I Kretsen Av Förlorad Identitet – En Psykologisk Skräckhistoria

Jag var tjugofyra och visste allt. Eller det var i alla fall vad jag trodde.

Det var mitt tredje år som badvakt på Kronhallens badhus, ett arbete jag såg som tillfälligt, långt under min kapacitet. Mina kollegor var simpla människor med simpla liv. De saknade ambition. Inte som jag. Jag var speciell.

Min första minnesbild från den ödesdigra hösten är hur Anna försökte varna mig. Vi stod i personalrummet, hon med sin äckligt söta te i handen och jag trött efter en natt med för lite sömn.

”Peter, du bör inte ignorera procession ikväll. Det är allahelgonaaftonen, och det finns en anledning till att staden fortfarande håller liv i traditonen.”

Jag himlade med ögonen. Anna var nästan femtio, hade jobbat här i evigheter, och var lika vidskeplig som hon var ängslig.

”Det är 2023, inte medeltiden. Jag tänker inte stå i regnet och titta på när en grupp pensionärer mumlar böner runt vårt badhus.”

”Det handlar inte om religiositet. Det handlar om respekt för platsen. Du vet att badhuset byggdes över—”

”—en uråldrig brunn som användes för ’dunkla ritualer’.” Jag avbröt med en överdrivet mystisk röst. ”Jag vet. Du berättar det för alla nyanställda. Men jag har jobbat här i tre år och inte sett något konstigt.”

Anna såg på mig med en blick som kombinerade medlidande och irritation. ”Ignorans är farligt, särskilt när fullmånen kommer samma natt som processionen. Det händer bara vart sjunde år.”

Jag gick därifrån utan att svara. Hennes skrock var löjlig, ett uttryck för mental svaghet. Min far hade lärt mig tidigt att förakta sådan svaghet.

Dalbanan som väcker psykologisk skräck med förlorad identitet

Kronhallens badhus var en labyrintisk byggnad från tidigt 1900-tal. Jag hade alltid haft övertaget mot mina kollegor eftersom jag faktiskt tog mig tid att utforska dess dolda korridorer och tekniska utrymmen. Det var också hur jag upptäckte dalbanan.

Den var till hälften monterad i källaren, gömd bakom en rad gamla skåp. En antik attraktion från när badhuset först öppnade, förmodligen borttagen på grund av säkerhetsskäl. Dess metall var oxiderad men på något sätt intakt, de spiralformade rören omslöt varandra i ett komplext mönster. Vattensystemet var märkligt – konstruerat så att vattnet skulle cirkulera i ett evigt flöde. Jag hade aldrig berättat för någon om den, det var min hemlighet, mitt privata utrymme. Jag gick ofta dit för att slippa mina kollegor.

Den kvällen – allahelgonaaftonen – kom Ella in till poolen precis innan stängning. Hon var den där sextonåriga simhoppstalangen som alltid såg upp till mig. Det smickrade mig. Det var så lätt att imponera på henne.

”Hej Peter! Har du hört om processionen ikväll? Mamma säger att det är jätteviktigt att vara med.”

”Din mamma är vidskeplig,” sa jag och låste omklädningsrummet. ”Precis som alla andra i den här staden.”

”Men det handlar om badhusets historia. De säger att källan under oss kan bli… upprörd.”

Jag skrattade. ”Upprörd? Du låter som Anna. Gå hem nu, jag ska stänga.”

När Ella gått och jag släckt de sista lamporna vid poolen, mötte jag Johan vid utgången. Den gamla vaktmästaren stod där tyst som vanligt. Han var en grå figur som få la märke till.

”Du borde gå hem,” sa jag när jag såg honom bara stå där. ”Jag stänger.”

”Bara ikväll,” sa han med sin raspiga röst, ”bara ikväll bör man inte vara ensam här.”

Hans ord irriterade mig. Ännu en skrockfull dåre. ”Jag ska bara kolla några saker i källaren. Gå hem du.”

Johan gav mig en lång blick innan han nickade och gick ut i regnet. Jag kunde se facklorna från processionen som närmade sig i fjärran. Löjligt.

Jag låste ytterdörren från insidan och släckte ljusen i receptionen. Istället för att gå hem som jag borde, vandrade jag ner i källaren. En känsla av trots drev mig. Jag ville bevisa för mig själv att alla dessa skrockfulla människor hade fel.

Men när jag kom ner till källaren kändes något annorlunda. Luften var tyngre, fuktigare än vanligt. Och när jag närmade mig mitt hemliga rum med dalbanan, hörde jag ett ljud jag aldrig hört förut – ett svagt, rytmiskt porlande. Som om vatten strömmade genom rören.

När jag öppnade dörren såg jag att dalbanan var… aktiv. Vatten cirkulerade genom dess rostiga rör i en hypnotisk ström, och de spiralformade sektionerna tycktes röra sig svagt, nästan omärkbart. Det var som om dalbanan andades. Hela konstruktionen skapade ett mönster som drog blicken inåt, mot dess centrum.

Jag borde ha vänt om. Jag borde ha gått därifrån. Men min nyfikenhet, mitt trots, drev mig närmare. Vattnet som cirkulerade var klart men med en svag, blågrön nyans som inte verkade naturlig.

”Det är bara någon som startat det gamla vattensystemet,” mumlade jag för mig själv. ”Inget att vara rädd för.”

Jag böjde mig fram för att vidröra metallen. Den var kall, kallare än vad som verkade möjligt. Och när mina fingrar nuddade vid den började ett svagt mumlande ljud stiga från konstruktionen. Inte mekaniskt. Det lät som… röster.

Min första impuls var att dra bort handen, men något inom mig ville inte. Det var som om något annat tog över – en märklig, berusande känsla som fick mig att fortsätta vidröra den kalla metallen. Rösternas mumlande steg, och jag började urskilja ord.

Vi ser dig, Peter. Vi ser allt du är. Allt du tror att du är.

Jag borde ha blivit rädd. Istället kände jag en sorts exaltation. De kände till mitt namn. Något urgammalt, något bortom den simpla världen jag föraktade, talade till mig, erkände min särställning.

”Vem är ni?” frågade jag och kände mig löjlig men samtidigt berusad.

Vi är cykeln. Vi är strömmen. Vi är dem som du föraktar, men kommer att bli.

När en antik dalbana påverkar en människas psyke och själ

Den natten somnade jag vid dalbanan. Jag drömde om att glida genom dess böjda rör, omsluten av det kalla vattnet som viskade hemligheter i mitt öra. När jag vaknade var klockan sex på morgonen, och jag var dyblöt av svett.

Trots att jag egentligen borde känna mig utmattad, kände jag mig märkligt upprymd. Min hud pirrade, som om små elektriska strömmar cirkulerade precis under ytan. Jag var säker på att något extraordinärt höll på att ske med mig.

När jag kom upp från källaren mötte jag Anna som såg på mig med förvåning.

”Peter? Har du varit här hela natten? Du ser… annorlunda ut.”

Jag log mot henne, ett leende som kändes onaturligt brett på mitt ansikte. ”Jag mår fantastiskt, Anna. Jag tror jag har upptäckt något viktigt.”

Hon rynkade pannan. ”Var du inte med på processionen igår?”

”Nej. Jag hittade något mycket bättre.” Jag gick förbi henne mot omklädningsrummet. ”Öppna poolen som vanligt. Jag kommer snart.”

I omklädningsrummet fick jag min första chock. Spegeln visade inte den Peter jag kände. Mina ögon var rödsprängda, men inte som av trötthet – mer som om något rött simmade i ögonvitorna. Min hud hade en blek, nästan grönaktig ton. Men mest oroande var leendet som fortfarande satt kvar på mitt ansikte – det såg inte ut som mitt. Det var för brett, visade för mycket tänder.

Men istället för att bli rädd, kände jag en sorts stolthet. Jag förändrades. Jag utvecklades. Jag blev något mer än dessa simpla människor runt mig.

Dagen passerade i ett märkligt töcken. Jag utförde mina uppgifter som vanligt, men allt kändes avlägset, som om jag betraktade mig själv utifrån. Min kropp rörde sig med en ny, flytande grace. Barn som vanligtvis gillade mig började undvika mig. Jag såg hur de viskade till sina föräldrar och pekade.

Vid ett tillfälle konfronterade Anna mig vid personalrummet.

”Peter, du beter dig konstigt. Och du ser verkligen inte frisk ut. Kanske borde du gå hem?”

”Jag har aldrig känt mig bättre,” svarade jag. Min röst lät annorlunda till och med för mig själv – djupare, med en svag resonans som fick Annas ögon att vidgas. ”Det är bara att jag äntligen förstår.”

”Förstår vad?”

”Vad det här stället verkligen är. Vad som finns under ytan. Vad som alltid funnits här.”

Anna tog ett steg bakåt. ”Du var i källaren inatt, eller hur? Nära den gamla källan?”

Jag skrattade, ett ljud som inte lät mänskligt ens i mina egna öron. ”Källan? Nej, Anna. Jag hittade något mycket, mycket bättre. Något som ser mig för vem jag verkligen är.”

Hon skakade på huvudet och backade ytterligare. ”Peter, lyssna på mig. Du behöver hjälp. Det som hände… det har hänt förut. När processionen ignoreras och fullmånen faller på allahelgona. Det som finns i vattnet… det använder dig.”

Hennes ord retade mig. ”Använder mig? Det har utvalt mig, Anna. Jag är inte som du eller de andra. Jag har alltid varit speciell, alltid vetat att jag var ämnad för mer. Nu bekräftas det.”

Anna rusade ut ur rummet. Jag brydde mig inte. Ingenting kunde stoppa vad som höll på att ske, och jag ville inte stoppa det. Jag kände mig kraftfull, utvald.

Eftermiddagen passerade. Min kropp kändes mindre och mindre som min egen, men jag välkomnade förändringen. Rösten i mitt huvud – rösten från dalbanan – blev starkare, mer dominant. Den förklarade saker för mig. Hur dalbanan och vattnet använts av de tidiga invånarna för ritualer av identitetsbyte. Hur de kunde överföra sig själva till nya kroppar, lämna den gamla slitna bakom sig. Hur källan under badhuset var en port till någonting äldre och kraftfullare.

Hur cykeln måste fortgå.

Berättelse om psykologisk skräck där en arrogant man förlorar identiteten i badhuset

När badhuset stängde för dagen stannade jag kvar. Johan, den gamla vaktmästaren, tittade på mig från andra sidan poolen medan jag låtsades kontrollera utrustningen. Hans blick följde mig, observant, vetande.

”Det har redan börjat, eller hur?” frågade han till slut.

Jag tittade upp, förvånad över att han tilltalade mig direkt. ”Vad menar du?”

”Du lyssnade inte på varningarna. Du gick ner till källaren under processionen. Du rörde vid den.”

Jag rätade på mig och kände hur mitt ansikte formade det där onaturliga leendet igen. ”Och om jag gjorde det?”

”Då är du redan förlorad.” Hans röst var platt, saklid. ”Det kommer att ta allt. Först din identitet, sedan din kropp. Du kommer att bli en del av cykeln.”

Min skrattade ekade i den tomma simhallen. ”Du låter som Anna. Vidskepliga dårar, allemans. Ni förstår ingenting. Jag blir något större, något bättre.”

Johan skakade sorgset på huvudet. ”Nej, Peter. Du blir ingenting alls. Snart kommer du inte ens minnas vem du var. Du bär arrogansens förbannelse, som de andra före dig.”

Han vände sig om och gick, hans steg tunga mot kaklet.

När alla var borta, återvände jag till källaren och dalbanan. Den pulserade nu, cyklade vatten genom sina rör i ett allt snabbare tempo. Jag lade mina händer på den, och denna gång kände jag hur metallen nästan smälte in i min hud, som om gränsen mellan mig och den suddades ut.

Nu, Peter. Nu är det dags att förstå vad du verkligen är.

I det ögonblicket drabbades jag av en kaskad av bilder. Jag såg andra som stått där jag stod, rört vid vad jag rörde. Arroganta män och kvinnor genom seklen som trott sig vara speciella, bättre än andra, utvalda. Jag såg hur de förlorade sig själva, bit för bit. Hur deras identiteter löstes upp. Hur deras kroppar långsamt förändrades, böjdes, vreds, tills de blev en del av dalbanan själv – integrerade i metallen, i rören, deras medvetanden fångade i den eviga cykeln av cirkulerande vatten.

För första gången kände jag rädsla. Jag försökte dra mina händer från metallen men kunde inte. Det var som om de hade smält samman.

För sent, Peter. För sent för att ändra sig. Du såg ner på dem. Du föraktade dem. Nu blir du en del av dem. En del av oss. För evigt.

Jag kämpade, panik växande inom mig. Det var inte ära jag erbjöds – det var utplåning. Jag var inte utvald – jag var vilseledd av min egen arrogans, precis som alla före mig.

”Nej!” skrek jag. ”Jag är inte som de andra! Jag är Peter! Jag är speciell!”

Det är vad de alla sa. Det är vad de alla trodde. Ingen är speciell här. Alla blir en del av cykeln.

Jag kände hur mitt medvetande började splittras. Minnen av vem jag var, vad jag varit, började blekna. Jag försökte hålla fast vid dem men de gled undan som vatten mellan fingrar.

Vem var jag? Vad hette jag?

En fördröjd insikt drabbade mig – detta var den psykologiska skräcken med förlorad identitet som Anna hade försökt varna mig för. Detta var vad som hände när man ignorerade de gamla sederna, när man trodde sig stå över trhttps://skuggornastal.se/wp-content/uploads/2024/12/young-male-photographer-with-drink-and-photocamera-DHDDJAV.jpgionerna.

Jag försökte skrika igen, men min mun var nu delvis metall, sammansmält med dalbanan. Min kropp böjdes, vreds, formades om för att passa in i den eviga spiralen.

Mina sista medvetna tankar: Vem var jag? Varför trodde jag mig vara speciell? Jag var bara en i raden, en av många, en del av cykeln. Jag var arrogans förkroppsligad, och nu skulle jag straffas för det i evighet.

Min kropp blev en del av rörsystemet, mitt blod ett med det cirkulerande vattnet. Mitt medvetande splittrades till tusentals fragment, vart och ett fångat i den eviga strömmen.

I den gemensamma etern av sammankopplade medvetanden kunde jag höra rösterna av alla de som kommit före mig. Alla lika mig – arroganta, trodde sig stå över andra. Alla nu reducerade till ingenting.

Nästa morgon kom Anna ner i källaren, tillsammans med Johan. De stod tysta framför dalbanan, som nu var tyst igen. Johan pekade på ett nytt segment av metall, format som en människa i plåga.

”En till,” sa han. ”Vart sjunde år, när fullmånen kommer på allahelgona och processionen ignoreras.”

Anna skakade sorgset på huvudet. ”Han var så ung. Så självsäker.”

”De är alltid självsäkra.” Johan rörde försiktigt vid metallen. ”Det är därför de blir utvalda. För att de tror att de är speciella, bättre än andra.”

De lämnade källaren och låste dörren efter sig. Bakom den, i mörkret, väntade dalbanan. Och inom mig – eller det som en gång varit jag – fanns nu bara ett eko av ett namn jag inte längre kunde minnas, och ett evigt cirkulerande vatten som bär psykologisk skräck och förlorad identitet genom tidens eviga cykel.