När Isoleringen Blir Din Värsta Fiende: En Psykologisk Skräckberättelse

Klockan är 02:37 och jag har kört i tretton timmar. Regnet smattrar mot vindrutan i en rytm som nästan låter som viskningar. Nästan. Den här gammeldagsa nötradiomottagaren jag vägrar byta ut sprakar till liv ibland, mest brus och fragment av röster eller musik som fladdrar förbi. Jag vrider ner volymen. Det är då jag hör det första gången.

Den första viskningen – när psykologisk skräck i isolering börjar

”Tobias…”

Mitt namn. Svagt, som en viskning bakom bruset. Jag vrider ner radion ytterligare, men ljudet är redan försvunnet. Bara väghållande vägmarkeringar som försvinner under däcken med ett hypnotiskt tupp-tupp-tupp. Ljuset från instrumentbrädan kastar ett blåaktigt sken över hytten – mitt hem, mitt fängelse. Trötthet. Det är bara trötthet.

Nästa rastplats är fyra mil bort. Jag skruvar upp radion igen, men nu kommer bara statiskt brus. Det är då jag får känslan av att jag inte är ensam i hytten. En känsla av närvaro.

Jag slänger en blick mot passagerarsätet. Tomt, naturligtvis. Belamrat med gamla tidningar, tomma kaffemuggar och snabbmatsförpackningar. Bevis på min ensamhet, inte motsatsen.

Jag har kört sträckan Göteborg-Haparanda i sjutton år nu. Alltid ensam. Sten har frågat om jag inte vill köra i team ibland, om jag inte blir ”knäpp av all ensamhet”, som han uttrycker det. Men tanken på att dela den här lilla hytten med någon annan… Nej. Jag föredrar tystnaden. Eller gjorde det, tills tystnaden började tala tillbaka.

När jag svänger in på rastplatsen slår jag på innerlampan för att leta efter anteckningsboken där jag för logg över mina körningar. Den ligger i handskfacket, som vanligt. När jag öppnar den, fastnar min blick på gårdagens anteckning. Under mina prydliga siffror om körtider och drivmedel står det något skrivet med en handstil som liknar min, men ändå inte:

Du är aldrig ensam, Tobias. Jag har alltid varit här.

Jag blinkar, slår igen boken och öppnar den igen. Texten är borta. Jag gnuggar ögonen. Måste vara tröttare än jag trodde.

Samtal som krossar fasaden

För tre veckor sedan tog Sten mig åt sidan efter en leverans.

”Tobias, har du… sovit dåligt på sistone?”

Hans normalt jovialiska ansikte var allvarligt, ärliga blå ögon fyllda med genuin omsorg som gjorde mig obekväm.

”Sover som en stock,” svarade jag, undvek hans blick.

”Några av de andra har nämnt att du… pratar för dig själv i radion ibland. Långa samtal. De är oroliga.”

Jag minns hur det kändes som om golvet öppnades under mig. Pratar i radion? Omöjligt. Jag är alltid ensam. De måste ha hört fel.

”Jag ringer min syster ibland,” ljög jag. Ellen och jag hade inte pratat på minst två månader. Våra telefonsamtal hade blivit allt mer sällsynta, ritualer av ytlig kontakt där ingen av oss egentligen sa något av substans.

Sten nickade, inte övertygad.

”Jag har bokat en tid åt dig. Hos en psykolog. Företaget betalar.”

Han räckte fram ett visitkort. ”Dr. Steve Bratt”.

”Jag behöver ingen jävla psykolog,” sa jag, men tog ändå kortet. Tanken på att mina kollegor hört mig prata ensam skickade kalla kårar längs ryggraden. För jag mindes inte att jag gjort det. Inte alls.

”Det är inget att skämmas för,” sa Sten. ”Vi behöver alla prata med någon ibland.”

När ensamhet och vanvett blir verklighet

Dr. Bratts kontor är kliniskt vitt. Minimalistiska möbler. En irriterande tickande väggklocka. En stor spegel på väggen mittemot där jag sitter. Jag gillar inte spegeln. Ibland tycker jag att det är något konstigt med min spegelbild – som om mina läpprörelser inte helt matchar mina ord.

”Berätta om rösten, Tobias.” Dr. Bratt sitter framför mig, slanka händer vilande på knäna, observanta ögon bakom tunna glasögon.

”Det är bara trötthet,” säger jag för tredje gången. ”Långa pass ensam på vägen. Man inbillar sig saker.”

”Men den säger ditt namn? Och andra saker?”

Jag tittar bort. ”Ibland.”

”Vilket kön har rösten?”

Frågan tar mig på sängen. ”Manlig,” svarar jag innan jag hinner tänka. ”Som… min fars. Men yngre. Ibland låter den som… jag. En yngre version.”

Dr. Bratts penna rör sig över anteckningsblocket. ”Och när började du först höra denna röst?”

Jag tänker tillbaka. När började det? Var det verkligen bara tre veckor sedan? Eller hade rösten varit där längre, subtilt, som en skugga i periferiseendet som försvinner när man tittar direkt på den?

”Ensamhet kan påverka den mentala hälsan på djupgående sätt,” säger Dr. Bratt efter min långa tystnad. ”Särskilt långvarig isolering kombinerad med oregelbundna sömnmönster, vilket jag antar att ditt yrke medför.”

Jag nickar, distraherad av en rörelse i spegeln. När jag tittar direkt dit ser jag bara mitt eget ansikte – magert, med tunn gråsprängt hår och mörka ringar under ögonen. Men jag kunde svära på att min spegelbild log, just när jag inte tittade direkt på den.

”Jag skulle vilja skriva ut något som kan hjälpa dig att sova bättre,” fortsätter Dr. Bratt. ”Och jag tror att vi behöver ses regelbundet ett tag framöver.”

”Det är inte nödvändigt,” svarar jag automatiskt.

”Han förstår inte,” viskar rösten plötsligt, tydlig som om någon lutat sig intill mitt öra. ”Ingen kan förstå vad vi har.”

Jag rycker till, ser mig omkring. Dr. Bratt höjer ett ögonbryn.

”Hörde du den just nu?” frågar han mjukt.

Jag reser mig upp. ”Jag måste gå. Har en leverans.”

”Tobias,” säger Dr. Bratt med en ton av uppriktig oro, ”det du beskriver låter som tecken på förestående psykologisk kollaps. Jag skulle starkt rekommendera—”

Men jag är redan på väg ut genom dörren, hjärtat dunkande i bröstet.

När inre demoner tar fysisk form genom psykologisk skräck och isolering

Tillbaka i lastbilen. Hemma. Säkert.

”Du gjorde rätt som gick därifrån,” säger rösten, nu tydlig och resonant, som om den ockuperar utrymmet i hytten. ”Han skulle låsa in dig. Ta mig ifrån dig.”

”Du är inte verklig,” mumlar jag, startar motorn.

Ett skratt, lågt och melodiskt. ”Hur kan du säga så? Vem har varit där för dig när alla andra svek? Ellen, som ’klarade sig’ medan du sjönk. Din mor som aldrig såg dig. Din far som aldrig stannade.”

Jag griper hårdare om ratten, svänger ut på E4:an norrut. ”Håll käften.”

”Du är inget utan mig, Tobias. Du har alltid varit ingenting. Tänk på allt du misslyckats med. Ditt äktenskap. Dina relationer. Du kan inte ens hålla din egen lastbil ren.”

Jag slår på radion på full volym för att dränka rösten, men den skär igenom musiken som om ljudvågorna böjde sig för att släppa igenom dess ord.

Utanför har skymningen börjat falla. Vintermörkret kommer snabbt i norr. Snart är lastbilen återigen en bubbla av artificiellt ljus i en ocean av mörker.

Jag öppnar en energidryck, tömmer den i några klunkar. Måste hålla mig vaken. Leveransen måste nå Luleå innan morgonen.

Den lilla kaffebryggaren i hörnet av hytten börjar plötsligt väsa, trots att jag inte satt på den. Ett klagande pipande ljud skär genom tystnaden.

”Du kan inte fly från mig genom att inte sova, Tobias,” viskar rösten. ”Jag är inte en dröm. Jag är du. Den ärliga delen av dig.”

I instrumentbrädan skymtar jag den lilla porträttbilden av min mor, nästan täckt av damm. Jag har haft den där sedan jag började köra. En halvt bortglömd talisman. När jag för en sekund tar ögonen från vägen för att se på den, verkar hennes ansikte ha förändrats. Ögonen – tidigare sorgsna och distanserade – tittar nu direkt på mig med en intensitet som får mig att rysa.

”Du är inte jag,” säger jag till rösten, med mer övertygelse än jag känner. ”Du är en… sjukdom. En hallucination. Dr. Bratt har rätt.”

En suck, nästan medlidsam. ”Om jag är en hallucination, varför har du då stannat bilen?”

Jag inser med fasa att lastbilen faktiskt står stilla vid vägkanten. Jag minns inte att jag stannat. Instrumentbrädans blåaktiga ljus kastar spöklika skuggor över vindrutan. Utanför vräker regnet ner. Hur länge har vi stått här?

Med darrande händer tar jag fram anteckningsboken för att skriva ner var jag befinner mig, en vana jag alltid följt. Men när jag öppnar den, är sidorna fyllda med samma mening, skriven om och om igen med en handstil som är min men ändå inte:

JAG ÄR DU OCH DU ÄR MIG OCH VI HAR ALLTID VARIT TILLSAMMANS.

Mobilen ringer. Jag ser att det är Ellen. Varför skulle hon ringa nu, mitt i natten?

”Svara inte. Hon ringer bara för att hon känner sig skyldig. Inte för att hon bryr sig.”

Jag tar upp telefonen ändå. ”Ellen?”

”Tobias? Är du okej?” Hennes röst låter orolig. ”Sten ringde mig. Sa att du inte dykt upp med leveransen och att du inte svarar på hans samtal.”

Jag kollar klockan. 08:42. Det är morgon. Jag har förlorat en hel natt.

”Jag… ligger efter,” svarar jag, försöker låta normal. ”Dåligt väder.”

”Han sa att du varit konstig på sistone. Att du… pratar med någon som inte finns där.”

”Det är inget att oroa sig för,” säger jag, men rösten i mitt huvud skrattar. ”Ljug för henne. Precis som hon ljög för dig när hon sa att hon skulle vara där för dig efter skilsmässan.”

”Jag har tagit sovmedicinen som Dr. Bratt skrev ut,” fortsätter jag, en lögn. Pillren ligger fortfarande i sin oöppnade förpackning i handskfacket. ”Det har hjälpt.”

”Jag tror du behöver en paus, Tobias,” säger Ellen med en ton som påminner mig om vår mor – bestämd men avlägsen. ”Kom och stanna hos oss ett tag.”

”Hon vill bara kontrollera dig,” viskar rösten. ”Låsa in dig. Som alla andra. Minns du hur mor låste in dig i källaren när du grät?”

Nej, det hände aldrig. Det kan inte ha hänt. Eller?

Minnen, verkliga eller fabricerade, väller upp. Har jag förträngt saker? Eller skapar rösten falska minnen?

”Jag kan inte komma, Ellen,” säger jag. ”Jag har jobb.”

”Tobias,” hennes röst bryts. ”Jag är rädd för dig.”

”Ser du? Hon är rädd för oss. För vad vi kan göra. För vad vi vet.”

”Jag måste köra nu,” säger jag och avslutar samtalet.

Jag ser mig omkring i hytten, min kokong, mitt fängelse. Tomma energidrycksburkar. Oöppnade piller. Den slitna anteckningsboken med ord jag inte minns att jag skrivit. Moderns porträtt vars ögon nu verkar följa mig. Den begynnande ljusningen utanför som avslöjar att jag befinner mig på en rastplats jag inte känner igen.

Och i passagerarsätet sitter nu en gestalt.

Jag ser den i ögonvrån, men varje gång jag försöker titta direkt, är sätet tomt. Men känslan av närvaro är överväldigande.

”Vi är en,” säger rösten, nu så verklig att jag kunde svära på att jag ser läpparna röra sig på den suddiga gestalten i passagerarsätet. ”Separata oss och vi båda dör.”

Jag trär händerna genom håret, drar hårt för att känna något verkligt, något som förankrar mig.

”Du är inte verklig,” viskar jag, men utan övertygelse.

”Om jag inte är verklig, varför är dina händer då täckta med blod?”

Jag tittar ner. Mina händer är röda, kladdiga. Blodet rinner längs fingrarna och droppar på anteckningsboken.

Jag flämtar till, blinkar, och blodet är borta. Men känslan av det – den klibbiga värmen – dröjer sig kvar.

”Jag behöver hjälp,” säger jag högt, till ingen, till alla.

För första gången på länge är rösten tyst. Jag fumlar efter telefonen, är rädd att rösten ska återvända, hindra mig. Med darrande fingrar slår jag ett nummer.

”Dr. Bratts mottagning.”

”Det är… Tobias Ekholm. Jag behöver träffa Dr. Bratt. Så fort som möjligt.”

En paus. ”Han har faktiskt en akuttid om en timme som just blev ledig. Kan du komma då?”

Jag tittar på den tomma passagerarplatsen, där närvaron fortfarande känns. ”Jag kommer,” säger jag innan rösten hinner protestera.

Att möta psykologisk skräck i isolering

När jag parkerar lastbilen utanför Dr. Bratts mottagning känner jag hur något släpper inom mig, som en spänd sträng som brister. Rösten viskar fortfarande, men utan samma kraft.

”Du kommer ångra det här. Utan mig är du ingenting. Ingenting.”

Kanske har den rätt. Kanske är jag ingenting. Men jag vill hellre vara ingenting än det jag håller på att bli.

Dr. Bratt tar emot mig med överraskad lättnad. Jag berättar allt – om rösten, dess utveckling, minnena jag inte kan lita på, blodet jag såg på mina händer, timarna jag förlorat.

Han ställer ett ord som jag varit för rädd för att ens tänka: ”Psykos.”

När han ringer en kollega på psykiatriska akutmottagningen blir rösten rasande. Den skriker att de kommer låsa in mig, att jag kommer förlora allt: mitt jobb, min frihet, mitt hem. Den påminner mig om att lastbilen är mitt enda hem, att jag inte har något annat.

Men jag ser nu lastbilen för vad den verkligen är – inte ett hem utan ett rum där jag fängslat mig själv. En plats där ensamheten kunnat odla mina rädslor till något monstruöst. Ett monster format av mitt eget psyke, närt av decennier av isolering.

”Vill du att jag ringer din syster?” frågar Dr. Bratt.

Jag tvekar. Ellen och jag har hållit avstånd så länge. Men kanske är det just avstånd som har varit mitt problem. Avstånd till andra. Avstånd till mig själv.

”Ja,” säger jag, och rösten inom mig protesterar svagare nu. ”Ring Ellen.”

När jag senare sitter i väntrum på psykakuten, med Dr. Bratt på ena sidan och Ellen på andra – hennes ansikte både främmande och bekant efter alla dessa år – känner jag hur rösten drar sig tillbaka, som en tidvattenvåg som drar sig ut från stranden. Den kommer säkert tillbaka, det vet jag. Men för första gången på länge är jag inte ensam när den gör det.

Isolering har varit min värsta fiende. Inte rösten. Rösten var bara ett symptom, en manifestation av en djupare sjukdom: ensamheten själv.

När Ellen kramar mig – stelt, ovant, men genuint – kan jag för ett ögonblick inte höra rösten alls. Bara hjärtslagen från en annan människa. Verkliga. Närvarande. En kontakt med en värld utanför mitt eget huvud.

Det räcker, för nu. Det är en början.