Jag har aldrig trott på det övernaturliga. Spöken, väsen, andar – allt sådant har alltid varit rena fantasier för mig. Som lärare i naturvetenskap på högstadiet har jag ägnat mitt yrkesliv åt att förklara världens mysterier genom fakta och logik. Men en mystisk skogsupplevelse jag hade för tre veckor sedan har förändrat allt.

Det började som en helt vanlig fredagkväll. Barnen var hos sin pappa för helgen, och istället för att sitta ensam i lägenheten bestämde jag mig för en promenad. Skogen bakom vårt bostadsområde har alltid varit min tillflyktsort när ensamheten känns för tung. Den kvällen var himlen täckt av tunga moln, och meteorologen hade varnat för regn. Men jag brydde mig inte. Ibland behöver man bara känna naturens kraft omkring sig.

Klockan var strax efter fem när jag klev in bland träden. Skymningen kom tidigt, och mörkret verkade krypa nedför stammarna. Vinden tog i, piskade löv och kvistar omkring mig. Det var kyligare än jag hade förväntat mig. Jag drog jackan tätare omkring mig och vandrade djupare in i den allt mörkare skogen.

Efter tjugo minuters vandring hörde jag det. Ett dovt skrik som inte lät som något djur jag kände till. Det var avlägset, men ändå tillräckligt nära för att få mig att stanna upp. Ljudet kom igen, längre bort den här gången. En rysning letade sig uppför min ryggrad, och det hade ingenting med kylan att göra.

”Bara en fågel,” mumlade jag för mig själv. Men innerst inne visste jag att inget fågelläte lät så… mänskligt. Så desperat.

Jag borde ha vänt om då. Det började regna, först lätt, sedan allt kraftigare. Dropparna smattrade mot lövverket, skapade ett kakofoniskt brus som borde ha dränkt alla andra ljud. Men ändå kunde jag höra dem. Viskningarna.

De var svaga först, som löv som prasslade i vinden. Men när jag lyssnade noggrannare förstod jag att det var röster. Omöjligt att urskilja ord, men definitivt röster som talade mellan träden. Mitt förnuft sökte förklaringar – vandrare i närheten, kanske ljudet från närliggande hus som förvrängdes av vinden. Men här, flera kilometer in i skogen, verkade sådana förklaringar allt mindre sannolika.

Regnet ökade i intensitet. Jag var genomblöt, frusen och allt mer övertygad om att denna mystiska skogsupplevelse var resultatet av min överaktiva fantasi, förstärkt av väder och skymning. Jag vände om, besluten att hitta vägen tillbaka innan mörkret blev totalt.

Men stigen jag följt var nu borta. 

”Det här är löjligt,” sa jag högt till ingen särskild. ”Jag har gått här hundratals gånger.”

Som svar tycktes skogen själv andas omkring mig. Träden svajande inte bara av vinden utan i en rytm som kändes… medveten. För första gången i mitt liv kunde jag känna skogsmystik som något mer än bara en romantisk idé – det var en närvaro, tung och gammalt som tiden själv.

Det dova skriket kom igen, närmare nu. Jag snurrade runt, försökte lokalisera källan. Var det framför mig? Bakom? Det verkade komma från alla håll samtidigt. Viskningarna blev tydligare, och nu kunde jag nästan urskilja ord.

”*…kommer tillbaka…*”
”*…alltid varit här…*”
”*…en av oss…*”

Min rationella hjärna kämpade för att förklara det som oförklarliga fenomen i skogen – ekon, vindljud, min egen utmattning. Men mitt hjärta visste bättre. Något var där ute.

Jag började springa, utan att bry mig om riktningen. Regnet piskade mitt ansikte, grenar rispade mina armar, men rädslan drev mig framåt. Efter vad som kändes som en evighet snubblade jag ut på en liten glänta.

Och där stod de. Skepnader, knappt synliga i regndimman. De liknade människor men var… annorlunda. Längre, tunnare, med drag som var alldeles för symmetriska för att vara mänskliga. Skogens väsen, inga andra ord kunde beskriva dem. De stod i en cirkel, orörliga, och verkade vänta.

På mig.

Min första instinkt var att fly, men benen vägrade lyda. Jag stod frusen på platsen. Inte av rädsla, insåg jag, utan av en märklig känsla av… igenkännande.

En av skepnaderna steg fram. Dess ansikte skiftade som skuggor under löven, omöjligt att fokusera på.

”Du har återvänt,” sa den med en röst som lät som prasslande löv och rinnande vatten.

”Jag har aldrig varit här förut,” protesterade jag, men orden kändes falska på min tunga.

”Du har alltid varit här,” svarade skepnaden. ”En del av dig, den äldsta delen, har alltid tillhört skogen.”

Viskningarna runt omkring oss ökade, och plötsligt kände jag det – en resonans inom mig, som om något vaknade. Minnen som inte var mina egen började strömma genom mitt medvetande. Årstider som passerat, liv som fötts och dött under dessa träd, århundraden av tystnad och väntan.

”Vad är det här?” viskade jag. ”Vad händer med mig?”

”Du glömde,” sa skepnaden. ”Du gick ut i världen av människor och glömde din sanna natur. Men skogen glömmer aldrig sina egna.”

Regnet avtog plötsligt, och molnen ovanför skingrades tillräckligt för att låta månskenet sippra ner genom grenverket. I det silvriga ljuset kunde jag äntligen se varelserna tydligt. De var vackra på ett sätt som inget mänskligt kunde vara – förkroppsliganden av naturens egen kraft och mystik.

Och när jag såg ner på mina händer, insåg jag att de inte längre var de händer jag kände. Mina fingrar var längre, elegantare, med hud som påminde om björkbark. En skälvning av både rädsla och underlig glädje gick genom mig.

”Vad har ni gjort med mig?” frågade jag.

”Ingenting,” sa skepnaden. ”Vi har bara påmint dig. Du är ett av skogens väsen, förlorad för länge sedan när du blev fascinerad av människornas värld. Du tog deras form, levde bland dem, till och med övertygade dig själv om att du var en av dem.”

”Men mina barn…” 

”De bär ditt blod, din sanna natur. De kommer att hitta vägen tillbaka när tiden är inne. Precis som du gjorde.”

Sanningen sköljde över mig som det kalla regnet. Hur jag alltid känt mig annorlunda, aldrig riktigt passat in. Hur jag alltid dragits till skogen, känt mig levande bland träden på ett sätt jag aldrig gjorde bland människor. Den mystiska skogsupplevelsen var inte ett möte med det okända – det var en återförening.

När gryningen närmade sig, steg jag in i cirkeln bland mina likar. Mina kläder föll bort som höstlöv, onödiga nu. Ensamheten som plågat mig så länge smälte bort. Här, bland skogens andar, var jag äntligen hemma.

Ibland, när människor vandrar i skogen, hör de dovt skrik i fjärran. Ibland känner de viskningar bära mellan träden. De kallar det skogsmystik, oförklarliga fenomen i skogen. De har ingen aning om att vi står bredvid dem, iakttar dem, minns hur det var att tro att vi var som de.

Och jag, som en gång var lärare och mor, vakar nu över mina barn på avstånd. Jag väntar tålmodigt på den dag då även de kommer att uppleva sin mystiska skogsupplevelse, när de kommer att minnas sin sanna natur och återvända hem till oss, till skogen som aldrig glömmer sina egna.