När Pendeln Aldrig Stannar: En Psykologisk Spökhistoria Om Tiden

Mässingspendylen svänger fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag kan inte slita blicken från den. Jag borde inte vara här så sent, men arkiveringsarbetet drog ut på tiden, och nu… nu känns det som om tiden själv har fångat mig.

Biblioteket är tomt, förutom jag. Och möjligen något annat.

Pendylens Viskningar

Mitt namn är Johan, och jag har arbetat som arkivarie här i det gamla stadsbiblioteket i nästan åtta år nu. Åtta år sedan Elins död. Åtta år av att försöka vara både mamma och pappa för vår son Erik.

Pendylen i biblioteket har fascinerat mig sedan första dagen. Den hänger i det gamla läsrummet, en imponerande gammal tingest av mässing och ebenholts. Det konstiga är att den aldrig behöver dras upp. Aldrig stannar. I nästan två århundraden, sägs det, har den mätt ut sekunderna utan att sakta ned.

Anna, min nya assistent, påstår att den kan vara förhäxad.

”Det finns sådant man inte kan förklara, Johan,” sa hon förra veckan när hon fann mig stirrande på den. ”Särskilt här, i detta bibliotek. Har du aldrig undrat varför den aldrig stannar?”

Jag avfärdade hennes kommentar då. Men nu, ensam i kvällsmörkret, känns pendylens svängningar nästan… medvetna.

Det Övernaturliga Väsendet Som Jagar I Skuggorna

Det börjar med en känsla. Någon iakttar mig. Luften blir kallare, tjockare, som om tiden själv förtätas omkring mig. Jag vänder mig om, och där, vid kanten av min perifera syn, ser jag något röra sig. En mörk virvlande dimma, nästan omärkbar, men ändå där.

När jag tittar direkt på den, försvinner den. Men pendylens tickande blir plötsligt högre, mer insisterande. Tik-tok, tik-tok – inte rytmiskt och mekaniskt längre, utan hungrigt, levande.

Min mobiltelefon ringer och bryter förtrollningen. Det är Eriks barnvakt.

”Johan,” säger hon, rösten ansträngd. ”Det är Erik. Han beter sig konstigt. Han säger att hans nya vän vill att han ska följa med ut, ut till skogen. Han försökte smita ut genom fönstret, Johan. Ett fönster på andra våningen!”

Mitt hjärta stannar nästan. Min son. Inte Erik. Inte honom också.

”Vänta där, jag kommer nu,” svarar jag och börjar samla ihop mina saker.

Men när jag vänder mig mot utgången ser jag att något blockerar vägen. En skepnad, diffus men otvivelaktigt där, virvlande som rök och gnistor av ljus, som lyktgubbar från de gamla sagorna mamma berättade. De som lockar vilsna själar till sin undergång.

Denna berättelse om psykologisk skräck och tidens väsen håller nu på att bli min verklighet.

Gamla Dagbokens Gåta Avslöjas

”Det kommer inte att låta dig gå,” viskar en röst bakom mig.

Jag snurrar runt och ser Anna stå där med en gammal, sliten bok i famnen. Hur kom hon in? Jag trodde jag var ensam.

”Vad pratar du om? Hur kom du in hit?” frågar jag, hjärtat fortfarande rusande av tanken på Erik i fara.

”Jag har alltid varit fascinerad av detta bibliotek,” säger hon och ignorerar min fråga. ”Särskilt dess historia med försvinnanden.” Hon slår upp boken hon håller – en gammal dagbok att döma av utseendet. ”Varje trettonde år försvinner någon här. Alltid någon som har förlorat något värdefullt, någon som längtar efter det som tiden har tagit.”

Hon vänder sidor i dagboken. ”Detta är tidigare bibliotekariens uppteckningar. Väsendet är en tidsmördare, Johan. Det livnär sig på de som fruktar tidens gång, de som fastnat i det förflutna.”

Förbannelsen pendylen i biblioteket bär verkar vara mer verklig än jag vågat tro. I denna psykologisk spökhistoria om tiden är jag nu huvudpersonen.

”Vad händer när tidens gång blir till jakten på ditt liv?” läser Anna högt från dagboken, ”Då kommer tidsmördaren.”

Skepnaden bakom henne tätnar, rör sig närmare. Jag kan se igenom den, men ändå känns dess närvaro massiv, tung av år och hungrig efter fler.

”Det vill ha Erik,” säger jag, plötsligt förstående. ”Mitt barn. Min son.”

”Nej,” svarar Anna. ”Det ville ha dig först. Men du gav det något bättre – ett oskyldigt barn, fortfarande formbart, fyllt av framtid. En rikare måltid.”

Det övernaturliga väsendet som jagar har funnit sitt byte. Och jag måste stoppa det innan det är för sent.

Ett minne dyker upp. Något jag läst i en av bibliotekets äldsta texter om lyktgubbar och tidsmördare. ”Ljus,” mumlar jag. ”De kan inte tåla ljuset från vissa mineraler.”

De antika minerallamporna i arkivet! De som vi aldrig använder för att de är för värdefulla, tillverkade av sällsynta jordartsmetaller upptäckta i trakten för hundra år sedan.

Jag skyndar mot arkivet, hör pendylens tickande bli allt vildare, allt mer ursinningt. Varje tick-tock ekar som en varning, en nedräkning till min sons öde.

Den gamla dagbokens gåta är nyckeln till vår räddning. Nu måste jag bara hinna fram i tid.