Ur Kapten Bengts Loggbok: En Skräckberättelse om Fiskebåt i Storm

12 oktober, 1873

Jag har beslutat att föra denna loggbok under vår resa hem från Lofoten, inte bara av sjömanssed utan för att dokumentera vad som sker, ifall vi… Nej, jag ska inte locka olyckan till oss. Men stormen som dragit in över Nordsjön är av ett slag jag aldrig tidigare skådat under mina tjugofem år till havs.

Vår fiskebåt, gamla Sofia, kränger våldsamt i de uppretade vågorna. Trävirket gnisslar som om båten själv jämrar sig i smärta. Elof påstår att han kände på sig att något var fel redan när vi lämnade hamnen, men jag avfärdade hans oro som vanlig vidskepelse. Nu börjar jag undra om han hade rätt.

Unge Sten, knappt nitton år fyllda och på sin första längre resa, håller sig tappert. Han vägrar visa rädsla, men jag ser hur hans knogar vitnar när han griper tag i relingen varje gång en ny våg slår över däck. Han påminner mig om mig själv som ung – samma envishet, samma behov att bevisa sitt värde.

När Nordsjön Vredgas: Folktroväsen Vaknar

13 oktober, tidig morgon

Situationen har förvärrats. Denna skräckberättelse om fiskebåt i storm som vi nu lever igenom känns som hämtad ur de gamla sjömännens sagor. Vinden viner genom Sofias trasiga segel, och regnet känns som nålar mot huden. Saltvatten och sövatten blandar sig på däck, och under oss öppnar sig avgrunder när vågdalarna gräver sig ner i havet.

Elof påstår att han såg något i vattnet vid midnatt. En glimtande svans, säger han, och ögon som lyste blekt i mörkret. Han väckte mig med darrande händer och berättade att hans morfar varnat för att sjörået ofta visar sig för besättningar som är dömda att förlisa.

Sten hörde vårt samtal och frågade ivrigt vad ett sjörå är. Jag förklarade den gamla folktron om havsväsen som kan föra sjömän till döden eller rädda dem, beroende på om de visats respekt. Han skrattade nervöst, men jag såg hur hans ögon sökte sig mot det mörka vattnet efteråt.

Min medaljong känns tyngre i fickan idag. Den gamle fiskaren som gav mig den sa att sjöjungfrun inristad på den skyddar mot havets faror så länge bäraren visar respekt för havet och dess invånare. För första gången på många år tog jag fram den och lade den synlig på mitt bröst.

Den Förfärliga Natten: När Oväder på Öppet Hav Möter Folktroväsen

13 oktober, kväll

Stormen har inte bedarrat. Tvärtom. Sofia kastas omkring som en leksak i en obarmhärtig barnhand. Två av våra fyra tunnor med fisk har spolats överbord, och vi har fått överge försöken att styra mot fastlandet. Nu gäller det bara att hålla oss flytande.

En händelse som jag inte vet om jag vågar anförtro dessa sidor har inträffat. När mörkret föll och vågorna reste sig som berg runt oss, hörde vi det – en sång, så vacker att den fick mina gamla ögon att tåras. Sten var den förste att reagera. Han stod som förstenad vid relingen, blicken fixerad vid något i vattnet.

”Ser ni henne?” viskade han. ”Hon är så vacker.”

Jag skyndade fram och drog honom från relingen i sista stund innan en stor våg slog in över däck. Han föll baklänges och stirrade på mig med både förvirring och ilska i blicken.

Elof hade också hört sången. Med händer som skakade mer av rädsla än köld drog han fram sin bibel ur jackfickan. ”Det är sjörået,” mumlade han. ”Hon lockar oss till djupet.”

Vad jag själv såg i vattnet kan jag inte med säkerhet beskriva. Genom regnet och skummet skymtade jag något som glittrade, som reflexerna från tusentals små speglar. Och ögon – stora, genomträngande ögon som tycktes känna mig utan att jag kunde se vem som tittade.

14 oktober, gryning

Sten är borta. Jag skriver dessa rader med darrande hand. Efter midnatt, när jag äntligen lyckas få några timmars orolig sömn i min koj, väcktes jag av Elofs förtvivlade rop. När jag kom upp på däck stod han ensam med tårar i ögonen.

”Han bara klättrade över relingen,” stammade Elof. ”Jag försökte grabba tag i honom, men…” Hans röst bröts. ”Han log, kapten. Han log som om han gick till sitt livs fest.”

Vi sökte i timmar med lyktor, ropade hans namn tills våra röster var hesa, men det enda som svarade var vindens tjut och havets dån. Denna skräckberättelse om fiskebåt som möter folktroväsen i storm har nu krävt sitt första offer.

Elof är övertygad om att det var sjöråets lockelse som drog Sten till djupet. Jag vet inte längre vad jag ska tro. Den rationella delen av mig söker naturliga förklaringar – kanske halkade han, kanske blev han vansinnig av utmattning och rädsla.

Men jag kan inte glömma Elofs ord: ”Han log.” Och sången… jag hör den fortfarande eka i mitt huvud.

Havets Omfamning: Denna Skandinaviska Skräcknovell Når Sin Klimax

14 oktober, eftermiddag

Stormen har börjat avta något, men Sofia är illa tilltygad. Vatten läcker in genom sprickor i skrovet, och vi öser för våra liv. Elof och jag talar knappt till varandra. Vad finns det att säga? Vi har förlorat Sten, och vi vet båda att vår egen överlevnad hänger på en skör tråd.

Men något har förändrats. Mitt i sorgen och utmattningen har jag börjat undra om jag verkligen sett och hört det jag tror. Minnena är suddiga, som om de tillhör en dröm snarare än verkligheten. Kunde det vara så att Sten faktiskt aldrig var med oss på denna resa? Elof nämner honom inte längre vid namn, talar bara om ”pojken” eller ”han”.

När jag granskade loggboken från vår avfärd upptäckte jag något förbryllande – jag har inte antecknat Stens namn bland besättningen. Bara Elof och jag finns där. Men det måste vara ett misstag. Jag minns tydligt hur vi tog med Sten från hamnen, hur jag lovade hans mor att ta hand om honom…

Medaljongenen känns kall mot mitt bröst. När jag granskade den närmare idag såg jag att sjöjungfruns ansikte hade förändrats. Det påminner nu mer om ett grinande dödsskalleliknande anlete än den vackra kvinna jag mindes.

14 oktober, natt

Elof är död. Jag fann honom hängande i mastens tågvirke vid skymningen. Hans kropp svängde långsamt fram och tillbaka med båtens rörelser, som en makaber pendel. Vad händer i en skräcknovell om fiskebåt i storm på havet för vuxna? Detta. Denna obeskrivliga fasa.

I hans krampaktigt slutna hand fann jag en lapp. På den hade han med darrande handstil skrivit: ”Det fanns aldrig någon Sten, kapten. Det har bara varit du och jag hela tiden. Sjörået har förvridit ditt sinne. Du måste släppa medaljongen.”

Jag vet inte längre vad som är verkligt. Havet har stillnat nu, nästan onaturligt så efter ett oväder av denna styrka. Stjärnorna speglas i den blanka ytan, och månskäran kastar ett spöklikt sken över Sofia.

Jag sitter ensam på däck och skriver dessa rader. Då och då tror jag mig höra viskningar från vattnet, men jag vågar inte gå fram till relingen för att se efter. Medaljongen känns som en börda mot mitt bröst, men jag kan inte förmå mig att kasta den överbord.

Om någon någonsin finner denna loggbok, vet då att jag, Bengt Andersson, kapten på fiskebåten Sofia, har gjort mitt bästa för att föra mitt fartyg och min besättning i säkerhet. Om jag har misslyckats, om mitt förstånd har svikit mig, ber jag om förlåtelse.

Sången börjar igen. Vacker, lockande. Och denna gång… denna gång ska jag se efter vem som sjunger.

Efterord

15 mars, 1874

Fiskebåten Sofia återfanns drivande utanför Bohusläns kust, fem månader efter försvinnandet. Skrovet var till stor del intakt, utan tecken på kollision eller annan skada som kunde förklara besättningens öde. Kapten Bengts loggbok återfanns i hans hytt.

Märkligt nog visar sjöfartsregistret att Sofia aldrig haft någon besättningsman vid namn Sten. Och den ende Elof som fanns inskriven dog två år tidigare i kolera. Kapten Bengt Andersson hade enligt alla officiella dokument seglat ensam.

Loggboken har bevarats som ett kusligt minne över hur folktroväsen till havs fortfarande väcker både skräck och fascination i vår upplysta tid.

På stranden nedanför fyren i Fjällbacka finner fiskare ibland små medaljonger med sjöjungfrumotiv. De lokala invånarna säger att det är klokt att låta dem ligga kvar där havet lagt dem.