlöst mot henne med den där värdigheten som kom av generationers privilegier och självsäkerhet.

”Förlåt,” sa Agnes. ”Jag ville bara se…”

”Det finns saker i det här huset som inte är avsedda att ses,” avbröt Astrid. Hennes röst var lugn men bestämd. ”Om du ska bli en del av familjen Bergström måste du lära dig att respektera våra traditioner. Vissa delar av familjens historia stannar inom familjen.”

Astrid rätade på en vas med vissna blommor på ett sidobord. ”Du borde vila. I ditt tillstånd är det inte lämpligt att vandra omkring ensam.”

Agnes nickade lydigt, medveten om den subtila kritiken. Under de tre månader hon bott på godset hade hon försökt anpassa sig till sin nya roll, men svärmodern gjorde det ständigt klart att hon, som dotter till en enkel läkare från Stockholm, aldrig skulle passa in fullständigt i familjen Bergströms anrika värld.

”Erik kommer hem sent ikväll,” fortsatte Astrid. ”Affärer i Växjö. Hilda har tänt i ditt rum. Jag föreslår att du vilar där.”

När Agnes återvände till sitt sovrum hade mörkret redan börjat falla. Hilda, den gamla hushållerskan, stod vid den öppna spisen och rörde i glöden.

”Frun ska se till att hålla sig varm nu,” sa Hilda utan att vända sig om. ”Det blir en kall natt.”

Det var något i Hildas röst som fick Agnes att stanna upp. ”Hilda, vet du varför det finns ett täckt porträtt i östra korridoren?”

Hilda vände sig om långsamt. Hennes åldrande ansikte, fårat av årtionden i familjen Bergströms tjänst, var uttryckslöst.

”Det finns många familjehemligheter på Lindekulla, frun,” sa hon slutligen. ”Och en del hemligheter är bäst lämnade orörda.”

”Men jag är en del av familjen nu,” protesterade Agnes. ”Borde jag inte få veta?”

”En del hemligheter förtjänar att förbli just hemligheter,” svarade Hilda. ”I gamla hus som detta finns minnen i väggarna. Ibland vaknar de.”

Agnes kände en rysning som inte hade med rummets kyla att göra. ”Vad menar du?”

Hilda plockade upp sitt stearinljus. ”Gamla familjer som Bergströms har alltid sina… bördor att bära. Generation efter generation.” Hon gjorde korstecknet över bröstet. ”Lägg märke till när föremål flyttar sig, frun. Det börjar alltid så. När spöken från det förflutna vaknar.”

Den natten drömde Agnes om ett barn som sprang skrattande genom godsets korridorer.

Under de kommande veckorna tycktes fenomenen öka i intensitet. Agnes hade börjat föra en liten dagbok över händelserna, dold under madrassen där Erik inte skulle hitta den. Dörrar öppnades och stängdes med dunsar mitt i natten. Ibland vaknade hon av att något kallt strök över hennes ansikte. Vid ett tillfälle hittade hon alla lådor i sitt toalettbord utdragna och innehållet spritt över golvet, trots att ingen hade varit i rummet.

Erik avfärdade hennes oro. ”Kära du, det är ett gammalt hus. Vinddraget kan vara förbryllande. Och i ditt tillstånd är det naturligt att vara lite extra känslig.”

Han kysste henne på pannan innan han återvände till sitt kontor för att arbeta. Agnes förstod att han inte ville uppmuntra det han betraktade som hysteriska inbillningar hos sin gravida hustru.

En eftermiddag upptäckte Agnes en liten dörr under huvudtrappan som hon aldrig tidigare lagt märke till. När hon öppnade den fann hon en smal trappa som ledde ner till vad som verkade vara en källare. Hon hämtade en lykta och började försiktigt ta sig nerför de slitna trappstegen.

Källaren var betydligt större än hon hade förväntat sig. Mörka tunnlar ledde i olika riktningar, och luften var fuktig och unken. Agnes höll upp lyktan och såg långa rader av hyllor fyllda med gamla flaskor och konservburkar. Hon rörde sig långsamt djupare in, driven av en nyfikenhet hon inte kunde förklara.

I ett av de bortre rummen stod en ensam vagga. Den var tillverkad av mörkt trä, utsökt snidad men täckt av årtionden av damm. Bredvid stod en liten barnstol, och på en hylla ovanför låg något som såg ut som ett söndertrasat gosedjur.

När Agnes närmade sig vaggan började den sakta gunga fram och tillbaka. Först nästan omärkligt, sedan med allt kraftigare rörelser. Samtidigt sjönk temperaturen drastiskt. Agnes andedräkt bildade små vita moln i den plötsliga kylan.

”Vem är där?” viskade hon.

Ett ögonblick senare slocknade lyktan. I det kompakta mörkret hörde Agnes en röst, knappt mer än ett andetag: ”Han tog honom från mig.”

Agnes fumlade panikartat efter tändstickor, men innan hon hann tända lyktan igen kände hon hur något grep tag i hennes handled – fingrar, små som ett barns men iskalla. Hon skrek och sprang, snubblande genom mörkret, tills hon hittade trappan och rusade uppför den.

Hon stötte nästan omkull Hilda som stod vid foten av huvudtrappan.

”Frun ser ut som om hon sett ett spöke,” sa Hilda med en min som var svår att tyda.

Agnes försökte lugna sin andning. ”Vad… vad finns i källaren? Det står en vagga där nere.”

Hildas ögon smalnade. ”Ni borde inte vandra omkring ensam, särskilt inte i era omständigheter. Källaren kan vara farlig.”

”Jag hörde en röst,” insisterade Agnes. ”Och vaggan rörde sig av sig själv. Jag vet att det låter vansinnigt, men…”

”Det är inte vansinnigt,” avbröt Hilda oväntat. Hon såg sig nervöst omkring innan hon sänkte rösten. ”Lyssna noga. Det finns en historia i den här familjen som ingen talar om. En familjehemlighet som blivit en spökhistoria genom åren.”

Agnes lyssnade intensivt medan Hilda fortsatte.

”För tre generationer sedan födde Eriks farfars syster ett barn utom äktenskapet. Ett oerhört skandal på den tiden. Barnet… sägs ha försvunnit under mystiska omständigheter. Officiellt dog det av naturliga orsaker, men tjänstefolket viskade om annat.”

”Vad hände med modern?”

”Hon tog sitt liv kort därefter. Hängde sig i östra flygeln.” Hilda gjorde återigen korstecknet. ”Sedan dess har det funnits… störningar… i huset. Särskilt när en ny Bergström väntas. Som om något försöker varna.”

”Varna för vad?”

Hilda skakade på huvudet. ”Vi borde inte prata mer om detta. Men var försiktig, frun. Familjehemligheter har ett sätt att komma till ytan, särskilt i gamla hus som detta. Och när de gör det…” Hon tystnade abrupt när de hörde Astrids steg i korridoren.

Den kvällen, när Agnes försökte berätta för Erik om sina upplevelser, blev han irriterad.

”Nog nu med dessa fantasier, Agnes. Jag förstår att du är uttråkad här ute på landet, men jag kan inte ha dig uppröra min mor med spökhistorier och snoka runt i husets privata utrymmen.”

”Men Erik, jag försäkrar dig att något konstigt pågår.”

Han grep henne hårt om handleden. ”Det är tillräckligt! Du är här för att föda min arvinge, inte för att gräva i familjens förflutna. Du är redan ett störande element i detta hus; gör det inte värre genom att sprida vidskepelse bland tjänstefolket.”

När han släppte henne såg hon i hans ögon något hon aldrig sett förut – en skymt av den kalla, hårda Bergströmska blicken som hon så ofta märkt i porträtten. För första gången kände Agnes rädsla inför sin make.

Senare den natten vaknade Agnes av att något kallt rörde vid hennes mage. När hon slog upp ögonen såg hon siluetten av ett barn stående vid hennes säng.

”Han kommer göra samma sak igen,” viskade barnet innan det försvann i mörkret.

Under de kommande dagarna eskalerade aktiviteten i huset. Böcker slungades från hyllor. Glasrutor sprängdes utan förklaring. Vid ett tillfälle fann Agnes att någon hade ristat orden ”Rädda barnet” på insidan av badrumsspegeln.

Erik blev alltmer irriterad över vad han kallade hennes ”hysteriska inbillningar”, och Astrid behandlade henne med knappt dold fientlighet. Endast Hilda verkade förstå att något verkligen var fel.

En eftermiddag när Agnes vilade i biblioteket, närmade sig Hilda med en kopp te och satte sig sedan oväntat bredvid henne.

”Det blir värre, inte sant?” frågade den gamla kvinnan.

Agnes nickade. ”Ingen tror mig.”

”Familjen Bergström är skicklig på att förneka obehagliga sanningar,” sa Hilda. ”Det är så generationsförbannelsen fortsätter.”

”Förbannelse?”

Hilda såg sig nervöst omkring innan hon fortsatte. ”Det täckta porträttet ni försökte se – det är av Eleonora Bergström, kvinnan som förlorade sitt barn. Hon var syster till Eriks farfar. Men vad familjen aldrig berättat är att det var hennes egen bror som beordrade att barnet skulle… tas bort.”

Agnes kände hur blodet frös till is i ådrorna. ”Menar du att…”

”Barnet var resultatet av en kärleksaffär med en dräng. Det hotade familjens anseende. Så brodern, med husfaderns godkännande, såg till att problemet försvann.”

”De mördade ett barn?” Agnes röst var knappt hörbar.

”Det officiella beskedet var att barnet dog av feber. Men jag var ung då, arbetade i köket. Jag hörde skriken den natten.” Hilda blundade som för att stänga ute minnet. ”Nästa morgon var barnet borta. Eleonora hängde sig dagen därpå.”

Agnes kände sig illamående. ”Och ni tror att det är hennes ande som hemsöker huset?”

”Inte bara hennes. Det är barnet också. Jag tror att de förtryckta traumana från det förflutna har skapat något…” Hilda sökte efter ordet, ”…en poltergeist. En vålnad driven av vrede och förtvivlan. Och jag fruktar att den har fixerat sig vid er och ert ofödda barn.”

”Varför just mig? Varför nu?”

”Kanske för att ni är en utomstående, någon som kan avslöja sanningen. Eller kanske…” Hilda tystnade, som om hon var ovillig att fortsätta.

”Kanske vad?”

”I folktron sägs det att vissa mönster upprepar sig i familjer, generation efter generation. Som om förfädernas synder måste utkrävas genom deras ättlingar.” Hilda tog Agnes händer i sina. ”Var försiktig med er make, frun. Bergströms män har alltid värdesatt familjens namn över allt annat. Till och med över liv.”

Den kvällen anordnade Astrid en middag för några lokala dignitärer. Trots sitt tillstånd förväntades Agnes vara den perfekta värdinnan. Mitt under middagen, när Eriks affärspartner skröt om någon lyckad transaktion, hörde Agnes plötsligt barnskrattet igen. Den här gången inte bara i hennes huvud – alla gäster tystnade och utbytte förvirrade blickar.

”Vad i hela…” började en av gästerna.

I nästa ögonblick började alla glas på bordet att vibrera. Långsamt först, sedan allt kraftigare tills de exploderade, ett efter ett. Kristallskärvor och rött vin sprutade över den vita duken och gästernas fina kläder.

I kaoset som följde reste sig Agnes och såg en liten pojke stå i dörröppningen till matsalen. Hans ansikte var blekt, nästan genomskinligt, och hans ögon var tomma svarta hål. När han pekade på henne rörde sig hans läppar, men hon kunde inte höra vad han sa över gästernas skrik.

Erik tog ett hårt grepp om hennes arm. ”Gå upp till ditt rum. Nu.”

”Men Erik, såg du inte…?”

”Gör som jag säger!” väste han. Hans ansikte var förvridet av ilska och något annat – rädsla.

När gästerna hade gått, stormade Erik in i hennes rum. Hans vanligtvis välkammade hår var i oordning och han luktade whiskey.

”Du har gjort mig till åtlöje,” sa han med darrande röst. ”Min mor berättade om dina besök i källaren, ditt snokande i familjens historia.”

”Erik, det finns något i det här huset som…”

”Nog!” skrek han. ”Från och med nu är du begränsad till ditt rum och trädgården. Ingen mer vandring i korridorerna, inga fler samtal med tjänstefolket. Du håller dig lugn och väntar på att föda min son. Efter det kan vi diskutera din… mentala hälsa.”

Agnes såg på sin make, plötsligt främmande för henne. ”Du vet, eller hur? Du vet vad som hände med barnet.”

Erik bleknade något. ”Gammalt skvaller och vidskepelse. Inget för en modern man att bry sig om.”

”Men du tror tillräckligt för att vara rädd,” sa Agnes. ”Jag kan se det i dina ögon.”

Han slog henne. Inte hårt, men tillräckligt för att få henne att tappa balansen. När hon återfann den såg hon att Astrid stod i dörröppningen, uttryckslös.

”Det är för ditt eget bästa,” sa den äldre kvinnan. ”Vissa saker är bättre glömda.”

Efter att de lämnat henne ensam hörde Agnes låset vridas om. Hon var fånge i sitt eget rum.

Vid midnatt vaknade Agnes av en intensiv kyla. I den svaga månljuset från fönstret kunde hon se sin andedräkt som vita moln. En doft av fuktig jord fyllde rummet.

Vid fotändan av sängen stod pojken. Hans gestalt flimrade som en dålig fotografi, ibland solid, ibland genomskinlig. Jord droppade från hans kläder ner på det dyrbara persiska mattorna.

Bakom honom skymtade en annan silhuett – en kvinna i en lång, mörk klänning. Hennes hals var onaturligt vinklad, och när hon rörde sig hängde hennes huvud på ett sätt som antydde ett brutet nacke.

”De begravde honom under päronträdet,” viskade kvinnan med en röst som lät som prasslet av torra löv. ”Min lilleprins. Min älskade gosse.”

Agnes pressade sig mot sänggaveln, ena handen skyddande över sin mage. ”Vad vill ni mig?”

”Historia upprepar sig,” svarade kvinnan – Eleonora. ”Min bror tog mitt barn från mig. Hans barnbarn planerar samma sak för ditt.”

”Erik skulle aldrig…” började Agnes, men tystnade när hon mindes Eriks reaktion, hans ögon fyllda av rädsla och hans beslutsamma ton när han låste in henne.

Pojken rörde sig närmare sängen, hans fötter svävande några centimeter över golvet. Han sträckte ut en hand som om han ville röra vid Agnes mage.

”Hjälp oss,” sa Eleonora. ”Avslöja sanningen. Ge oss rättvisa så att vi kan vila.”

”Hur?” frågade Agnes. ”Jag är inlåst. Ingen lyssnar på mig.”

”Under päronträdet,” upprepade Eleonora. ”Bevisen finns där. Min lillebror skrev ner allt i sin dagbok. Han var svag, plågad av skuld. Han begravde dagboken med min son.”

”Varför hjälper ni mig?” Agnes röst darrade. ”Jag har sett vad ni kan göra – förstöra, skrämmas. Ni kunde ha skadat mig om ni ville.”

Pojkens kalla hand rörde vid hennes panna. En ström av bilder fyllde hennes sinne: Eleonora som skriker när hennes bror tar barnet från henne. En mörk natt. En man som gräver under ett träd. En liten kropp insvept i en filt.

”Vi vill inte skada,” sa Eleonora. ”Vi vill frigöras. Men vi har varit här så länge… vreden växer. Snart kan vi inte kontrollera den. Tiden rinner ut.”

Bilden i Agnes huvud förändrades. Nu såg hon Erik tala lågmält med Astrid. ”…efter födseln… barnhemmet i Malmö… ingen kommer att veta… bättre att hon återhämtar sig på sanatorium…”

Agnes förstod plötsligt att de planerade att ta hennes barn från henne. Någon icke specificerad skandal, kanske en falsk anklagelse om mental instabilitet, och hon skulle förvisas till ett sanatorium medan hennes barn växte upp utan att veta vem hon var.

”Ni måste hjälpa mig komma ut,” vädjade Agnes.

Eleonoras gestalt böjde sig fram. ”Vi kan inte. Vi är bundna till huset, till våra kvarlevor. Men vi kan skapa… en distraktion.”

I nästa ögonblick hördes ett öronbedövande brak från bottenvåningen, följt av skrik. Agnes kände hur dörrlåset klickade upp. När hon öppnade dörren såg hon Hilda komma springande genom korridoren.

”Hela matsalen är i uppror!” flämtade den gamla kvinnan. ”Möbler flyger genom luften! Fröken Astrid är hysterisk!”

Agnes grep tag i Hildas arm. ”Lyssna noga. Jag behöver din hjälp. Det finns bevis begravt under det gamla päronträdet. Om du hjälper mig, kan vi kanske stoppa det här en gång för alla.”

Hilda såg på henne med en blandning av rädsla och beslutsamhet. ”Jag har sett för mycket i det här huset för att tvivla längre. Kom, jag vet en bakväg ut.”

De tog sig ut genom köket medan kaoset fortsatte i huvudbyggnaden. Snön hade upphört och ett tunt månsken lyste upp den frusna trädgården. Det gamla päronträdet stod i trädgårdens bortre hörn, naket och förvridet i vintermörkret.

”Vi måste gräva,” sa Agnes.

”Marken är frusen,” invände Hilda.

Men när de närmade sig trädet, såg de att jorden runt stammen var mjuk och nyligen omrörd, som om någon – eller något – redan hade börjat arbetet.

De grävde med händerna i den kalla jorden. Efter bara några minuter stötte Agnes fingrar mot något hårt. En liten träkista, inte större än en skokartong. Bredvid den låg en läderbunden bok, förseglad i en vaxduk.

När hon öppnade kistan, fann hon kvarlevorna av ett litet barn, knappt mer än ett spädbarn. Tårar fyllde hennes ögon.

”Stackars liten,” viskade Hilda och gjorde korstecknet.

Agnes tog dagboken och öppnade den försiktigt. I det svaga månskenet kunde hon läsa en bekännelse skriven av Eriks farfars bror, som beskrev hur han hade kvävt sin systers barn och begravt det i hemlighet.

”Vi måste ta det här till sheriffen,” sa Agnes.

”För sent.”

De vände sig om och såg Erik stå där, hans ansikte upplyst underifrån av lyktan han höll, vilket gav honom ett groteskt utseende. Bakom honom stod Astrid, hennes ögon vida av fasa vid åsynen av den lilla kistan.

”Lämna över den där,” sa Erik och sträckte ut handen mot dagboken.

”Nej,” sa Agnes. ”Det är dags att sanningen kommer fram. Familjen Bergströms hemligheter har orsakat tillräckligt med lidande.”

”Du förstår inte,” sa Astrid. Hennes röst var tunnare nu, nästan bedjande. ”Om detta kommer ut… vi skulle förlora allt. Vårt namn, vår position…”

”Och det är viktigare än ett mördat barn?” frågade Agnes. ”Viktigare än en syster som drevs till självmord? Viktigare än alla hemsökta familjer som bott i detta hus sedan dess, plågade av er förtryckta familjehemlighet?”

Något tycktes brista i Astrid. ”Jag var bara ett barn när det hände. Men jag såg… jag såg min far bära ut kistan. Jag har levt med den vetskapen hela mitt liv, burit bördan av vår familjehemlighet.” Hon vände sig till sin son. ”Erik, det är nog nu. Låt det vara över.”

Erik verkade sliten mellan ilska och förvirran. ”Mor, du kan inte mena…”

”Ett spöke från det förflutna har hemsökt denna familj i tre generationer,” avbröt Astrid. ”Det är dags att det får vila.”

Agnes såg på sin make. ”Du tänkte ta vårt barn från mig, eller hur? Precis som din förfader tog Eleonoras son.”

Erik sjönk ner på knä i snön. ”Jag ville bara skydda vårt namn. Mor sa att du började bli instabil, farlig för barnet…” Han såg upp på sin mor med anklagande blick. ”Du sa att det var för hennes eget bästa.”

Astrid såg bort, plötsligt åldrad bortom sina år.

Ett ögonblick senare uppstod en virvel av kall vind runt dem. Eleonoras och pojkens gestalter materialiserades, tydligare än tidigare, nästan solida.

”Min son,” viskade Eleonora och sträckte ut sina armar mot kistan.

Agnes förstod instinktivt vad som måste göras. ”Ta honom,” sa hon till anden. ”Ta honom och ge honom den vila han förtjänar.”

Eleonora böjde sig över kistan. När hennes händer rörde vid de små benen, blev ett glödande ljus synligt. Pojkens gestalt dansade runt dem i en cirkel, hans skratt nu ljust och glatt istället för hemskt.

”Familjehemligheter blir till spöken när de inte får vila,” sa Agnes mjukt. ”Det är vad som händer när familjehemligheter kommer till ytan – antingen förstör de dig, eller så befrias du från dem.”

När morgonen grydde stod Agnes ensam vid päronträdet. Kistan var nu ordentligt begravd, markerad med en liten sten. Erik och Astrid hade gått tillbaka till huset, tysta och skakade. Hilda hade stannat kvar längst, hållande Agnes hand medan de såg hur Eleonoras och pojkens gestalter långsamt bleknade i gryningsljuset.

Under våren som följde förändrades Lindekulla gods. Erik, djupt skakad av avslöjandena, hade erkänt allt för myndigheterna. Familjens anseende skadades, men överraskande nog fanns det en befrielse i sanningen som långsamt började läka generationers gamla sår.

Agnes födde en dotter i april, när de första päronblommorna slog ut. Hon döpte henne till Sofia Eleonora, ett namn som Erik accepterade utan protest. Han hade förändrats sedan den natten, mindre hård, mer medveten om vikten av sanning över anseende.

Astrid lämnade godset för att bo hos sin syster i Stockholm, oförmögen att hantera minnena som nu fritt vandrade i dess korridorer. Innan hon reste, gjorde hon något oväntat – hon gav Agnes nyckeln till den lilla dörren under trappan.

”Det är dags att ljuset når alla hörn av detta hus,” sa den äldre kvinnan. ”Kanske kan nästa generation bli fri från det förtryckta arvet.”

Hilda stannade kvar, nu mer öppen om de historier och folktro hon kände till. Hon lärde Agnes om gamla skyddsritualer och hjälpte henne att rensa huset från dess mörka energier.

Poltergeistaktiviteten hade upphört helt. Ibland, när Agnes gick genom korridorerna nattetid för att se till sin dotter, kunde hon svära på att hon såg en skymt av Eleonora som log mot henne från skuggorna, eller hörde ett avlägset, glatt barnskratt. Men det var inte längre skrämmande – mer som ett eko av något som äntligen funnit frid.

En dag tog Agnes ner skynket från det täckta porträttet. Det visade en vacker ung kvinna med milda ögon och ett leende som hade något sorgset över sig. Agnes lät porträttet hängas på en hedersplats i biblioteket, där solljuset kunde nå det.

Under de tyngsta dagarna, när arvet efter familjens mörka hemligheter fortfarande kändes i husets atmosfär, gick Agnes till päronträdet med sin dotter i famnen och berättade historien om Eleonora och hennes son. Inte som en spökhistoria, utan som en påminnelse om vikten av sanning och rättvisa.

”Vi bär alla på hemligheter,” berättade hon för sitt barn som sov fridfullt i hennes armar. ”Men det är hur vi hanterar dem som avgör om de förvandlas till spöken som hemsöker oss, eller till lärdomar som befriar oss.”

Ibland, när vinden var stilla och skymningen föll över Lindekulla gods, tycktes hela huset andas ut en lång, befriande suck – som om generationsförbannelsen äntligen hade brutits.

Men Agnes visste att gamla gods som detta alltid behåller vissa hemligheter för sig själva. I de djupaste källarvindlingarna, i de högsta vindskuporna, väntade kanske andra berättelser på att avslöjas. För familjehemligheter blir alltid till spökhistorier med tiden, vare sig de berättas eller ej.