Inristade Symboler: När Barndomshemmet Avslöjar Sina Demoniska Hemligheter

Det var aldrig min avsikt att återvända. Gården hade stått tom i femton år, sedan mamma dog. Den förvaltades av min farbror som arrenderade ut marken men lät huset stå orört. ”Det säljs med inventarier när du känner dig redo,” hade han sagt. Jag hade aldrig känt mig redo, förrän nu när ekonomin rasade samman under mina fötter och pandemiefterdyningarna efterlämnat mig utan jobb, utan pojkvän, och med en känsla av tomhet jag inte kunde skaka av mig.

Engla, min äldsta vän, hade kört mig dit, hennes bil tungt lastad med det lilla jag ägde.

”Är du säker på det här, Klara?” frågade hon när vi svängde in på den igenvuxna grusvägen som ledde fram till gården. ”Du har aldrig velat prata om det här stället. Hela den här regionen ger mig kalla kårar.”

Jag svalde hårt. Hon hade rätt. Jag hade systematiskt undvikit allt som hade med mitt barndomshem att göra. Hade till och med hittat ursäkter när Engla ville åka på utflykter till den närliggande landsbygden. Men jag var 31 år och pank. Alternativet var hennes soffa, och jag kunde inte utsätta vår vänskap för det.

”Det är bara ett hus,” svarade jag, även om vi båda visste att det var en lögn.

Återkomsten till landsbygdens demoniska symboler i barndomshem

Huset materialiserade sig ur dimman. Det var större än jag mindes det, en gammal tvåvåningsbyggnad av mörknat trä med ett brant sluttande plåttak. Klockan var bara fyra, men novembermörkret hade redan börjat falla, och de tomma fönstren stirrade på oss som svarta, blinda ögon. Bakom huset sträckte sig fälten, nu bara nakna, plogade ytor av svart jord. Längre bort skymtade skogen, ett mörkt streck mot den grå himlen.

Engla stannade bilen på gårdsplanen, men stängde inte av motorn. ”Jag vet att du behöver det, men… jag får en konstig känsla här.”

För ett ögonblick övervägde jag att vända om. Att återvända till staden, kanske bo med Engla tills jag hittade något nytt. Men så såg jag på mina händer, märkte hur de darrade. Det är bara ett hus, tänkte jag igen. Och jag måste konfrontera det förr eller senare.

Jag klev ur bilen, och Engla följde motvilligt efter. När vi närmade oss verandan upptäckte jag något som fick mig att stanna till. I det avtagande ljuset såg jag något i det mörknade träet runt dörren.

”Vad fan är det där?” mumlade Engla och pekade på en serie inristningar runt dörrkarmarna.

Jag lutade mig närmare. Det var symboler, noggrant inristade i träet. Cirklar inom cirklar, linjer som korsade varandra i komplexa mönster, tecken som påminde om runor men som jag inte kände igen. Demoniska symboler i barndomshem var något jag hört talas om, men aldrig trott var verkligt.

”De… de var inte här förr,” sa jag, men något i mitt bakhuvud viskade att kanske, kanske hade de alltid funnits där, och jag hade bara valt att inte se dem.

Jag tog det nyckelknippa farbror Harald hade skickat mig och låste upp. Dörren öppnades med ett välbekant gnisslande. Insidan var mörk, och när jag tryckte på strömbrytaren inträffade ingenting.

”Elen måste vara avstängd,” mumlade jag. ”Farbror sa att det fanns ljus och tändstickor i köket.”

Vi tasade in, och jag ledde vägen genom tamburen mot köket. Allt såg ut precis som det hade gjort när jag lämnade det som sextonåring. Mammas jacka hängde fortfarande på kroken i hallen, lika dammig och livlös som husets övriga inredning.

I köket hittade jag ljusen i den översta lådan, precis där de alltid hade legat. Jag tände flera och placerade dem runt omkring, vilket gav rummet ett spöklikt, flimrande ljus. Sedan började vi bära in mina saker.

”Jag kan stanna i natt om du vill,” erbjöd sig Engla medan vi arbetade. ”Men jag måste åka tillbaka till stan imorgon. Har videokonferens klockan ett.”

Jag skakade på huvudet. ”Det är okej. Jag måste vänja mig vid det här stället oavsett. Det hjälper inte att skjuta upp det.”

När allt var inburet, stod vi i köket och såg oss omkring. Luften var tung av damm och något annat, något unket som jag inte riktigt kunde placera. Engla drog plötsligt efter andan.

”Se där,” sa hon och pekade mot väggen bredvid spisen.

I ljusskenet såg jag ännu fler symboler, likadana som de på dörren, inristade i väggens träpanel. De var subtila, som om någon hade försökt dölja dem under färgen, men ändå tydligt synliga nu när man visste var man skulle titta.

”De demoniska symbolerna i barndomshemmet… de är överallt,” viskade jag, och plötsligt mindes jag något från min barndom. Mamma som stod på en stol med en kniv i handen, ritandes något på väggen. När jag hade frågat vad hon gjorde, hade hon bara sagt, ”Det håller dem borta, älskling,” utan att förklara vilka ”dem” var.

Glömda barndomsminnen och ockulta symboler i gamla hus

När mörkret föll utanför, satt vi vid köksbordet med varsin kopp te som vi värmde på den gamla gasspisen. Tystnaden var tjock mellan oss.

”Visste du om det här?” frågade Engla till slut, och gestikulerade mot symbolerna.

Jag rynkade pannan. ”Nej… och ja. Jag tror att jag alltid vetat det på något sätt, men jag har tryckt undan det. Det fanns… ritualer som mamma brukade utföra. Jag trodde bara det var knäppa vidskepelser.”

”Vad för ritualer?” Englas ögon vidgades.

Jag tittade ner i min tekopp. ”Salt vid dörrar och fönster. Knivar under madrassen. Hon brukade sjunga något i källaren, men jag fick aldrig följa med ner dit. Hon låste alltid dörren.”

Engla svalde. ”Källardörren… var är den?”

Jag pekade mot en dörr bakom oss, halvt dold bakom skafferiet. ”Där. Men den var alltid låst.”

Engla reste sig och gick mot dörren, och jag följde efter. Handtaget gav efter utan motstånd. Dörren var olåst.

Det slog mig att jag, trots att jag bott här hela min barndom, aldrig hade sett källaren. När mamma dog, tog farbror Harald hand om allt praktiskt medan jag bodde hos Engla och hennes familj. Jag hade aldrig återvänt till huset, inte ens för att hämta mina saker. Harald hade packat dem åt mig.

Engla lyfte på en av ljusstakarna. ”Ska vi?”

Jag ville säga nej. Ville föreslå att vi skulle vänta till morgondagen, eller kanske för alltid. Men något inom mig drev mig framåt. De glömda barndomsminnena började återvända, som om de varit inlåsta bakom en dörr som nu stod på glänt.

”Okej,” sa jag till slut. ”Men var försiktig. Trappan är gammal.”

Ljuset från vår enda ljusstake kastade dramatiska skuggor när vi försiktigt tog oss nerför den smala trätrappan. Källaren var kall, och luften kändes tung och fuktig. Ljusskenet avslöjade en stor, öppen yta med lågt tak av råa träbjälkar. Mitt på golvet fanns en cirkel inristad i betongplattan, med samma symboler som på väggarna.

Engla flämtade till. ”Vad i helvete är det här, Klara? Det ser ut som… något från en skräckfilm.”

Men jag hörde knappt hennes ord. Minnen jag inte visste att jag hade blixtrade genom mitt medvetande. Mamma i källaren, ljus brinnande i en cirkel, hennes röst som mässade ord jag inte förstod. Och runt cirkeln – personer i mörka kläder, med ansikten jag nästan kände igen från byn.

Jag tog ett steg framåt, och min fot slog emot något på golvet. Jag böjde mig ner och fann en liten bok inbunden i brunt läder, gömd under en hög med gamla tidningar. Den var tunn och sliten, och på omslaget fanns samma symboler som på väggarna – demoniska symboler som tycktes nästan uråldriga.

Med skakande händer öppnade jag den. Sidorna var fyllda med min mammas handstil, men det fanns också andra stilar. Som en dagbok som passerat mellan flera händer. De flesta inläggen var daterade årtionden tillbaka, långt innan jag föddes.

”Vi måste skydda oss,” läste jag högt från en av sidorna. ”Han kommer om natten, genom sprickorna i verkligheten. Symbolerna håller honom på avstånd, men bara om vi upprätthåller pakten.”

Engla lutade sig över min axel, hennes ansikte blekt i ljusskenet. ”Vem är ’han’? Vad är ’pakten’?”

Jag bläddrade vidare, och hitta ett inlägg från min mammas handstil: ”Jag ångrar allt. Jag kan inte ge honom vad han vill ha. Inte ens för att rädda Bengt. Min dotter måste skyddas, oavsett kostnad.”

Min pappa, Bengt, hade dött innan jag föddes. Hjärtattack, hade mamma sagt. Men nu undrade jag om sanningen var mycket mörkare – om hon hade försökt göra något för att rädda honom, något fruktansvärt.

Plötsligt slocknade ljuset. Inte bara ljuset vi höll i handen, utan alla ljus uppe i huset. Vi stod i kompakt mörker.

”Helvete,” viskade Engla. ”Har du tändstickor?”

Men innan jag kunde svara, hörde vi något från våningen ovanför. Ett knarrande, som om någon gick över köksgolvet med tunga steg.

 

Psykologisk skräck på landsbygden när demoniska symboler vaknar

Vi frös till is där vi stod. Det var fotsteg där uppe. Långsamma, metodiska. Som om någon letade efter något. Eller någon.

”Vi måste härifrån,” viskade Engla, hennes röst knappt hörbar.

Men jag kunde inte röra mig. Något med ljudet från stegen fick mig att känna mig som ett barn igen. Rädd och hjälplös. Det väckte psykologisk skräck på landsbygden som jag inte känt på åratal.

”Klara, kom igen!” Engla grep tag i min arm och drog mig mot trappan. Men vi båda visste att den enda vägen ut var genom köket, där fotstegen nu hade stannat.

Vi stannade i trappan, med hjärtan som dunkade i brösten. Tändstickor – vi behövde ljus. Jag fumlade i fickan och fann asken jag hade stoppat där tidigare. Med darrande fingrar tände jag en, och den svaga lågan kastade spöklika skuggor runt oss.

Min tanke var att tända ljuset igen, men när lågan flammade upp, såg jag något som fick mig att tappa andan. På källarväggen, precis bredvid trappan, fanns en ny symbol. Eller rättare sagt, någon hade blottat en symbol som länge varit dold under färg och tapet. Den var större än de andra, mer komplex, med en central figur som såg ut som en man med djurliknande drag.

Och den pulserade, som om den andades. Som om den kommit till liv genom mörkret.

”De demoniska symbolerna i barndomshemmet,” stammade jag, ”de försöker berätta något för oss…”

Tändstickan brände ner till mina fingrar, och jag släppte den med ett litet rop. Vi stod återigen i mörker.

”Vi måste ta oss till bilen,” viskade Engla. ”På tre springer vi upp och rakt ut genom ytterdörren. Okej?”

Jag nickade, men insåg sedan att hon inte kunde se mig. ”Okej,” viskade jag tillbaka.

”Ett… två… tre!”

Vi rusade uppför trappan, ut i köket. Det var tomt, inga tecken på någon annan närvaro. Men något kändes annorlunda. Luften var tjockare, tyngre, som om själva mörkret hade substans.

Engla nådde ytterdörren först och ryckte i handtaget. ”Den är låst! Var är nyckeln?”

”I min jackficka,” sa jag, och fumlade efter den.

I samma ögonblick hörde vi ett ljud från vardagsrummet. Ett mjukt, rytmiskt ljud. Som om någon gungade i mammas gamla gungstol.

Jag hittade nyckeln och räckte den till Engla. Men medan hon försökte låsa upp, drogs min blick mot vardagsrummet. Hade jag precis sett ett svagt, rödaktigt sken där inne?

”Det går inte!” sa Engla frustrerat. ”Det är något fel med låset.”

Min kropp handlade innan mitt huvud hade bestämt sig. Jag tog ett steg mot vardagsrummet.

”Klara, vad gör du?” hissade Engla.

”Vi kommer inte ut,” sa jag, förvånad över hur lugn min röst lät. ”Och jag måste veta. Jag måste förstå vad som hände här.”

Vardagsrummet var dränkt i skuggor, men mitt i mörkret, i mammas gamla gungstol, fanns en silhuett. En mörk, människoliknande form som sakta gungade fram och tillbaka. Och där ett ansikte borde ha varit, fanns två glödande röda punkter. Ögon som lyste med en inre eld.

”Klara Jansson,” sa en röst, mjuk som sammet men med en underliggande hårdhet av stål. ”Äntligen har du kommit hem.”

De röda ögonen stirrade rakt in i min själ, och jag kände hur hela min kropp domnade. Jag ville springa, men mina ben vägrade lyda. Vill skrika, men min röst var borta.

”Vem… vad är du?” lyckades jag till slut pressa fram.

Ett skratt, lågt och melodiskt, fyllde rummet. ”Du vet vem jag är, Klara. Din mor visste. Din mormor visste. Alla kvinnorna i din släkt har vetat. De tecknade symbolerna för att hålla mig på avstånd, men också för att binda mig hit. För de behövde mig, precis som du kommer att behöva mig.”

Engla kom in i rummet bakom mig, hennes andning snabb och ytlig. ”Klara, vad i helvete?”

Varelsen i stolen vände sina brinnande ögon mot henne. ”Ah, Engla Svensson. Den eviga vännen. Den som alltid trott sig känna Klara bäst.” Det lät nästan roat. ”Men du har inte en aning om vem – eller vad – din vän verkligen är, eller hur?”

Engla backade ett steg. Jag kunde föreställa mig hennes skräckslagna ansiktsuttryck utan att behöva se det.

”Vad menar du?” frågade jag figuren.

”De demoniska symbolerna i barndomshemmet,” sa varelsen, ”är inte bara för att hålla mig ute. De är för att hålla dig inne, Klara. Din mor skapade ett koppel, en kedja mellan oss. För du är min, och jag är din. Sedan den natten när hon bad om min hjälp.”

När bortträngda barndomsminnen återuppväcker demoniska krafter

Plötsligt, som om varelsen hade öppnat en dörr i mitt sinne, strömmade minnen tillbaka. Minnena jag trängt bort, de som min hjärna hade begravt för att skydda mig. Som barn hade jag sett mer än jag borde. Sett min mor stå i källarcirkeln, omgiven av byns äldste, åkallande något – någon – från bortom vår värld.

”Min pappa…” viskade jag.

”Bengt Jansson,” sa varelsen, och namnet lät nästan ömt i hans mun. ”Din mor älskade honom över allt annat. När hans hjärta började svika, vände hon sig till mig. Jag kan rädda liv, Klara, men aldrig utan ett pris.”

”Vilket pris?” Jag kunde knappt höra min egen röst över det dunkande hjärtat i mitt bröst.

”Det första livet jag sparar kostar ett annat liv som betalning. Det andra livet kostar två. Det tredje kostar fyra. Och så vidare. Din mor erbjöd sin egen granne som betalning för din fars liv, en gammal änka som ingen skulle sakna. Men när hon väl förstod vad hon gjort, blev hon feg. Hon bröt vår pakt och använde symbolerna för att binda mig, för att förhindra att jag återvände för att kräva in det jag var skyldig.”

Varelsen reste sig långsamt från stolen, dess form verkade flyta som rök i mörkret. ”Och nu, Klara Jansson, är det din tur att betala din mors skuld. Eller erbjuda något annat i utbyte.”

Jag kände en hand på min arm. Engla stod bredvid mig, darrande men beslutsam. ”Vi lyssnar inte på det där… tinget, Klara. Det är en demon, den ljuger.”

Varelsen – demonen – skrattade igen, ett ljud som fick håren att resa sig på mina armar. ”Skeptikern Engla! Alltid så rationell. Men berätta, hur förklarar du det du ser framför dig? Hur förklarar du att du inte kan lämna detta hus?” Demonen tog ett steg närmare oss. ”De demoniska symbolerna i barndomshemmet håller er båda här, tills en pakt har slutits.”

”Vad vill du ha?” frågade jag, med en röst som lät starkare än jag kände mig.

”Det enkla svaret är: liv. Det råkar vara min valuta. Men det finns alternativ. Din mor band mig till denna plats. Jag kan inte lämna gården utan att bandet bryts. Om du river symbolerna, ger du mig frihet. Det skulle vara tillräcklig betalning för din mors skuld.”

Engla grep min arm hårdare. ”Du kan inte överväga att släppa ut den här varelsen i världen, Klara!”

Men en del av mig – en mörk, desperat del – övervägde faktiskt demonen erbjudande. Hur påverkar bortträngda barndomsminnen vuxenlivet i skräckberättelser? Precis så här – de förvränger ens omdöme, får en att överväga det otänkbara.

”Det finns ett tredje alternativ,” sa demonen, som om den kunde läsa mina tankar. ”Du kan ta din mors plats. Bli min ögon och öron i världen. Min prästinna, om du så vill. Du skulle förbli mänsklig, men… förbättrad. Med krafter bortom din vildaste fantasi.”

”Och till vilket pris?” frågade jag.

”Bara små tjänster då och då. Själar du leder till mig. Liv du offrar åt mig. Ingenting du inte skulle kunna rationalisera bort.” Demonen log, och jag kunde se dess tänder nu, vita och vassa i mörkret.

 

Vad händer när man återvänder till ett barndomshem med ockulta hemligheter

Tiden tycktes stå stilla medan jag övervägde demonens ord. Vad händer när man återvänder till ett barndomshem med ockulta hemligheter? Man tvingas konfrontera sin familjs arv, både det ljusa och det mörka. Man upptäcker att banden till det förflutna är starkare än man trott.

Engla stod tyst bredvid mig, men jag kunde känna hennes kropp darra. Hon var livrädd, men vägrade lämna mig ensam. Lojaliteten i den gesten träffade mig djupt.

”Jag kan inte släppa ut dig i världen,” sa jag till slut. ”Och jag tänker inte bli din marionett.”

Demonens röda ögon blixtrade ilsket. ”Då återstår bara priset i form av liv. Din mors skuld kräver åtta liv. Men eftersom du är hennes dotter, skulle jag acceptera ett. Ett enda liv, Klara. Och det behöver inte vara ditt eget.”

Demonens blick gled mot Engla, och jag kände hur min kropp stelnade av skräck och raseri. Den antydde att jag skulle offra min bästa vän.

”Du kan dra åt helvete,” fräste jag.

”Där kommer jag ifrån, Klara Jansson. Men vi kommer alla dit till slut. Frågan är bara när, och under vilka omständigheter.”

Ett vagt minne rörde sig i mitt undermedvetna. Något mamma hade sagt en gång, när hon trodde att jag sov. ”Demoner kan inte bryta en pakt, men de kan förvränga den. Leta efter kryphålet, det finns alltid ett.”

Jag tittade runt i rummet, och mina ögon föll på de demoniska symbolerna som jag nu kunde se överallt – på väggarna, i mönstret på golvbrädan, till och med inristat i möblernas trä. De demoniska symbolerna i barndomshemmet formade ett komplext nätverk, ett magiskt system som på något sätt band demonen till huset.

Och plötsligt förstod jag. Mammas dagbok hade nämnt ”pakten”, men också ”skydd”. Symbolerna var inte bara en bur för demonen – de var också ett skydd för huset och dess invånare.

”Du kan inte skada oss så länge vi är i huset,” sa jag, med ökande självsäkerhet. ”Symbolerna skyddar oss.”

Demonens ögon smalnade. ”Smart flicka. Men skyddet kräver underhåll. Symbolernas kraft avtar med tiden, särskilt när ingen lever här för att förnya dem. De har försvagats under alla år huset stått tomt. Snart kommer de att misslyckas helt, och då… då kan jag ta vad som är mitt.”

Jag vände mig till Engla. ”Vi måste förnya symbolerna. Vi måste förstärka dem.”

”Hur?” frågade hon, desperation i rösten.

Jag tänkte på dagboken i källaren. ”Instruktionerna måste finnas där. I mammas anteckningar.”

”Pinsamt förutsägbart,” mumlade demonen, men det fanns en edge av oro i dess röst nu. ”Precis som din mor. Hon trodde också att hon kunde lura mig med sina små ritualer och symboler. Men till slut upptäckte hon att priset alltid måste betalas.”

Vi började backa mot källardörren, men demonen gjorde ingen ansats att stoppa oss. I stället log den, ett leende som fick mitt blod att frysa.

”Spring, Klara Jansson. Gå och leta i din mors böcker. Men när gryningen kommer, kommer symbolerna ha bleknat bortom reparation, och då kommer jag att kräva vad som är mitt. Din själ, eller din väns. Du väljer.”

Uppgörelsen med familjens mörka arv och demoniska symboler

Vi störtade ner i källaren, där jag tände fler tändstickor och fann ett gammalt stearinljus. Med dess flackande ljus började vi bläddra febrilt i mammas dagbok.

”Här!” utbrast Engla efter vad som kändes som en evighet. ”Se här, det står något om ’förnyelsesritualen’.”

Jag lutade mig över hennes axel och läste de bleknade orden:

”Symbolerna måste förnyas under den mörkaste timmen, med blod från en familjemedlem, ritat med en silverdolk. Cirkeln i källaren är nyckeln – står man i den när ritualen utförs, påverkar den alla symboler i huset samtidigt. Men var försiktig, för cirkeln är både ett stängsel och en port. Det som binds kan också släppas fritt om ritualen utförs fel.”

”Vi behöver en silverdolk,” sa jag. ”Och blod. Mitt blod.”

Engla skakade på huvudet. ”Det här är vansinne, Klara. Vi borde försöka ta oss ut härifrån. Kanske kan vi krossa ett fönster…”

”Och sedan? Demonen sa att den är bunden till gården, inte bara huset. Och vi skulle aldrig hinna till bilen innan den fick tag i oss.”

Engla suckade tungt. ”Okej, så vi ska genomföra en blodsmagi-ritual baserat på instruktioner från en hundra år gammal dagbok, för att skydda oss mot en demon. Helt normalt.”

Trots situationens allvar, log jag svagt. ”Din sarkasm är alltid uppskattad.”

Vi började leta i källaren, och i en gammal trälåda under trappan fann vi det – en dolk med silverskimrande blad och handtag av mörkt trä. Bredvid låg en liten glasflaska fylld med en klar vätska och en bunke av lera.

Enligt dagbokens instruktioner, skulle jag blanda mitt blod med vätskan i flaskan – som visade sig vara saltvatten – och sedan använda blandningen för att dra över symbolerna i cirkeln.

”Jag gör det,” sa jag, och tog dolken.

Engla grep min arm. ”Vänta. Tänk efter. Den där saken där uppe vill ha våra liv. Hur vet vi att den inte bara försöker lura oss att genomföra en ritual som kommer att släppa den fri?”

Det var en bra fråga, en som jag själv hade funderat över. Men något i mitt hjärta sa mig att mammas dagbok talade sanning. Att hennes anteckningar verkligen var menade som ett skydd, inte en fälla.

”Jag tror på det här,” sa jag. ”Och vi har inga andra alternativ.”

Jag skar mig lätt över handflatan, och blod rann ner i skålen med saltvatten. Medan jag blandade, började jag läsa orden från dagboken som skulle ackompanjera ritualen:

”Med blod av mitt blod, binder jag dig. Med salt av jorden, stänger jag dig ute. Genom symbolerna, definierar jag dina gränser. Du är inte välkommen här, du som vandrar mellan världarna. Stanna i din domän, medan vi stannar i vår.”

När jag doppade fingret i blandningen och började följa symbolernas konturer i cirkeln, kändes det som om elektriska stötar for upp genom min arm. Luften blev tyngre, tjockare, och lampan flimrade våldsamt.

Ovanför oss, från våningen, hörde vi ett fruktansvärt vrål. Inte ljudet av något mänskligt, utan av en varelse vars vrede övergick allt som vi kunde föreställa oss.

”Skynda dig!” skrek Engla.

Jag flyttade mig snabbare runt cirkeln, och för varje symbol jag markerade, blev huset mer våldsamt. Det skakade nu, som i en jordbävning. Damm och murbruk regnade från taket.

Med en sista kraftansträngning drog jag den avslutande linjen i den centrala symbolen, och hela cirkeln började glöda med ett underligt, blåaktigt ljus.

Ovanför oss skrek demonen igen, och sedan blev det plötsligt tyst. Fruktansvärt tyst.

Engla och jag tittade på varandra, osäkra på om det fungerat. Försiktigt rörde vi oss mot trappan, och upp till bottenvåningen.

Huset var tyst och stilla. Inga tecken på demonen. Genom fönstren kunde vi se att det första morgonljuset började tränga in.

”Är det… över?” viskade Engla.

Jag gick till ytterdörren och vred på handtaget. Den öppnades utan motstånd. Frisk, kylig morgonluft strömmade in.

”Det fungerade,” sa jag med en suck av lättnad. ”Vi förnyade bindningen. Demonen är fortfarande här, men den kan inte skada oss så länge symbolerna består.”

Engla log svagt. ”Så… betyder det att du inte kan bo här ändå? Om du måste förnya bindningen regelbundet?”

Jag tittade runt i det gamla huset, på de demoniska symbolerna i barndomshemmet som nu framstod som både ett hot och ett skydd. ”Kanske inte. Men jag kan inte bara lämna det här ouppklarat heller. Tänk om någon annan köper huset och råkar illa ut. Nej, jag måste hitta ett sätt att bli av med demonen helt och hållet.”

Engla suckade. ”Så typiskt dig. Alltid den ansvarsfulla.”

När vi klev ut i gryningen, kände jag hur en tyngd lättade från mina axlar. Vi hade överlevt natten. Men när jag vände mig om, såg jag en rörelse i ett av fönstren på övervåningen – en skugga som rörde sig bakom gardinen. Och jag visste att detta bara var början.

Engla slängde in våra väskor i bilen. ”Hem, dusch, och sedan en ordentlig frukost. Och sedan får vi ta itu med ditt demonproblem. Jag har en kollega som är expert på medeltida religion. Kanske har hon en idé?”

Jag nickade, men min blick drogs tillbaka till huset. Jag kände, på ett sätt som var svårt att förklara, att jag hade knutit ett band till platsen igen. För första gången sedan mamma dog, kändes barndomshemmet faktiskt som mitt. Med alla dess hemligheter, faror och demoniska symboler.

”Vi kommer tillbaka,” lovade jag huset. ”Och nästa gång kommer vi bättre förberedda.”

När vi körde iväg från gården, såg jag i backspegeln hur morgondimman virvlade runt huset. Men genom ett fönster på andra våningen tyckte jag mig skymta ett par glödande röda ögon som följde vår avfärd. Ett löfte om att vad som än hände, var detta inte slutet på berättelsen om demoniska symboler och glömda barndomsminnen.

Det var bara början.