Tidens Skuggor: När Verkligheten Brister

Dagbokens Vittnesbörd om Verklighetsbrott & Psykologisk Skräck

15 september Emma tycker att jag borde skriva ner det som händer. Hon säger att det kan hjälpa mig sortera mina tankar. Jag är inte övertygad, men jag har lovat att försöka. Jag är journalist, för helvete. Ord borde inte vara ett problem för mig. Men hur beskriver man när världen omkring en slutar följa reglerna? Det började med ett reportage om Mörkhamns historia. Rutinmässigt. Intervjuer med äldre invånare, fotografering av stadens landmärken. Oskar och jag hade just besökt den gamla fabriken när vi hittade stigen genom skogen på väg tillbaka. Det var där vi såg den – järnskulpturen. Aldrig tidigare har jag sett något liknande. Ett vriden, flera meter hög metallkonstruktion vars form verkade… fel. Som om den bröt mot fysikens lagar. Oskar tog bilder, men när vi granskade dem senare var de suddiga, som om kameran inte kunde fokusera ordentligt. Ellen Eriksson, min gamla granne, berättade senare att skulpturen har funnits där ”längre än någon kan minnas”. Hon nämnde något om ”Brottaren” – ett väsen från lokal folklore som sägs manipulera tid och rum. Bara skrock, förstås. Men efter besöket vid skulpturen började märkliga saker hända.

Tidsförvrängning och Psykologiskt Trauma

18 september Idag hittade jag ett gammalt fickur i min jackficka. Jag har ingen aning om hur det hamnade där. Det är trasigt, visar alltid 3:47. När jag visade det för Emma påstod hon att hon aldrig sett det förut. Det värsta hände när jag var på väg hem från redaktionen. Jag svär att klockan var 17:30 när jag lämnade kontoret. Det borde ha tagit tjugo minuter att gå hem. Men när jag kom fram visade klockan 21:15. Emma var utom sig av oro. Hon säger att hon ringt mig i timmar. Jag minns inte var jag varit. Det känns som att tre timmar av mitt liv bara… försvann. 22 september På biblioteket hittade jag en dagbok från 1889, tillhörande en Anders Bergman. Han beskriver exakt samma fenomen som jag upplever – tidsglapp, konstiga ljud och en känsla av att vara övervakad. Han nämner järnskulpturen och hävdar att den ”är en port mellan världarna” och att ”Brottaren använder den för att nå oss”. Jag börjar undra hur det känns när verkligheten kollapsar. Kanske är jag på väg att ta reda på det. Igår stod jag och pratade med Oskar på torget när luften plötsligt kändes tung. Ljuden runt oss försvann. Mitt i meningen vände sig Oskar om och gick, som om vårt samtal aldrig ägt rum. När jag sprang ikapp honom hade han ingen aning om vad jag pratade om. Enligt honom hade vi inte setts på två dagar. Ellen säger att jag måste vara försiktig. ”De som fångas av Brottaren glöms bort,” sa hon. ”Först tappar du greppet om tiden, sedan om verkligheten, och till slut… glömmer världen bort dig.” 25 september Jag måste tillbaka till den mystiska järnskulpturen i skogen som förändrar tiden. Det är den enda ledtråden jag har. Om jag inte återvänder imorgon kanske Emma vaknar upp och inte minns att jag existerat. Kanske finns det redan barn i Mörkhamn vars föräldrar glömt dem, arbetsplatser med tomma skrivbord som ingen reagerar på… Det brinnande fickuret i min ficka – när började det ticka igen? Visarna rör sig baklänges nu. Jag känner hur verklighetsbrott och psykologisk skräck långsamt tar över mitt sinne. Om någon hittar denna dagbok, sök upp järnskulpturen. Förstör den. Jag tror inte jag kommer lyckas. Tiden är slut.