Mellan Väven och Mej: En Psykologisk Skräckberättelse om Identitetskris

Ljuset från min ficklampa darrar mellan mitt tröga andetag och darrande händer. Det lilla bjälkhuset står där, inbäddat i granskog och kvällsdimma. Det övergivna huset som alla i byn kallar för Sorgrand – huset som ingen har beträtt på årtionden. Utom Agneta, förstås. Hon som varnade mig, men samtidigt verkade ivrig att jag skulle gå dit.

”Du liknar henne så mycket, Matilda,” hade Agneta viskat när hon gav mig nyckeln. ”Du har samma ögon.”

Jag minns inte vems ögon hon pratade om. Kanske nämnde hon aldrig ett namn. Men här står jag nu, med en nyckel i min hand och en antropologs nyfikenhet brinnande i bröstet. Min senaste artikel om nordisk folktro hade lett mig till den här avlägsna byn, till det övergivna huset och till dunkla historier om förbannelser och försvinnanden.

Jag har alltid älskat spänningen i att möta det okända. Det är säkert därför jag blev antropolog från första början – för att förstå de historier vi berättar för att förklara det oförklarliga. Min specialitet på universitet var folktrons psykologiska dimensioner, hur dessa väsen personifierar våra rädslor och våra inre konflikter.

Men nu, när låset gnisslar under nyckeln och dörren svajar upp, känner jag hur mitt akademiska mod sviktar.

Vävstolen som Väcker en Psykologisk Skräckberättelse om Identitetskris

Innanför dörren är det kallt. Kallare än utomhus. Min andedräkt hänger som dimmor i luften när jag sveper ficklampan över rummet. Damm, en övergiven spinnrock, en gammal kista. Allt vittnar om ett abrupt övergivande. Som om husets ägare bara rest sig, gått ut genom dörren och aldrig kommit tillbaka.

Och där, i det bortre hörnet av rummet, står den. Vävstolen.

Mina fingrar glider över dess nötta trä. Det känns varmt under min beröring, nästan levande. Ett anormalt värmeflöde i ett iskallt rum. Gnagande oro börjar växa i magen.

Jag tar fram kameran och börjar dokumentera. Klick. Vävstolen i helhet. Klick. Mönstret på den halvfärdiga väven som fortfarande sitter kvar. Klick. De konstiga tecknen inristade i träet.

Det är inte det första folktroväsen jag undersöker för min bok, men det är något med den här platsen som känns annorlunda. Mer intimt. Mer hotfullt. Som om jag har kommit för nära något jag inte borde röra.

Min telefon piper. Ett meddelande från Erik.

”Hur går det? Hittat några spöken ännu? 👻”

Erik och hans eviga skepsis. Han tror jag jagar fantasmer, men jag har sett för mycket för att avfärda det övernaturliga helt. Hans rationella psykologröst har följt mig genom hela vårt vänskap sedan universitetstiden.

Jag skriver tillbaka: ”Än så länge bara en vävstol som känns konstig. Ringer dig imorgon.”

När jag skickar meddelandet noterar jag mina darrande fingrar. Är det bara kylan, eller något annat? Jag har aldrig varit rädd för mörker eller övergivna platser. Men skuggorna i det här rummet verkar röra sig i ögonvrån. Och ljudet – ett nästan ohörbart skrapande som kommer och går.

Min hand vilar på vävstolen. Jag drar fingrarna längs trämönstret. Den verkar viska till mig med en röst som inte är röst, utan snarare en förnimmelse. Jag borde gå, men något håller mig kvar. En känsla av att vävstolen vill ha något av mig, eller kanske – mest skrämmande av allt – att den känner igen mig.

Jag vrider på stolvredet. Trä gnider mot trä. En orörd mekanik som fortfarande fungerar efter alla dessa år. Vad väver man egentligen med en sådan här? Jag är ingen expert på textilhantverk, men de symboler som är inristade i ramen påminner om skyddstecken. Något för att hålla saker ute – eller inne.

”Du skulle inte ha rört den.”

Rösten får mig att hoppa till. I dörröppningen står Johan, min guide från byn. Hans ansikte är stelt, blicken pendlar mellan mig och vävstolen.

”Vad gör du här?” frågar jag, och hör hur anklagande min röst låter trots att det är jag som är inkräktaren.

”Agneta skickade mig för att hämta dig. Hon sa att du kanske skulle stanna för länge.” Han undviker min blick. ”Den där har en historia.”

”Vävstolen? Är det den som är förbannad?”

Johan nickar. ”Den tillhörde Ella Stenkvist. Hon försvann för sextio år sedan, efter att ha använt vävstolen för att… det sägs att hon vävde in en syngren i sin väv. Ett väsen från skogen. För att skydda sig, sa hon. Men nästa morgon var Ella borta. Det enda som fanns kvar var väven.”

Jag ser på den halvfärdiga väven som fortfarande sitter i vävstolen. Den måste vara gammal, sjuttio år kanske. Men trådarna glänser som nya i ficklampans sken. ”Vad är en syngren, exakt?”

”Ett väsen som kan tala genom skogen, genom grenarna. De sägs ha bott här långt innan människorna kom. De kan ta över en människa inifrån, genom drömmar.”

Johan tar ett steg närmare, hans röst sjunker till en viskning. ”Byns äldste säger att syngrenen och Ella blev ett. Att väsendet tog hennes plats, hennes identitet. Att det fortfarande går runt i skogen i hennes skepnad.”

Mötets Skugga – När Folktroväsen i Modern Skräck Träder Fram

Tillbaka på gästgiveriet kan jag inte sova. Tanken på vävstolen och dess halvfärdiga väv håller mig vaken. Jag undersöker fotona jag tagit, förstorar bilden av symbolerna. Några känner jag igen från min forskning – nordiska skyddstecken. Andra är främmande.

När jag äntligen somnar, drömmer jag om vävar. Om trådar som spinner sig runt mina handleder, runt min hals. Jag drömmer om en kvinna vid vävstolen. Hennes händer rör sig snabbt, precisionsarbete. Jag kan inte se hennes ansikte, men jag känner att hon ser mig. Känner mig. Släkt.

Jag vaknar med ett ryck, svettig trots den kalla rumsluften. Klockan visar 03:33. Jag går upp, tvättar ansiktet i det iskalla vattnet. Min reflektion i badrumsspegeln fångar min blick.

Något är annorlunda. Det är fortfarande mitt ansikte, men det är som om något annat tittar tillbaka. Bara för en sekund, ett skiftande uttryck som inte är mitt eget. Jag blundar, skakar på huvudet. När jag öppnar ögonen igen är allt normalt.

Men känslan finns kvar. En föraning om att något har förändrats, väckts.

Under frukosten nästa morgon hittar jag Agneta som väntar vid mitt bord.

”Du gick dit,” säger hon. Det är inte en fråga.

”Ja. Jag såg vävstolen.”

”Och?”

”Och… ingenting. Den är gammal. Vacker på sitt sätt.”

Agneta nickar långsamt. Hennes gamla ögon studerar mig intensivt, som om hon letar efter något i mitt ansikte. ”Ella började också så. Fascinerad, inspirerad. Hon var också en forskare, fast på sitt sätt. Hon dokumenterade folktron genom sin konst. Genom sin vävning.”

Min hjärtfrekvens ökar. ”Vad hände med henne egentligen?”

”Hon försvann. Men vissa säger att hon fortfarande finns här. Att hon och väsendet blev ett. En syngren kan ta din identitet, Matilda. Suga ut dig bit för bit tills du inte vet var du slutar och den börjar.”

Jag försöker le, vill inte visa hur hennes ord påverkar mig. ”Det låter som en märklig berättelse om att förlora sin identitet till ett väsen. Inte något som faktiskt skulle kunna hända i verkligheten.”

Agneta reser sig upp. ”Du liknar henne så mycket. Inte bara utseendet. Samma skeptiska nyfikenhet.”

”Var hon släkt med mig?”

”Det vet du nog bäst själv.” Agneta ler ett kryptiskt leende. ”Din mormor växte upp här, inte sant? Innan hon flyttade till Stockholm och bildade familj.”

Min mormor. Som blev inlagd på mentalsjukhus när min mamma var liten. Som pratade om röster från träden och väsen i mörkret. Som jag alltid fruktat att jag kunde likna på mer än bara utsidan.

Svindeln drabbar mig plötsligt. Kunde det vara så att…? Nej. Nej, det är orimligt. Min mormor hade en psykisk sjukdom, inte en besatthet av folktroväsen. Eller?

Jag går upp på mitt rum och ringer Erik. Hans röst på andra sidan är som en livlina till normaliteten.

”Erik, jag tror inte att jag mår så bra.”

”Vad har hänt?” Hans röst övergår direkt till det professionella tonläget jag känner från när han håller terapisessioner.

”Den här byn… den påverkar mig. Jag drömmer konstiga saker, ser saker i speglar.” Jag tvingar mig att andas djupt. ”Och nu antyder byns äldre att min mormor kanske var inblandad i något… något med folktroväsen. Du vet, hon som blev inlagd.”

Erik är tyst en stund. ”Matilda, du vet att det här är precis den typ av situation som kan trigga dig. Du är i en isolerad miljö, omgiven av människor som tror på övernaturliga förklaringar, och du har alltid haft den här rädslan för att utveckla samma mentala tillstånd som din mormor.”

Han har rätt, och jag vet det. Men det förklarar inte allt. Känslan i huset. Vävstolen. Spegelbilden.

”Jag tror du behöver komma hem,” säger Erik bestämt. ”Den här psykologiska skräckberättelsen om identitetskris som du håller på att skapa åt dig själv är inte hälsosam.”

Jag inser att han tror att det bara är min forskning som spårat ur. Att jag håller på att skriva en för personlig berättelse. ”Det är inte så enkelt, Erik. Något händer här.”

”Kom hem, Matilda. Vi kan prata om det här ansikte mot ansikte.”

När jag lägger på, känner jag en växande övertygelse. Jag kan inte åka hem ännu. Det finns något jag måste ta reda på. Om min mormor, om Ella Stenkvist, om vävstolen. Om hur en förbannad vävstol påverkar människans inre kamp.

Jag går tillbaka till huset. Denna gång bär jag med mig min forskningsutrustning och dagboken där jag antecknat allt om folktron kring skyddssymboler och väsen som kan skifta skepnad.

Huset känns annorlunda nu, på dagen. Mindre hotfullt, mer sorgset. Men vävstolen… vävstolen är lika intensiv. Jag dras till den som en magnet, mot den halvfärdiga väven som väntat i årtionden på att bli färdig.

Det är då jag ser det. Mönstret i väven. Det är inte bara dekorativt – det är en berättelse. Eller snarare en ritual. En ritual för att fånga något, eller för att förena sig med något. Jag kan inte tyda alla symboler, men ser tillräckligt för att förstå att detta inte är vanlig vävnad.

Jag slår upp min dagbok. Anteckningarna från min intervju med en gammal runristare i Dalarna förra året.

Vävens Förbannelse – Hur Påverkar en Förbannad Vävstol Människans Inre Kamp?

”När en människa och ett väsen förenas, genom ritualer eller pakter, sker en utplåning och nyskapelse. Människan förlorar delar av sin identitet, väsendet blir mer mänskligt. Slutresultatet är varken människa eller väsen, utan ett tredje väsen.”

Jag stryker över väven med fingrarna. Det är som om den kallar på mig. Som om den vill bli färdig.

I det ögonblicket hör jag det. Ett ljud som kommer från skogen utanför. Ett ljud som liknar grenar som skrapar mot varandra, men med ett mönster. Nästan som ord.

Jag går ut på verandan. Skogen står tät runt huset, granarna mörka trots dagsljuset. Där, mellan träden, ser jag en rörelse. En gestalt, endast skymtad, som flimrar in och ut ur min fokus. Grenliknande armar, en kropp av dimma, ett ansikte som ser ut att vara gjort av bark och mossa.

Syngrenen.

Den rör sig närmare huset och jag känner hur rädslan griper tag i mig. Men det är inte bara rädsla – det är också en konstig känsla av igenkännande. Som att möta en gammal vän, eller kanske en del av mig själv som jag förträngt.

Väsendet stannar vid kanten av skogen. Dess kontur flimrar, som om det inte riktigt finns i vår verklighet. Men ögonen – ögonen är stadiga och klara. De är mänskliga. De är som mina.

Jag ser hur grenarna på närliggande träd rör sig, utan att det blåser. De bildar mönster, former, nästan som bokstäver.

Och med ens förstår jag. Det väsendet där ute – det är inte Ella. Det är min mormor. Det var därför hon blev inlagd. Inte för att hon hörde röster, utan för att hon hade blivit en del av något hon inte kunde kontrollera.

Men det är inte hela sanningen. För när gestalten tar ett steg fram, ser jag hur den skiftar. Nu ser jag mig själv stå där, i skogsbrynet. Men det är inte jag – det är något som bär mitt ansikte, min form. Som om den testar olika skepnader.

Hur mycket av mina egna tankar och handlingar under de senaste dagarna har verkligen varit mina?

Jag backar tillbaka in i huset, slår igen dörren. Hjärtat dunkar så hårt att det känns som om det ska spränga min bröstkorg. Jag måste samla mig, tänka klart. Erik har rätt – jag är inblandad i någon slags psykologisk kamp med väsen, verkligt eller inbillat. Men jag är inte säker på om det är ett resultat av en psykos eller om det verkligen finns något där ute som vill ha mig.

Jag lutar mig mot väggen och andas djupt. Försöker sortera det verkliga från det overkliga. Men då hör jag det igen – ljud från vävstolen. Skrapande mot golvet, som om någon satte sig framför den.

När jag vänder mig om, ser jag bara den tomma vävstolen. Men luften runt den verkar tätare, vibrerar nästan, och jag ser hur en tråd i väven rör sig svagt. Som om någon osynlig hand just hade dragit i den.

Det är då jag får min insikt. Kanske är sanning och lögn, verklighet och fantasi, inte så enkelt åtskilda. Kanske har min mormor, eller Ella, eller någon annan kvinna före dem, vetat något som jag nu börjar förstå. Att genom vävstolen, genom den här ritualen, kan man förkroppsliga det osynliga. Göra det okända synligt.

Alla mina akademiska kunskaper, alla mina rationella förklaringsmodeller, bleknar inför det faktum att jag nu står här, mitt i samma förbannelse som drabbat de kvinnor som gått före mig. Men där de kanske såg sig som offer, ser jag en möjlighet.

Jag sätter mig vid vävstolen. Mina fingrar glider över de nötta trädetaljerna, över skyddssymbolerna. I samma stund jag gör det, känner jag en stark koppling, inte bara till vävstolen, utan till alla kvinnor som suttit här före mig. Generationer av kvinnor som balanserat på gränsen mellan två världar, mellan förstånd och galenskap, mellan människa och väsen.

Jag vet vad jag måste göra.

Med darrande händer börjar jag väva. Jag har aldrig vävt förut, men mina händer tycks veta precis vad de ska göra. Eller snarare – något vägleder dem, genom mina minnen, genom mina ådror.

För varje tråd jag väver, känner jag hur något ändras inom mig. Som om jag både förlorar och vinner delar av mig själv i processen. Jag väver in min rädsla för galenskap, min längtan efter förståelse. Jag väver in trädens viskningar och min mormors borttappade röst.

Utanför huset börjar det skymma. Syngrenen i skogen rör sig närmare, lockad av vävens framväxande mönster. Jag känner dess hunger, dess längtan efter förening, efter identitet.

I vävstolens rytmiska rörelse hittar jag ett svar. Inte på om väsendet är verkligt eller inte, inte på om min mormor var galen eller besatt, utan ett svar på vem jag är. En kvinna som står i skärningspunkten mellan världar, mellan tider. En kvinna som kan väva samman det synliga och det osynliga.

När sista tråden är på plats ser jag det färdiga mönstret. Det är ett avbildat ansikte – mitt eget, men samtidigt inte. Det är alla kvinnor som vävt före mig. Alla deras berättelser, deras kamper, deras föreningar med det okända.

Genom fönstret ser jag att syngrenen nu står på verandan. Det tränger sig inte in, utan väntar. Jag förstår att det är mitt val. Min förening eller mitt avvisande.

Jag reser mig upp, tar den färdiga väven i mina händer. När jag öppnar dörren, står väsendet där. Dess grenliknande fingrar sträcker sig mot mig, mot väven.

”Jag känner dig,” säger jag. ”Du har varit i vår familj länge. Du tog min mormor, kanske även Ella före henne.”

Väsendet rör sig, dess form flimrar mellan min mormors skepnad och min egen.

”Men du får inte ta mig,” fortsätter jag. ”Inte helt. För jag är inte rädd för dig längre. Jag förstår nu vad du är – den del av mig själv som jag alltid fruktat. Den del som ser och känner bortom den synliga världen.”

Jag sträcker fram väven mellan oss som en sköld. Mönstret lyser nu, nästan självlysande i höstskymningen.

”Jag väljer min egen berättelse,” säger jag. ”Varken helt människa, eller helt väsen. Jag tar det du erbjuder – insikten, kunskapen – men jag ger inte upp mitt jag.”

I det ögonblicket känner jag hur något förändras. Inte en invasion, inte ett övertagande. Snarare en förening, en acceptans. Syngrenen rör sig framåt, genom väven, genom mig. Men den utplånar mig inte. Den blir en del av mig, en extra dimension, en ny förståelse.

Morgonen därpå packar jag mina väskor på gästgiveriet. Agneta sitter i lobbyn och ser på mig när jag kommer ner för trappan.

”Du är inte samma kvinna som kom hit förra veckan,” säger hon.

Jag ler. ”Nej, det är jag inte. Men jag är mer mig själv än jag någonsin varit.”

”Vad ska du göra nu?” frågar hon. ”Med vävstolen, med huset?”

”Jag ska ta hand om dem,” svarar jag. ”De är en del av mitt arv nu. En del av min berättelse.”

På vägen hem ringer jag Erik. Han svarar efter första signalen, rösten full av oro.

”Matilda! Jag har försökt nå dig i två dagar! Är du okej?”

”Bättre än okej,” svarar jag. ”Jag har funnit svar på frågor jag inte ens visste att jag hade.”

”Du låter… annorlunda.”

”Är det något dåligt?”

Han tvekar. ”Nej… bara oväntat. Vad hände egentligen där uppe?”

Jag ser ut genom bilfönstret, på de mörka träden som kantar vägen. I deras grenar tycker jag mig se mönster, budskap. Och någonstans där ute, känner jag, finns väsendet. Inte längre som ett hot, utan som en del av det jag är.

”Det är en lång historia,” säger jag. ”Men kanske den viktigaste jag någonsin kommer att berätta.”